SE MIG!
Ännu en gång kan jag konstatera att den här, mer eller mindre, nedlagda bloggen är bra att ha. Vad skulle jag annars göra av all smärta när det känns som om ingen riktigt ser och förstår?
Det finns saker i min tillvaro som har svajat under många år, åtminstone av och till. Jag har envist kämpat på för att ständigt få bekräftelse på att det har jag ingenting för. Med tiden har det mognat fram att rätt tillfälle till förändring aldrig kommer. Det lär alltid vara opassande av den ena eller andra anledningen. Jag har därför sedan en tid tillbaka så sakterligen börjat närma mig ett beslut och under de senaste veckorna har det accelererat lavinartat.
Hela min värld har nämligen vänts upp och ner och det har försvårat min situation ytterligare. Om jag inte tar det där steget nu så förlorar jag mig själv.
Jag är bara så rädd att möta skulden och skammen. Jag känner mig så vilsen, så liten och ensam. Inte ens här kan jag ge utryck till fullo för allt det jag upplever och känner. Hur ska jag då kunna ta mig vidare? Hur ska jag kunna lära mig att se klart på egen hand? Vem finns för mig på det sätt jag behöver?