Ett slag för mycket

 

 

Tankarna virvlar likt en drake i skyn.

Med vinden far de än hit och än dit.

Så avtar vinden och tankarna vävs samman och finner sitt mål.

De börjar sin vandring på beslutsamhetens stig.

Eniga går dem där hand i hand.

Från ingenstans slår plötsligt blixten ner igen.

Vägen blockeras av ett stenras i själen.

Kroppen förmår inte att än en gång förflytta berg.

Allt känns låst och nyckeln är borta.

Om ingen ser eller hör,

om ingen lyfter och bär,

så är väl detta meningen med livet.

Medvind och lycka är kanske inte till för alla,

men tur är väl då att ingen kan hindra ens drömmar.

Där finns möjligheterna alltid om man väljer att se dem.

Jag har fullständigt kommit av mig när det gäller att skriva om mitt förflutna. Livet är så rörigt nu, så jag har fullt upp att klara av nuet. Orkar inte belasta mig själv med tunga återblickar. Hoppas ni som läser min blogg har överseende med att det får ligga på is tills vidare. Hoppas inte att ni slutar att titta in på bloggen bara för det. Visserligen skriver jag ju i första hand för min egen skull, men jag ljuger om jag säger att ni läsare inte betyder något, för det gör ni! Även om kommentarerna är få, så vet jag att ni finns där och det känns bra.
Vad är det då som är så rörigt?
Ja, det är väl egentligen flera saker, men värst just nu är min sjuka make, som jag skrivit om förut.Efter många olika provtagningar, undersökningar och behandlingar, samt sjukhusvård har man äntligen hittat felet. Dessbättre är det botbart om än allvarligt. Tänker särskilt mycket på honom idag och än mer imorgon. Jag har tagit ledigt från jobbet imorgon för att finnas till hands före och efter hjärtoperationen som han ska genomgå.
Jag kan förstå om han är nervös. Själv är jag i vårdbranchen så jag känner mig trygg i det stora hela. Dock är det skillnad när någon som står en nära ska opereras. Särskilt när det handlar om ett vitalt organ. Hjärtat och hjärnan är liksom själva livet. Fast egentligen ängslas jag nog mer över hans mentala mående,än över själva ingreppet.För hjärtkirurgerna är det en rutinoperation och makens fysiska förutsättningar för att allt ska fungera optimalt är de bästa.
Jag hoppas han sover gott på sin sömntablett nu och att han inte hinner oroa sig någon längre stund i morgon bitti, innan han får lugnande mediciner inför operationen. Att jag finns med honom i tanke och handling hoppas jag också lindrar hans ångest. För egen del känns det i alla fall skönt att finnas där för honom om och när han behöver.
Nu behöver jag få lite sömn för att orka. Kanske hörs vi imorgon kväll igen.

Så var midsommarhelgen över och den blev verkligen annorlunda. Min sjuke make åkte återigen in på sjukhus i onsdags, efter att ha varit hemma 1 vecka.Han är fortfarande kvar där, så jag å minsta barnet var hos honom på midsommaraftons kväll.
 Om nu livet var tufft innan, så är det inte mindre tufft nu precis. Jag har inga marginaler längre. Jag lever hela tiden på gränsen.Inte kan maken hjälpa att han är sjuk, men jag kan inte låta bli att undra varför jag drabbas av det ena eländet efter det andra. Någon gång måste det väl ta slut? Eller är det meningen att jag ska ta slut? Nu gnäller jag visst igen och då kommer det dåliga samvetet fram. Jag borde skämmas som har "mage" att tycka synd om mig själv. Mina "beskymmer" är väl ingenting mot makens.Nä, jag får väl göra som så många gånger innan. Jag biter ihop å kör så det ryker. Min tid kommer........kanske.................eller inte.

Jag har för ett ögonblick fyllt min själ med tro, hopp och kärlek. Jag är fortfarande varm och lycklig inombords. Jag kan ännu minnas hur det var när den dagen var min, min bröllopsdag.Jag kan längta tillbaka dit. Jag kan önska att allt fortfarande var så där underbart.
Kanske är det ännu möjligt.Kanske finns det ännu hopp.Inte ska väl det där bara vara det förflutnas privilegie.Vad är då meningen med livet? Jag vet vad jag behöver och vill för att livet ska kännas så där. Jag behöver bara ta första steget till handling.Det är där jag befinner mig nu. Räcker det att veta vad jag vill för att handla då?Måste jag inte veta om min handling kommer att leda mig dit jag vill?
Just nu tänker jag inte grubbla mer på det. Jag tänker behålla den varma, lyckliga känslan inom mig resten av dagen. Inget ska få komma i dess väg. Ikväll får jag träffa det vackra brudparet igen och alla glada festmänniskor inklusive min underbara bästa vännina. Jag tänker låta mitt lyckorus blandas med deras glädje.Tillsammans ska vi föra bröllopsfesten till oanade höjder!

Återigen en välfylld vecka............
I måndags gick sonen ut 9:an med fina betyg och ett stipendium i Svenska/Media för god sammarbetsförmåga, ansvarstagande och stor begåvning. Kände mig så stolt å glad!
 Igår kom maken hem från sjukhuset, om än utan färdigställd diagnos. Dessbättre har de inte släppt honom för gott. Han är fortfarande under utredning. Måtte de hitta orsaken å måtte det inte vara allvarligt.
 Idag har det varit skolavslutning igen. Minstingen har nu slutat 4:an och jag tog semester dagen till ära. Skolavslutningar är något speciellt. Så även den här, fast denna gång mest pga av vädret. Himlen slog upp sina portar på vid gavel och fullständigt vräkte ur sig regn.Evenemanget fick ställas in och istället fick varje klass gå till sina respektive klassrum å fira i mindre skala. Det gick väl det med, men stämningen blev inte den samma.
Hoppas regnet håller sig borta imorgon. Då har en arbetskamrat bjudit alla kollegor på gårdsfest pga att hon ska börja på nytt jobb.
Fredag å söndag är nog de enda dagarna som är sk "fria" den här veckan.
På lördag är det nämligen bröllops-fest på gång.
Ja, jösses vilket tempo man lever i!

Snacka om att livet är en berg- å dalbana! Igår var jag taggad till tusen och idag har luften fullständigt gått ur mig. Maken har nu haft feber  i över 3 veckor. Han sökte läkare första gången för ca 1,5 vecka sedan.Ingen nämnvärd utredning gjordes. Han skulle återkomma om en vecka ifall febern inte gick ner. I söndags kom han knappt ur sängen pga akut ryggont. Framemot midnatt hade smärtan ökat och han fick svårt att andas, så det blev läkarbesök igen.Inte heller denna gången gjordes det särskilt mycket.Han fick dock antibiotika och uppmanades söka igen om febern fortfartande var kvar efter 4-5 dagar. Då ryggsmärtorna hela tiden ökade och värktabletterna inte hjälpte längre gjordes ett 3:dje läkarbesök två dagar efter det förra, alltså i förrgår. Han fick recept på starkare värktabletter, men fortfarande gjordes ingen feberutredning. Istället fick han en ny läkartid i nästa vecka. Den behöver han antagligen inte längre för idag blev han så yr, så att han fick åka akut till sjukhus, där han blev inlagd. Inte en dag för tidigt! Skandalöst att det ska behöva gå så långt! Nåväl, nu äntligen blir han utredd och det är ju bra, men det ska gudarna veta att det är tufft att stå bredvid å se på och inte kunna göra nått. Att jag själv är företagsssköterska, distriktssköterska, sjuksköterska och undersköterska hjälpte föga tydligen. Hur ska då en vanlig lekman bli sedd och tagen på allvar? Fel man på fel plats säjer jag bara. Om jag får som jag vill så kommer läkaren att bli anmäld!

Räcker det med kunskap och erfarenhet för att nå resultat? Nä, inte vad jag har sett vare sig i min yrkesroll eller mitt privatliv. Vad är det då mer som behövs? Vilja, tro och beslutsamhet.Det är väl någonstans på den vägen som det fallerat när det gäller min hälsa. Egentligen vill jag leva mer hälsosamt för att  kropp och själ ska må bättre och hålla längre. Varför gör jag då inte det? Ta det här med motion tex. Trots att jag vet att motion påverkar både kropp och själ positivt, så slutade jag motionera när psyket sviktade. Antagligen tappade jag tron på min förmåga att klara av att motionera pga den psykiska motgången. Jag kan välja att ursäkta mig med "ingen är mer än människa" eller "man kan inte alltid vara på topp", men sen då? Ska jag nöja mig med det? Nä, hur ska jag då nå dit jag innerst inne vill? Jo, jag måste tro på min förmåga att resa mig, att ta nya tag , istället för att intala mig att "loppet är kört". När väl tron finns där kan inget hindra mig från att nå dit jag vill. Frågan är bara vad jag ska börja med? Eller rättare sagt, vad jag ska fortsätta med? Ren"själavård" ägnar jag mig redan åt i olika form. Nu är det kroppens tur! Motion, kost/näringstillskott,ansiktsvård, tandvård mm mm. Allt på en gång eller en sak i sänder? Min kunskap och erfarenhet säjer mig att jag ska välja det senare, alltså en sak i sänder.Min känsla och lust säjer mig däremot att jag istället ska satsa på både kost/näringstillskott och motion, fast sätta upp ett litet mål inom var och ett av dessa områden.






Åh, så skööööönt! Nu är jag på gång! Tur att man kan peppa sig själv.

Jag VILL, jag KAN, jag SKA besluta mig för vad jag ska göra.
(Kanske finns svaren i mina bilder här?)

Jag VILL, jag KAN, jag SKA nå mitt mål!