Ett slag för mycket

När huset var färdigrenoverat så flyttade vi. Hans syster hade,från att ha bott i en sommarstuga, nyligen bytt upp sig till en villa, som var betydligt nyare och fräschare. Då vårat hus var från 40-talet,om än fullständigt omrenoverat, så ville HAN inte vara sämre än sin syster. Så vi flyttade, mot min vilja, till ett nyare hus i samma område som hans syster. Fördelen var att det inte fanns så mycket som behövde göras med huset. Därmed inte sagt att HAN slutade bygga och fixa. Övervåningen på huset var inte inredd, så det blev det första projektet. Sedan blev det altan på både bak- och framsida.Till dottern gjorde HAN en lekstuga, lika exclusivt byggd, som ett riktigt hus. Även om HAN hade att göra, så var det inte lika stressigt längre. Det fanns egentligen tid för att träffa vänner och släkt. Det enda var att det inte fanns några vänner kvar och släkten syntes bara till om de blev inbjudna och det blev dem sällan.Vi började umgås lite med våra närmsta grannar. Drack kaffe någon gång å sådär.Vid ett tillfälle blev vi bjudna på fest. Med viss tveksamhet gick HAN med på att gå dit. Jag kände mig påpassad hela kvällen. Även om HAN själv dansade med andra, så höll HAN hela tiden ögonen på mig. Oturligt nog, för mig, råkade jag dansa mer än en dans med grannen och till råga på allt, så blev det också en tryckare.
Inför alla på festen höll HAN god min, men jag kände hela tiden att jag gått över gränsen. Jag bävade för att gå hem och bli ensam med honom. Vad som hände när vi kom hem minns jag inte riktigt. Att jag blev utskälld, hånad och kallad hora och liknande kommer jag dock ihåg.Om jag fick stryk vill jag låta vara osagt, men förmodligen var det så, för så långt in i vårt förhållande kan jag inte tänka mig att jag någonsin förskonades från att bli slagen när jag "gjort fel".

Vi träffade vänner och släkt allt mer sällan. Framförallt  de på min sida. HAN ansåg att vi inte hade tid pga renoveringen, men HAN uppgav också att HAN inte gillade flertalet av dem av olika anledningar. Eftersom jag redan var psykiskt nedbruten och "hjärntvättad" var jag ett lätt byte att isolera på detta sätt. Nu hade HAN fullständig kontroll och därmed makt över mig.
Minnesluckorna är många kring det ökande våld som jag nu utsattes för. En del saker har dock etsat sig fast i minnet för alltid.
Ett sådant tillfälle var när jag i skräck för HANs vansinniga ilska låste in mig på toaletten. HAN bankade på dörren allt vad HAN orkade, samtidigt som HAN gapade och skrek åt mig att öppna annars skulle HAN döda mig.
Hur kunde jag vara säker på att HAN inte skulle göra mig illa om jag gjorde som HAN ville då ? Så som HAN betedde sig verkade det farligare att öppna dörren än att låta bli.Jag tänkte att HAN nog skulle lugna ner sig när HAN ändå inte kunde komma åt mig. Det gjorde HAN dock inte. Jag minns att HAN sa "Nu jävlar ska jag ta dig!" och så blev det tyst, men bara för en stund. Snart hördes kraftiga slag emot toalettdörren (som för övr var ny).Rätt var det var gick det hål i dörrren och jag kunde skynja ett yxskaft.
 HAN fortsatte slå dörren i spillror. Jag tryckte mig så långt in i hörnet jag kunde och höll händer och armar för ansiktet. Till slut stod HAN där framför mig och jag kom inte längre undan. HAN tog ett struptag om min hals och började dunka mitt huvud mot kaklet. Jag minns inte hur länge HAN höll på, men efteråt sjönk jag ihop på badrumsgolvet av ren utmattning.                                    
Vid ett annat tillfälle sprang jag ut i snön ,utan varken jacka eller skor, för att försöka undgå att bli slagen. Det blev förståss väldigt kallt efter ett tag, så till sist hade jag inget annat val än att gå in igen. Det var bara det att HAN hade låst dörren och hur jag än vädjade vägrade HAN släppa in mig. Jag minns inte hur länge jag stod därute i kölden, men till slut blev jag så desperat så jag jag bankade på glasrutan i vår ytterdörren som besatt. Plötsligt åkte hela armen rakt igenom glasrutan.Det blödde förståss, men jag kände konstigt nog ingen smärta. Jag kände mig bara lättad för att jag  nu äntligen kunde öppna och gå in. Mitt beteende chokade nog honom för jag minns inte att HAN slog mig den gången. Jag var själv chockad över min reaktion och mitt beteende. Hade jag blivit lika galen som honom?

Den psykiska misshandeln fortsätta på samma sätt under ännu en tid.Även om den inte tycktes öka, så åt den sig allt djupare in i min själ. Från att i början ha visat och sagt vad jag tyckte och tänkte blev jag nu allt mer innbunden. 
Det var inte lönt att säja något och dessutom började jag tvivla på mig själv.Kanske hade HAN rätt i det HAN kallade mig och beskyllde mig för.Jag började att ursäkta HANs beteende med att det var mitt eget fel.Någonstans mitt i det själsliga förfallet  tillkom det fysiska våldet.Jag minns inte när och hur, mer än att det till en början handlade om mindre våld, så som dra i hår och öron, knuffas mm. Jag orkade inte protestera.Vad skulle det tjäna till? HAN hade för modligen rätt. Jag måste ändra mig.Jag började be om ursäkt för mitt beteende och lade ner den lilla energi som fanns kvar på att göra mitt bästa. Mitt bästa var dock aldrig nog. Jag behövde tydligen mer stryk för att lära och förstå. Såväl det psykiska som det fysiska våldet trappades upp. Mina gränser flyttades i samma takt. Dels pga av "hjärntvättningen", men också pga av rädsla. Om jag protesterade skulle jag förmodligen drabbas ännu värre.Det gällde att hålla honom lugn.

Dagen efter förlossningen flyttades jag till samma sjukhus som min lilla dotter. Dock inte på samma avdelning.Flera gånger om dagen gick jag till prematuravdelningen för att mata henne. Det var inte helt lätt att få i gång amningen, men jag kämpade på.Jag brottades också med att de rätta moderskänslorna lät vänta på sig.Så här i efterhand förstår jag att det inte var så underligt att de dröjde. Jag hade ju aldrig haft något förlossnings-arbete.
Dessutom var jag nedsövd under förlossningen. Inte undra på att jag hade svårt att ta till mig att jag blivit mamma. Att det lilla underverket faktiskt var min dotter. Känslorna åkte berg-å-dalbana. Jag behövde allt stöd i världen. Sjukhuspersonalen gav mig det,åtminstone om jag bad om det.HAN däremot verkade avundsjuk på dottern som tog så mycket tid, och irriterad på att jag var så känslig.HAN sa tom vid något tillfälle att det var lika bra att HAN inte hälsade på mig på ett tag.Jag glömmer aldrig hur ensam och övergiven jag kände mig i den stunden.HAN kanske förstod för HAN fortsatte komma till sjukhuset.Dock lika sur å irriterad.Så småningom fick jag komma hem på permission över kvällar å nätter. Detta var inte bara av godo. På sjukhuset kunde jag vila mellan amningstillfällena. Hemma kände jag mig pressad av en massa krav och förväntningar.Det blev inte bättre när vi fick hem vår lilla dotter. Jag gjorde inget annat än att amma, tyckte jag. Jag var konstant trött och oroade mig för om hon fick mat så det räckte. HAN visade ingen förståelse och empati. Jag kämpade i motvind. Och värre blev det. Dotter fick kolik. Skrek konstant från det att HAN kom hem från jobbet tills vi gick och lade oss. Till sist prövade jag nappflaska med modersmjölkersättning. Sakta men säkert lugnade det ner sig. HAN varvade väl också ner något, men bara tillfälligt. Det fortsatte gå upp och ner. Ibland höll det sej lugnt en längre period och andra perioder duggade den psykiska terrorn tätt. Jag fick skit för att ha latat mig hela dagarna och för hur jag såg ut. Jag förväntades sköta allt i hemmet + ta hand om dottern mer eller mindre själv. Jag gjorde så gott jag kunde, men jag såg alltid till att ta hand om min älskade dotter i första hand. Tack vara henne orkade jag kämpa. Hon gav mig den kärlek och värme jag behövde.Jag tvivlade många gånger på om det någonsin skulle bli bättre, men vad kunde jag göra? HAN hade genom sina kränkningar startat en själslig nedbrytnings-process hos mig. Vad var jag utan honom? Hur skulle jag klara mig? Ingen annan kunde ju vilja ha  en så ful och oduglig människa som mig? Och vad skulle hända med mitt barn? Skulle jag få uppfostra henne helt själv utan honom? Eller tänk om det värsta av allt skulle hända, att HAN  skulle säja att barnet bara vara HANs ifall jag gick! Jag litade inte på honom. HAN verkad kunna ta till vilka medel som helst för att få som HAN ville.Jag hade inget val,tkändes det som.Jag kunde bara fortsätta hoppas på att det skulle bli bättre när vår dotter blev större och inte krävde ständig passning. Eller på att HAN skulle bli lugnare när renoveringen var klar.

Att vara gravid var underbart. Jag gick omkring i ett ständigt lyckorus. Åtminstone till en början.
HAN slet som ett djur med husrenoveringen. Jobbade dag och natt. Ibland orkade HAN inte gå till jobbet dagen efter. Då stannade HAN bara hemma, utan att höra av sig till jobbet.Ofta var HAN spydig mot mig för att HAN tvingades göra så mycket och att jag var så ohjälpsam och otacksam.Ibland kunde HAN tom vräka ur sig att HAN önskade att jag aldrig blivit med barn eller att HAN ville att jag skulle göra abort. Efter lite fjäskande från min sida mjuknade HAN och bad om ursäkt, och så blev det bra..... tills nästa gång.
Det gjorde ont i mig att det var så här, men jag antog att det berodde på att HAN jobbade för hårt. Det var den ursäkt HAN själv uppgav iallafall.Jag försökte förmå honom att dra ner på takten, men det gick inget vidare. Istället försökte jag dra mitt strå till stacken. Det blev förståss allt svårare ju tjockare jag blev, men jag gjorde så gott jag kunde. Jag dammsög under soffan, trots att magen tog emot.Jag stod på ställningar och målade fönster. Jag lade stengångar i trädgården.
Det var väl då någongång som det började gå snett i graviditeten.Jag fick kraftiga sammandragningar och höll på att föda för tidigt. Jag blev uppmanad att ta det lugnt och vila, i annat fall var jag tvungen att läggas in på sjukhus.Jag försökte dra ner på tempot,men HAN var inte så förstående.HAN tyckte att jag tog det väl lugnt, att jag överdrev. Jag orkade inte med HANs dåliga humör, så för husfridens skull försökte jag hitta en gyllene medelväg. Ibland gick det bra och ibland mindre bra.En sak var i alla fall säker, och det var att den lycka jag tidigare kännt, nu allt mer började grusas av tvivel. Var det bara pga att HAN hade för mycket omkring sig, som HAN var sådan här?Skulle det gå över? Hur skulle allt bli när barnet kommit?
När jag var hos barnmorskan, knappt 4 veckor före beräknad förlossning,hade jag väldigt kraftiga sammandragningar. Det var en fredag och därför ville hon absolut att jag skulle åka till sjukhuset för observation över helgen. Jag ringde honom och sa som det var. Jag sa också att jag skulle gå vägen om mitt arbete innan jag kom hem för att informera dem om läget. När jag kom hem var HAN jättearg för att HAN fått vänta och för att mina arbetskamrater var viktigare än honom. Det spelade ingen roll vad jag sade. Till slut lugnade HAN sig dock såpass så att HAN kunde köra mig till sjukhuset. Väl där blev det fler ctg-kurvor och ultraljud i omgångar. Efter många om och men, beslutades det att det bästa vore om jag födde barnet med kejsarsnitt den dagen eller dagen efter.
Jag ville slippa oroa mig mera, så inom en halvtimma från det att beslutet togs sövdes jag ner. HAN fick vänta i ett rum bredvid tills vår lilla flicka  var född. Sedan lämnade de över henne till honom. När jag vaknade till liv, om än omtöcknad, fick jag för en liten stund hålla om min älskade dotter, innan hon togs ifrån mig, för att läggas i kuvös i ambulans till ett annat sjukhus. Mycket märklig känsla. Allt var så overkligt. Så svårt att förstå att jag hade blivit mamma till en liten tjej. Ja, hon var inte stor. Vägde bara  2040 g och var 43 cm lång.

Dagen efter det första slaget ringde telefonen otaliga gånger. Det var HAN. Jag svarade inte Jag var fortfarande skakad av det HAN gjort mot mig och  ville inte ha med honom att göra mera.HAN gav sig inte. Snart ringde HAN på dörren och när jag inte öppnade ropade HAN bedjande och ångerfullt genom brevlådan att jag skulle öppna.Jag gjorde allt för att slippa höra honom. HAN fortsatte truga mig genom lappar i brevlådan. Jag stod på mig. Telefonen fortsatte ringa, liksom dörrklockan. Ropandet i brevlådan och lapparna upprepades också gång på gång.
Till slut gav jag med mig och släppte in honom.HAN var verkligen ångerfull och försäkrade mig om att det aldrig skulle hända igen.HAN hade kännt sig hotad av killkompisen jag hade pratat med under fest-kvällen. HAN var osäker på om kompisen var något mer en just kompis till mig.Alkoholen förstärkte känslan,och HAN tappade kontrollen. Jag "köpte" inte HANs förklaring rakt av, men efter en del trugande fick HAN mig att vilja ge honom en chans.
Vi fortsatte vår relation och letade oss sakta, men säkert tillbaka till där vi var före det första slaget. Med tiden växte sig vårt förhållande allt starkare.Jag kunde slappna av. Inget tydde på att jag behövde oroa mig för att bli slagen igen.Vi var mer och mer med varann.Vi började bo hos varann.
Snart skaffade vi oss ett eget hus. Jag kände mig lycklig och älskad.Huset behövde renoveras och HAN var rätt mann på rätt plats i det läget. HAN renoverade dag och natt för att vi skulle få vårt drömhus.Om jag kom med någon idé var den snart förverkligad.Att vi knappt hade tid att träffa släkt och vänner kändes ibland lite tråkigt, men samtidigt gjorde HAN ju allt för oss och våran framtid. Det, om något, var väl ett bevis på kärlek.            

Jag minns första gången jag kom hem till honom. Jag hade en förutfattad bild av hur ett ungkarlsbo ser ut, men fick genast omvärdera min uppfattning. Jag blev imponerad. Där var snyggt och prydligt. Ja, nästan för perfekt för att vara sant.Även HAN verkade ibland för bra för att vara sann. HAN var inkännande och lät mig bestämma takten, samtidigt som han visade intresse för mig.Många gånger ett imponerande intresse för att ha kännt varann så kort tid.Jag blev allt mer faschinerad av honom och mitt hjärta ville ha honom till varje pris. Eftersom jag ganska nyss blivit bränd kände jag mig dock osäker på vad HANs intresse för mig egentligen betydde. Jag ville inte bli sårad igen, så jag lyfta mina funderingar och tankar till min mamma för att få stöd. Hon gav sin syn på saken,men avgjorde på inget sätt mitt val.Jag kom själv fram till att jag ville fortsätta träffa honom och att HAN förmodligen kände att jag betydde något speciellt för honom, helt enkelt.Det visade sig att min tolkning till en början var rätt. Allt rullade på och livet kändes härligt.

Ända tills en kväll, då vi var bortbjudna på en stor fest som några vänner till mig hade. HAN kände ingen, men tyckte att det var okej att hänga med ändå. Till en början var det kul.Jag dansade för fullt med både vännerna och honom. Han gjorde det samma. En av mina manliga vänner blev i sin onykterhet lite deppig. Jag lade armen om honom och försökte prata honom tillrätta. Strax kom HAN och ville att vi skulle gå hem. Jag sa "ok, ska bara avsluta här" och gjorde så.Ingen sade något medans vi tog på oss ytterkläderna. Vi gick en stund i tystnad. Tills slut bröt jag tystnaden och frågade vad det var. HANs blick var svart av hat när han ursinnigt skrek åt mig att jag betett mig som ett svin under kvällen.Jag förstod ingenting.Försökte förklara att jag hade bara varit så som vänner brukar vara mot varann. Att alla varit likadanna. Och att han inte var undantagen. Det hjälpte föga. Snart höjde han sin arm och gav mig ett knytnävsslag mitt i bröstet. Jag kom fullständigt av mig. Jag blev helt paralyserad av chock. Efter ett tag kom jag till sanns igen och då sprang jag gråtande iväg.HAN sprang efter och tiggde och bad att jag skulle stanna. Jag lyssnade inte, utan fortsatte springa.HAN var hack i häl.Rädslan stegrade sig inom mig. Jag lyckades ta mig hem och få igen dörren utan att HAN fick tag i mig. Jag sjönk ihop på sängen med hjärtat fyllt av sorg och skräck.

HAN hörde snart av sig igen. Redan dagen efter om jag minns rätt.Vi träffades.Det kändes spännande.Det var något mystiskt och lockande över honom.Vi fortsatte hålla en vänskaplig kontakt. Mer än så var det inte, så jag fann ingen anledning att sluta festa och umgås med vem jag ville.På en fest träffade jag en annan man som var i lite "samma båt" som mig själv. Vi fann tröst hos varann och träffades ibland. En gång ringde den mannen mig när HAN var där. Så här i efterhand förstår jag att det var då jag såg det första tecknet på vad som komma skulle. HAN tände till med ilska, svartsjuka och utfrågningar.Jag blev väldigt förvånad eftersom jag bara såg oss som vänner. Inga andra känslor hade utspelats emellan oss. Efter det att vi pratat igenom saken och jag fått en chans att förklara mig lugnade HAN ner sig. Jag funderade mycket på vad HANs känslouttryck stod för och hur jag skulle ställa mig till det hela.Det fanns något skrämmande över HANs sätt att reagera, men samtidigt kändes det smickrande. Som om jag betydde något för honom, fast att han kanske var för blyg att visa det. Jag träffade den andra mannen vid något tillfälle till,men vi upptäckte snart att det inte gav så mycket. Däremot hade det väckts ett intresse för mer än vänskap för honom,som skulle komma att bli min sambo.Vi började träffas allt mer.HAN verkade lite blyg, men om jag visade vägen var HAN med på noterna.Succesivt utvecklades ett kärleksfrörhållande som var spännande och lockande till en början,samtidigt som där också fanns många frågor och funderingar kring denna mystiska man.

Jag var ensam. Mitt livs största kärlek hade lämnat mig.Jag var fullständigt nedbruten.Sedan kom paniken.Jag ville inte, jag kunde inte vara ensam.Måste få känna mig behövd, älskad.Började omedvetet mitt sökande efter bekräftelse. Ingen kunde ersätta dig, men dig kunde jag inte få. Levde livet, tog för mig, men var inte lycklig.Det var då, mitt i detta, som jag träffade HAN, min före detta. HAN som sakta, men säkert bröt ner min själ till oigenkännlighet.Jag minns första gången vi träffades. Jag var ute med en arbetskamrat och dansade, på ett ställe jag föreslagit. Hon kände sig inte riktigt hemma där, så hon gick till ett annat dansställe. Vi kom överens om en tid och en plats att träffas på för att ha följe hem.Jag glömde av tiden mitt i festyran, så jag blev försenad . Stod och väntade en stund. Tänkte att hon kanske också var sen. Väntade så länge på henne att jag missade tåget. Fick gå tillbaka till det dansställe jag varit på. Hade tidigare under kvällen stött på några killar där som jag kände lite grann. Kollade med dem hur de skulle ta sig hem och ifall jag kunde hänga på. Det gick bra, men först skulle det ätas natta-mat och sedan skulle det bli svart-taxi hem.Med i detta killgäng var HAN. En rätt snygg kille som inte sa så mycket. I taxin hem fick jag sitta i HANs knä, för att få plats.HAN sa fortfarande inte så mycket. Kompisen som satt närmast oss pratade dessto mer.Båda HAN och kompisen hoppade av på samma ställe som mig. Det visade sig nämligen att HANs kompis bodde granne med mig.De följde med mig upp på en kopp te.Kompisen gick efter ett tag, men HAN blev kvar.HAN blev faktiskt kvar hela natten. Det kändes ok, då HAN inte visade en tendens till närmande.Just det, att HAN inte "försökte nått" gjorde det mig nyfiken på vem HAN var, vad HAN egentligen ville.Det var något mystiskt, något spännande och lockande med honom. Efter att ha sovit var och en på sitt håll och ätit frukost tillsammans skiljdes vi åt. Sa att vi kanske kunde höras.Kändes väl inte som om det betydde något,och egentligen spelade det mig ingen roll.Hade inte precis sagt klick, men visst hade vårt möte väckt en massa frågor. Frågor som  jag aldrig skulle få svar på..........................................trodde jag.