Ett slag för mycket

Jösses vilken dyster-fia jag är! Allt jag skriver är så djupt, allvarligt,deppigt å eländigt.Vem sjutton vill läsa sånt? Undrar så var den där glada, positiva, spralliga personen tagit vägen som jag i grund och botten är? Någon som vet var jag kan finna henne? Någon som vill hjälpa till å leta? Så jäkla långt bort kan hon väl ändå inte va. Nu får hon skärpa sig å komma fram från sitt gömställe, för nu behövs hon mer än någonsin.Hon får ta sitt ansvar å ladda batterierna. Hon borde väl förtusan förstå att den som är urladdad inte klarar mer än att hålla näsan över vattenytan. Jag vill, jag måste, jag ska hitta henne och när jag finner henne så tänker jag suga i mig allt hon har att ge. Mätt å belåten ska jag sedan dela med mig av energin till någon som står mig mycket nära som behöver en extra-dos för att klara sig igenom en tuff tid.Ta ditt ansvar!Lämna mig inte i sticket.Kom fram NUUU!

Irrar runt i en labyrint av kaos.

Spränger i huvudet av tankar som mal.

Rusar i hjärtat som sänder en stormande våg genom luftstrupen.

En klump av ångest stoppar tvärt dess färd och luften får kämpa för att komma förbi.

Måste fly för att slippa att kvävas.

Måste skynda innan det är försent.

Snacka om enveten förkylning! Nu har jag varit hemma från jobbet i 9 dagar. Var hos doktorn i tisdags eftersom jag behövde läkarintyg from igår.Hostar precis lika mycket som förut, men okej, det går väl att jobba för det, men att jag blir andningspåverkad och får hjärtklappning vid minsta ansträngning ser åtminstone jag som ett arbetshinder. Enl läkaren lät lungorna i alla fall okej. Jag fick lite hostmedicin och kortison-nässpray och blev sjukskriven tom idag. Är väl kanske något bättre i andningen,men hjärtat rusar fortfarande emellanåt och jag är trött, men det är väl bara att bita ihop och gå till jobbet imorgon ändå.

Min chef ringde mig förvånansvärt nog igår föresten.Han chockade mig med att fråga hur jag mådde och om han kunde göra något för mig bla. Vet inte hur jag ska tolka denna plötsliga medkänsla. Har han vaknat upp/fått sig en tankeställare efter vårt samtal eller skulle han bara luska i min sjukfrånvarorsak och kolla ifall jag ljög för att slippa jobba.Inte lönt att spekulera i det.
För mig är han körd ändå.

I tisdags föresten, var jag på väg att lägga ut en länk här för att stolt visa upp min dotter som var med i direktsänd tv.Jag hejdade mig dock när jag kom på att då röjer jag min anonymitet här på bloggen.Ibland känns det tråkigt att min blogg måste vara så anonym, men det beror ju på att den egentligen startades för att jag skulle dela med mig för egenterapi och stöd åt andra av mina år av kvinnomisshandel.Jag har tidigare frågat er läsare om jag borde göra en blogg till där jag kan vara mer öppen, men har fortfarande inte bestämt mig.Jag vill i vilket fall som helst inte lägga ner den här, men jag funderar däremot på att ändra namn och utseende på den,då huvudsyftet med bloggen förändrats.Frågan är om jag fixar att hålla igång två bloggar. Om jag inte gör det och då väljer att lägga ner den här gäller det ju att jag får nya läsare.Jag får ju knappast någon draghjälp via den här bloggen, eftersom jag inte kommer att länka samman dem, får då röjs min identitet.
Ja, jag säger då det, är det inte det ena, så är det det andra, att grubbla över.

Att få vara frisk ligger nog högts upp på mångas önskelista. Så även för mig, med ett undantag.Detta undantag handlar om den del av en utbildning jag skulle hålla i tidigare i veckan. Jag anser mig inte kompetent nog för uppdraget och detta har jag påtalat för min chef utan framgång.Med många timmars ångestfylld förberedelse på obetald övertid hade jag möjligtvis klarat det, men jag värderar faktiskt min hälsa högre än mitt arbete. Så av psykiska hälsoskäl övervägde jag att sjukskriva mig när jag inte fick något gehör. Det enda som hindrade mig var samvetet.Lyckligtvis raserades det hindret av att jag åkte på en dunderförkylning med rinnande snuva och hostatacker. Redan förra veckan hade jag lite ont i halsen av och till och i måndags började jag bli tät i näsan. På tisdagen, då chefen på min önskan, kom för att prata med mig, så hade det förvärrats ytterligare. Han kommenterade till och med att jag lät förkyld, men funderade uppenbart inte på att det skulle kunna hindra mig från att sköta mitt jobb.Snacka om att han tappade hakan när jag sedan varit hemma resten av veckan och han tvingades organisera om i utbildningsplaneringen!
Samtalet med chefen hade jag inte i huvudsak kallat till pga utbildningen utan snarare pga arbetsbelastning och samarbete med vissa kollegor. Det mesta jag sa pratade han emot, precis som väntat. Dock nådde jag mitt mål på den viktigaste punkten. Han gav mig okej på att gå ner i tjänst under en begränsad tid. Mina argument var att jag behövde det av hälsoskäl, för återhämtning och besök hos teraput. Först menade han på att det inte var en lösning eftersom det inte gjorde att min arbetsituation blev annorlunda. Till svar fick han att jag instämde, men att eftersom han inte var villig att ge mig någon avlastning trots att jag kommit med förslag på lösningar, så såg jag ingen annan utväg för att undvika en långtidssjukskrivning.Med det argumentet segrade jag över honom, och tack vare det öppnas nu nya möjligheter för mig. Jag får, som sagt, tid för återhämtning och det samtalsstöd jag behöver, samtidigt som jag hinner/orkar se mig om efter ett "lugnare" arbete. Det ger mig också tid för reflektion över vilken utbildning/kurs jag ska välja för att få jobba med det jag drömmer om i framtiden.
En sten har lättat från mitt hjärta.En väg har öppnats för mig. Vad spelar det då för roll att jag fortfarande inte frisknat till ifrån förkylningen.

Imorgon väntar jobb igen. Jag bävar. Undrar just hur mycket mer arbetsuppgifter som tillkommit under min höstlovs-lediga vecka. Hur mycket mer jag måste ta tag i förutom det som redan ligger i drivor och väntar. Och den där utbildningen, som jag aldrig tidigare hållt i, som kräver en massa förberedelser, blir den av eller inte? Måste prata med chefen också. Bävar för det med.Han ser mig inte. Förstår mig inte.Han lyckas alltid få sista ordet. Önskar att jag kunde trolla bort obehaget jag känner. Att jag kunde fly undan. Att jag fick fortsätta vara ledig.Suck...