Ett slag för mycket

Ibland förundras jag över vad lite som behövs för att vända tungsinnthet till glädje.Till och med i det dystraste mörker finns små ljusglimtar, om vi bara vill se dem.Vi borde alla stanna upp och reflektera över vad vi ser och känner emellanåt. Jag har själv fått erfara vad det kan göra för själen.
Jag "gick in i väggen" tidigt i våras. Med ens var allt nattsvart.Jag ville ge upp.Orkade inte mer.En vän lärde mig då just det där med att öppna ögonen och söka efter ljusglimtarna. Jag tvingade mig att varje dag försöka plocka fram åtminstone två saker som skänkt mig ett ögonblicks glädje under dagen. Det var verkligen inte lätt, men det gick. Jag minns ännu vitsippan som plötsligt stod där framför mig när jag gick min skogpromenad.För ett ögonblick fylldes min själ av vårkänslor. Ljusglimtarna blev med tiden lättare att finna.Till sist var jag frisk nog att börja jobba igen. Sakta, men säkert närmade jag mig ett normalt liv. Efter hand har hjulet återgick börjat rulla fortare och fortare. Tungsinntheten smyger sig allt oftare på mig.
STOPP! Jag tänker inte hamna där igen. Jag vet bättre än så nu. Igår, när jag stannade upp, fann jag återigen ljuset i mörkret. Min dotter, som dagen innan mått psykiskt dåligt,mådde bättre. Hon tog tag i saker som innan verkat omöjliga. Hon kände sig lättad och nöjd med sig själv.Jag blev glad och stolt å hennes vägnar.Det bästa av allt igår var dock det ögonblick då min dotter öppnade dörren till sin bostad för mig. Det första jag då ser är ett stort leende och ett par utsträckta armar.Vilken lyckokänsla att bli mottagen så av sitt lilla barnbarn. Den underbara känslan fanns kvar inom mig hela kvällen och resulterade faktiskt i en liten dikt, som jag tänker publicera här på min blogg.Med dessa ord hoppas jag kunna hjälpa er som fastnat i mörkret och er som är på väg att hamna där.Stanna upp! Se er omkring! Livet är fullt av ljuvliga gåvor.............