Ett slag för mycket

Nu är snart min sjukskrivningsperiod över. På måndag återgår jag på heltid igen och det känns okej.Jag känner att jag har fått den vila som jag så väl behövde efter allt elände med maken. Jag har fått ny energi och känner lusten att  göra saker komma tillbaka. Dessutom har jag kommit till personlig insikt i en del avseenden och det ger mig ett inre lugn.
Nu ser jag framemot höstens alla glädjeämnen. De har redan börjat. En fd arbetskamrat kom hem till mig på lunch idag och vi delade tankar och reflektioner kring personlig utveckling, vilket var mycket givande. Imorgon träffas vi igen, fast då tillsammans med andra fd arbetskamrater ,vilka alltid bjuder på en glad och lättsam stämning.
På jobbet  väntar också lite guldkant, då vi ska fira 30 års-jubileum.
En spännande men pirrig utmaning närmar sig också. Det är snart dax att stå på scen igen och det ska bli så roligt. I år känns det dessutom extra kul, eftersom vi bryter trenden både när det gäller pjäsval och spelplats. Vi har för första gången skapat en egen föreställning som består av både kända texter och egenskrivet material. Vi väljer bort den traditionella scenen mot café-miljö, där mat och dryck ingår i biljett-priset.
 När väl teatern är över väntar avkoppling och värme. Då är det äntligen dax för mig och bästa vänninan att bege oss till Platinas på Kreta.
Med allt detta framför mig vore det väl underligt om jag inte skulle kunna hitta livsgnistan igen.

 

Jag öppnar mina sinnen och fångar dagen här och nu.

Jag hör skvalpande vågor skvätta mot stenar i strandens kant.

Jag ser vidsträckta ängar och guldgula åkrar som omfamnas av glittrande sjö.

Jag känner solvarma vindar svepa förbi som en smekning i mitt hår.

Jag fyller mina lungor med grönskande doft ifrån ek och gran.

Jag låter smaken av nyrökt fisk smälta samman med ömsinta kyssar

som dröjt sig kvar.

Jag bevarar alla intryck i mitt hjärta så att jag kan ge dem till min själ

när den behöver ro.

Vilken underbar dag det har varit!
Det slumpade sig så att maken och jag var fria från både jobb och barn pga att vi båda är helt resp. halvt sjukskrivna och barnen har börjat resp. började skolan idag.Det tillsammans med att vädrets makter var på vår sida väckte lust att ge oss ut på utflykt. Inspirerad av en bloggvän,som ger mig mycket själslig påfyllnad, for vi till (Gränna-)VISINGSÖ. Där strosade vi runt bland slotts- och borg-ruiner, och i ekskogar samt njöt av nyrökt fisk med utsikt över Vättern.På hemvägen slumrade maken till och mina tankar for iväg och blev till poetiska former om vad dagen gett mig.Jag vill ge er min upplevelse i dessa ord så snart jag skrivit ner dem. Jag vill skänka värme till era själar i dessa talande bilder.
Jag vill också passa på att tackar er för era synpunker på mitt förra inlägg ,där jag funderade över blogg-förändringar.Jag vet ännu inte hur jag kommer att göra, men det lutar åt att jag behåller den här bloggen samt att jag startar en ny upp-till.
Njut nu av dessa vackra vyer och vänskapliga kramar från mig.
   

Äntligen känner jag att livet börjar bli lite normalt och att jag så sakterligen återhämtar mig. Skönt! Jag har försökt ta dagen som den kommer under min sjukskrivning och gjort det som fallit mig in. Det har faktiskt blivit en hel del må-bra-saker. Jag har tex plockat svamp, varit på kulturfestival, fikat i gammal torpmiljö, promenerat vid hav och sjö och hälsat på en gammal vän som bor i en annan stad. Imorgon återgår jag, med blandade känslor, till jobbet på halvtid. Jag får väl tro att det ska funka.
Jag har funderat, från det ena till det andra, en del över min blogg.Såväl namn som designe är så dyster och dessutom missvisande med tanke på det huvudakliga innehållet. Tanken med min blogg var ju från starten att skriva om mitt förra förhållande,där jag misshandlades under 8 år. Numera skriver jag väldigt sällan om det därför att jag inte orkar rota i mitt förflutna just nu. Jag funderar därför på att byta namn på bloggen och skapa en ny designe alternativt att starta en ny blogg. Fördelen med att starta en ny blogg är att jag inte behöver vara så anonym längre. Vill jag lämna ut namn och foton, så är det okej, vilket jag inte tycker känns okej i min nuvarande blogg. Å ena sidan kan man fråga sig vem som skulle läsa min nya blogg. Jag antar att jag med min nuvarande blogg vars huvudsyfte varit (är?) att berätta om kvinnomisshandel har en del läsare just pga ämnet. Som ni märker behöver jag råd och stöd av er i denna fråga, så snälla ni, tala om vad ni tycker angående mina blogg-förändrings-idéer!

Nu sitter jag här igen, på stranden i solstolen. Jag har varit här i någon timma och har hunnit med både solning, mat och en simtur. Min tillvaro är behaglig, som ni förstår, men det är inte det jag har tänkt att skriva om nu.
Nä, jag tänkte berätta lite om hur min födelsedag avlöpte. Jag gjorde som planerat dvs flydde hemmifrån. Bort från alla måsten.Maken och lill-tjejen följde med, men på mina villkor. Jag ville ta dagen som den kom och låta känslan och lusten vägleda mig till mitt mål. Eftersom jag älskar havet och har en stor förkärlek till bohuslän, så bar det av norrut. Tänkte mig till Tjörn och Orust, men hamnade istället i Lysekil.Det regnade hela vägen dit,men dagen till ära, så slutade det lagom tills vi kom fram. Då magarna kurrade slog vi oss ned på en restaurang imed utsikt över båtarna i hamnen. Där åts det panerad flundra med pommesfrites och remouladsås.Riktigt smaskens må jag säga. Efter maten promenerade vi länge och väl (glädjande nog orkade maken det trots att han hjärtopererades för drygt 1 månad sedan) längs havet. Jag njöt i fulla drag av de mjukt formade bergen, båtarna ,de röda fiskebodarna, havets skalpande, lugnet och friheten.Efter promenaden och innan hemfärd blev det glass på bryggan. Väl hemma bänkade vi oss framför tv:n med en hyrd drama-film och nybakat bröd, rostbiff och potatissallad, brieost, päron och vin. En perfekt avslutning på en perfekt dag. Nu vill jag ge er lite själslig påfyllnad.
Varsågoda, här kommer några foton.

 Äntligen är solen här! Sitter i brasse-stolen på stranden och inviger mitt mobila bredband.Jag har faktiskt bara varit på stranden en gång förut i sommar, så det känns extra ljuvligt och välbehövligt. Vet inte ännu om jag kommer att bada.Älskar visserligen att bada, framförallt i havet, men jag vill helst känna mig varm och svettig först. Just nu sitter jag i skuggan för att kunna se vad jag skriver på dataskärmen och det blåser lite kallt.
Jag återkom inte igår med foton å diktande, som synes.Visserligen tog jag  en massa bilder, men det blev inget diktande.Jag var nämligen inte ensam och det måste jag vara för att få orden och känslorna till mig.Vad jag gjorde och hur min födelsedag blev tänkte jag berätta om senare, när jag laddat upp fotona.
Kanske får jag till någon dikt också. Antingen utifrån gårdagens upplevelser eller också från min njutbara dag  idag.
Nä, nu får det vara färdigskrivet för ett tag för nu tänker jag lapa sol!

Idag tänker jag trotsa regn-vädret och bege mig ut i naturen. Jag måste tanka ny energi. Min själ behöver renas från ångest och komma till ro. Det här är min dag,i dubbel bemärkelse. Det är min födelsedag.
Jag har ingen lust att städa, baka tårta och ställa till med kalas. Jag vill bara vara. Slippa alla måsten. Visst är det trevligt att bli uppvaktad,men jag orkar inte med jobbet runt omkring. Då avstår jag hellre från att bli firad.

Jag hatar mig själv för att jag känner mig så pessimistisk och för att jag låter andra drabbas av det. Samtidigt känns det så orättvist att jag inte har rätt att må skit. Jag orkar inte ta mig upp ur gropen själv och ingen tycks vilja hjälpa mig.
Jo,men bara om jag först blir lite mer positiv.Hur blir jag det utan någon energi-påfyllnad då? Det är för mig en gåta.
Jag har aldrig krävt av andra att de ska ge mig en massa först innan jag ger dem något. Jag har gett för att jag förstått att de behöver och för att jag vill och bryr mig.
Visst är det lättare att ge när allt är glatt och lustfyllt,men om jag inte känner mig glad och inte vet hur jag ska kunna bli glad, har jag då inte rätt att få lite omtanke och uppmuntran? Eller får jag skylla mig själv då?

Jag har varit på väg att blogga flera gånger om, men klockan har en tendens att springa iväg mot natt å då orkar jag inte få till ett inlägg. Nåväl, nu är jag i alla fall här.Fast egentligen borde jag kanske låta bli att skriva. Jag känner mig som en riktig gnällspik å  jag hatar att vara sådan. Jag hoppas innerligt att det blir bättre snart.Jag var i alla fall hos läkaren igår och han sjukskrev mig i 14 dagar. Det kändes så skönt att bli bekräftad/sedd. Han förstod att jag behövde vila och återhämtning för att "komma på banan" igen. Nu gäller det bara att använda sjukskrivningstiden till just återhämtning och försöka koppla bort alla "måsten". Jag blev ordinerad att göra något bara för mig själv och helst över några dagar. Att vara borta flera dagar kan nog bli lite svårt med tanke på makens tillstånd, men vi får väl se.
I alla fall hade jag en rolig kväll igår tillsammans med min mamma och senare också med min bästa vännina.Jag å mamma kollade på en improviations- teaterföreställning som gav oss massor av härliga skratt. Efteråt åt vi en underbar middag på en mysig, grekisk restaurang. Klockan hann nästa bli midnatt innan vi var hemma igen.Det hindrade dock varken mig eller bästa vänninan från att träffas över en flaska vin med prat om "livets allvar" som tillbehör (lite godis var det visst också). Först vid 3-tiden på natten traskade jag hemmåt fylld med ny energi och med en gnutta hopp om att allt kommer att bli bra igen.
Jag bestämde mig idag för att fortsätta i den andan. Maken å jag tog en promenad samt en fika i botaniska trädgården.Vackert och avkopplande.Jag älskar naturen! Mest havet, men även skog och blommor.
Häromdagen var jag föresten vid ett vattenfall här hemmavid. Sonen skulle spela in en film där tillsammans med en kusin så jag och min syster skjutsade dem dit och passade samtidigt på att ta med våran mamma och de andra barnen för en liten utflykt. Vi fikade också  i skogen till tonerna av vattenfallets brus och ett lyckorus infann sig för ett ögonblick.
Ja tänk, det finns ändå en hel del att njuta av i livet, även när det är som tuffast. Det gäller bara att ta vara på de små ögonblicken, och att plocka fram dem, som jag just gjorde, när det känns svårt.Det bästa är att jag dessutom förevigat allt det vackra med min kamera. Som tack för all omtanke som ni skänker mig i era kommentarer ger jag er här ett smakprov.