Ett slag för mycket

 

                          

 

Allt var en enda röra.

Med tiden kom bitarna på plats.

Sammanfogade till en helhet.  

Nu har en bit fallit bort.

Den går inte att finna.

Ett gapande hål mitt i helheten.

Eller nya bitar med möjlighet till en ny helhet.

Vad ska jag välja? 

                                                                                                                                                                                      

  
                  

Dagen efter det första slaget ringde telefonen otaliga gånger. Det var HAN. Jag svarade inte Jag var fortfarande skakad av det HAN gjort mot mig och  ville inte ha med honom att göra mera.HAN gav sig inte. Snart ringde HAN på dörren och när jag inte öppnade ropade HAN bedjande och ångerfullt genom brevlådan att jag skulle öppna.Jag gjorde allt för att slippa höra honom. HAN fortsatte truga mig genom lappar i brevlådan. Jag stod på mig. Telefonen fortsatte ringa, liksom dörrklockan. Ropandet i brevlådan och lapparna upprepades också gång på gång.
Till slut gav jag med mig och släppte in honom.HAN var verkligen ångerfull och försäkrade mig om att det aldrig skulle hända igen.HAN hade kännt sig hotad av killkompisen jag hade pratat med under fest-kvällen. HAN var osäker på om kompisen var något mer en just kompis till mig.Alkoholen förstärkte känslan,och HAN tappade kontrollen. Jag "köpte" inte HANs förklaring rakt av, men efter en del trugande fick HAN mig att vilja ge honom en chans.
Vi fortsatte vår relation och letade oss sakta, men säkert tillbaka till där vi var före det första slaget. Med tiden växte sig vårt förhållande allt starkare.Jag kunde slappna av. Inget tydde på att jag behövde oroa mig för att bli slagen igen.Vi var mer och mer med varann.Vi började bo hos varann.
Snart skaffade vi oss ett eget hus. Jag kände mig lycklig och älskad.Huset behövde renoveras och HAN var rätt mann på rätt plats i det läget. HAN renoverade dag och natt för att vi skulle få vårt drömhus.Om jag kom med någon idé var den snart förverkligad.Att vi knappt hade tid att träffa släkt och vänner kändes ibland lite tråkigt, men samtidigt gjorde HAN ju allt för oss och våran framtid. Det, om något, var väl ett bevis på kärlek.            

Sicken vecka jag har haft. Jag syftar förståss på förra veckan. Den var fylld av massa trevligheter.Jag var på operan med min son och hans klass. Såg "Mary Poppins". Härlig och tänkvärd.

Dagen efter fyllde min son år.Sådär mitt i veckan brukar vi bara fira själva med lite tårta,sång och presenter. Den här gången blev det dock annorlunda. Min son ville nämligen gå på öppet hus på en gymnasieskola, som han funderar på att söka till. Resten av familjen följde med för att få vara tillsammans. Vi avslutade det hela med ett restaurangbesök.Kändes verkligen mysigt att få vara tillsammans allihopa. Det händer inte så ofta numera,då barnen många gånger hellre gör saker för sig själva.Alltså gäller det att ta vara på de stunder man får med dem.

Helgen var absolut veckans höjdpunkt. Då var vi i Kiel med goda vänner.God mat, shopping, mycket skratt och dans i massor.Åh, va kul det va! Extra roligt var det att  min dotter, som flyttade hemmifrån i våras, och hennes pojkvän var med. Så mysigt att få umgås med dem så mycket.

Ja, det var en intensiv vecka, men ack så underbar. Det är sånt här som gör livet värt att leva. Att man sedan får dela allt det roliga med sina nära och kära ger dubbel glädje. Min själ är nu fylld av lycka och energi.
 Åh, vad jag älskar att leva!

Ibland förundras jag över vad lite som behövs för att vända tungsinnthet till glädje.Till och med i det dystraste mörker finns små ljusglimtar, om vi bara vill se dem.Vi borde alla stanna upp och reflektera över vad vi ser och känner emellanåt. Jag har själv fått erfara vad det kan göra för själen.
Jag "gick in i väggen" tidigt i våras. Med ens var allt nattsvart.Jag ville ge upp.Orkade inte mer.En vän lärde mig då just det där med att öppna ögonen och söka efter ljusglimtarna. Jag tvingade mig att varje dag försöka plocka fram åtminstone två saker som skänkt mig ett ögonblicks glädje under dagen. Det var verkligen inte lätt, men det gick. Jag minns ännu vitsippan som plötsligt stod där framför mig när jag gick min skogpromenad.För ett ögonblick fylldes min själ av vårkänslor. Ljusglimtarna blev med tiden lättare att finna.Till sist var jag frisk nog att börja jobba igen. Sakta, men säkert närmade jag mig ett normalt liv. Efter hand har hjulet återgick börjat rulla fortare och fortare. Tungsinntheten smyger sig allt oftare på mig.
STOPP! Jag tänker inte hamna där igen. Jag vet bättre än så nu. Igår, när jag stannade upp, fann jag återigen ljuset i mörkret. Min dotter, som dagen innan mått psykiskt dåligt,mådde bättre. Hon tog tag i saker som innan verkat omöjliga. Hon kände sig lättad och nöjd med sig själv.Jag blev glad och stolt å hennes vägnar.Det bästa av allt igår var dock det ögonblick då min dotter öppnade dörren till sin bostad för mig. Det första jag då ser är ett stort leende och ett par utsträckta armar.Vilken lyckokänsla att bli mottagen så av sitt lilla barnbarn. Den underbara känslan fanns kvar inom mig hela kvällen och resulterade faktiskt i en liten dikt, som jag tänker publicera här på min blogg.Med dessa ord hoppas jag kunna hjälpa er som fastnat i mörkret och er som är på väg att hamna där.Stanna upp! Se er omkring! Livet är fullt av ljuvliga gåvor.............

Jag minns första gången jag kom hem till honom. Jag hade en förutfattad bild av hur ett ungkarlsbo ser ut, men fick genast omvärdera min uppfattning. Jag blev imponerad. Där var snyggt och prydligt. Ja, nästan för perfekt för att vara sant.Även HAN verkade ibland för bra för att vara sann. HAN var inkännande och lät mig bestämma takten, samtidigt som han visade intresse för mig.Många gånger ett imponerande intresse för att ha kännt varann så kort tid.Jag blev allt mer faschinerad av honom och mitt hjärta ville ha honom till varje pris. Eftersom jag ganska nyss blivit bränd kände jag mig dock osäker på vad HANs intresse för mig egentligen betydde. Jag ville inte bli sårad igen, så jag lyfta mina funderingar och tankar till min mamma för att få stöd. Hon gav sin syn på saken,men avgjorde på inget sätt mitt val.Jag kom själv fram till att jag ville fortsätta träffa honom och att HAN förmodligen kände att jag betydde något speciellt för honom, helt enkelt.Det visade sig att min tolkning till en början var rätt. Allt rullade på och livet kändes härligt.

Ända tills en kväll, då vi var bortbjudna på en stor fest som några vänner till mig hade. HAN kände ingen, men tyckte att det var okej att hänga med ändå. Till en början var det kul.Jag dansade för fullt med både vännerna och honom. Han gjorde det samma. En av mina manliga vänner blev i sin onykterhet lite deppig. Jag lade armen om honom och försökte prata honom tillrätta. Strax kom HAN och ville att vi skulle gå hem. Jag sa "ok, ska bara avsluta här" och gjorde så.Ingen sade något medans vi tog på oss ytterkläderna. Vi gick en stund i tystnad. Tills slut bröt jag tystnaden och frågade vad det var. HANs blick var svart av hat när han ursinnigt skrek åt mig att jag betett mig som ett svin under kvällen.Jag förstod ingenting.Försökte förklara att jag hade bara varit så som vänner brukar vara mot varann. Att alla varit likadanna. Och att han inte var undantagen. Det hjälpte föga. Snart höjde han sin arm och gav mig ett knytnävsslag mitt i bröstet. Jag kom fullständigt av mig. Jag blev helt paralyserad av chock. Efter ett tag kom jag till sanns igen och då sprang jag gråtande iväg.HAN sprang efter och tiggde och bad att jag skulle stanna. Jag lyssnade inte, utan fortsatte springa.HAN var hack i häl.Rädslan stegrade sig inom mig. Jag lyckades ta mig hem och få igen dörren utan att HAN fick tag i mig. Jag sjönk ihop på sängen med hjärtat fyllt av sorg och skräck.

Det är inte precis någon räser-fart på mitt blogg-skrivande. Tänker många gånger att jag ska skriva, men ofta blir klockan för mycket och jag för trött att orka tänka. Några rader om ditt å datt borde jag väl kunna få ner i alla fall, men för att skriva om mitt förflutna krävs kraft i massor, så den historian kommer nog ta sin tid att få klar.

Den här dagen har, som de flesta av mina dagar, varit fylld till bredden.Trots att det är Fars Dag var jag tvungen att åka till Gekås i Ullared för att byta lite saker och då var det lika bra att passa på att handla lite julklappar mm. Väl hemma vände jag i princip i dörren för att åka till min pappa med en liten fars-dags-present.Efter någon/några timmar där var jag hemma igen och då kom dottern, hennes pojvän och mitt älskade lilla barnbarn på besök för att fira "far i huset". Helt hysteriskt egentligen! Jag menar det här med Fars Dag och Mors dag. Det borde väl inte behövas speciella dagar för att bry sig om sina föräldrar och inte sjutton är det väl presenter som är beviset för omtanke och kärlek. I så fall kan man undra varför inte Barnens dag har samma uppmärksamhet.
Nåväl,kanske är det bra ändå att dessa dagar finns för en del människor. Då, om inte förr, finns en anledning att ta kontakt.

Från det ena till det andra, så funderar jag på att utöka min blogg med lite dikter emellanåt. Jag har alltid tyckt om att dikta i födelsedagskort och till sånghäften mm. Mestadels har det blivit på rim. Nyligen prövade jag att skriva känslosam och djup poesi utan rim. Syftet var att skriva något till nästa föreställning i den teatergrupp som jag är med i.Roligt nog fick jag mycket positiv feeedback.Till och med så mycket att dessa dikter kommer att vara med i ett framförande på våran föreställning i mars-09. Skulle velat lägga upp dikterna här på bloggen, men som ni förstår får det vänta tills efter vi har spelat klart. Däremot kan jag tänka mig att dela med mig av annat jag har skrivit, så håll utkik!

HAN hörde snart av sig igen. Redan dagen efter om jag minns rätt.Vi träffades.Det kändes spännande.Det var något mystiskt och lockande över honom.Vi fortsatte hålla en vänskaplig kontakt. Mer än så var det inte, så jag fann ingen anledning att sluta festa och umgås med vem jag ville.På en fest träffade jag en annan man som var i lite "samma båt" som mig själv. Vi fann tröst hos varann och träffades ibland. En gång ringde den mannen mig när HAN var där. Så här i efterhand förstår jag att det var då jag såg det första tecknet på vad som komma skulle. HAN tände till med ilska, svartsjuka och utfrågningar.Jag blev väldigt förvånad eftersom jag bara såg oss som vänner. Inga andra känslor hade utspelats emellan oss. Efter det att vi pratat igenom saken och jag fått en chans att förklara mig lugnade HAN ner sig. Jag funderade mycket på vad HANs känslouttryck stod för och hur jag skulle ställa mig till det hela.Det fanns något skrämmande över HANs sätt att reagera, men samtidigt kändes det smickrande. Som om jag betydde något för honom, fast att han kanske var för blyg att visa det. Jag träffade den andra mannen vid något tillfälle till,men vi upptäckte snart att det inte gav så mycket. Däremot hade det väckts ett intresse för mer än vänskap för honom,som skulle komma att bli min sambo.Vi började träffas allt mer.HAN verkade lite blyg, men om jag visade vägen var HAN med på noterna.Succesivt utvecklades ett kärleksfrörhållande som var spännande och lockande till en början,samtidigt som där också fanns många frågor och funderingar kring denna mystiska man.