Ett slag för mycket

Jag trodde att jag levde när jag ännu ej var född.

Jag kände hur jag dog, men anade inte att det var början till livet.

Jag vet att jag lever för jag känner att jag växer.

Jag anar möjligheter som kommer skänka mig lycka.

Jag känner tro, hopp och kärlek.

Irrar runt i en labyrint av kaos.

Spränger i huvudet av tankar som mal.

Rusar i hjärtat som sänder en stormande våg genom luftstrupen.

En klump av ångest stoppar tvärt dess färd och luften får kämpa för att komma förbi.

Måste fly för att slippa att kvävas.

Måste skynda innan det är försent.

Dessa dikter skrev jag till vår teaterföreställning "I väntan på tåget" som spelades i september 2009

Att vara själv och ensam

Själv, sitter här själv.

Det är inte längre vi två.

Du finns inte mer.

Jag har ingen annan.

Jag levde bara för dig.

Ont, det gör så ont.

Tungt, det känns så tungt.

Ensam, så ensam.

Nu har de somnat, mina små änglar.

Nu sover de så sött.

Nu väntar han på mig i rummet bredvid.

Han, min underbara man.

Han, som jag älskar så.

Han som alltid finns där för mig.

Mitt hjärta är fyllt av lycka.

Att inte vara själv, men ändå vara ensam

Du förstår mig inte längre.

Varför skulle du?

Jag gör det inte själv.

Du säger att du finns för mig,

att jag inte är ensam.

Varför känns det så då?

Jag är fånge i mig själv.

Jag kan inte komma ut.

Jag står inte ut!

Att vara själv ,utan att vara ensam

Nära vänner, ytliga bekanta eller nya kontakter.

Egen tid att stanna upp och reflektera eller att bara vara.

Jag är fri att göra vad jag vill, när jag vill, om jag vill.

Jag är själv och jag njuter av livet!

Länge har jag vandrat på sökandets stig utan att veta vart jag vill komma.
Trött av ansträngning i kropp och själ stannar jag upp och lyssnar till mitt inre.
Där finns en gömd skatt fylld av oändliga möjligheter.
Där i ryms alla svaren.
Jag behöver inte längre fortsätta min mödosamma resa.
Jag följer istället vägen genom hjärta och själ, där jag fritt kan ösa ur skattens aldrig sinande potential.

 

Jag öppnar mina sinnen och fångar dagen här och nu.

Jag hör skvalpande vågor skvätta mot stenar i strandens kant.

Jag ser vidsträckta ängar och guldgula åkrar som omfamnas av glittrande sjö.

Jag känner solvarma vindar svepa förbi som en smekning i mitt hår.

Jag fyller mina lungor med grönskande doft ifrån ek och gran.

Jag låter smaken av nyrökt fisk smälta samman med ömsinta kyssar

som dröjt sig kvar.

Jag bevarar alla intryck i mitt hjärta så att jag kan ge dem till min själ

när den behöver ro.

 

 

Tankarna virvlar likt en drake i skyn.

Med vinden far de än hit och än dit.

Så avtar vinden och tankarna vävs samman och finner sitt mål.

De börjar sin vandring på beslutsamhetens stig.

Eniga går dem där hand i hand.

Från ingenstans slår plötsligt blixten ner igen.

Vägen blockeras av ett stenras i själen.

Kroppen förmår inte att än en gång förflytta berg.

Allt känns låst och nyckeln är borta.

Om ingen ser eller hör,

om ingen lyfter och bär,

så är väl detta meningen med livet.

Medvind och lycka är kanske inte till för alla,

men tur är väl då att ingen kan hindra ens drömmar.

Där finns möjligheterna alltid om man väljer att se dem.

Se mig, rör mig.

Ge mig, berör mig.

Mitt inre skriker av hunger.

Jag svälter inombords.

Mitt hjärta värker av längtan.

Jag förgås utan näring.

Kraften försvinner.

Hjärtat brister.

Jag ger upp.

Svalkar oss i ett hav så blått.

Låter vågorna ta med sig allt trist och grått.

Sjunker ner i stolen

mitt i den gassande solen.

Låter oss fyllas med ny energi.

Känner inre lugn och harmoni.

Strosar omkring på gator och torg

långt bortom oro och sorg.

Ger oss ut på upptäcksfärd

i en helt ny värld.

Smeks av varma vindar i solnedgång.

Njuter ett glas vin på vår balkong.

Färska skaldjur eller nygrillat sen

på den lilla mysiga restaurangen.

Fram till natten hålligång,

dans och karaoke-sång.

Ett lyckorus når snart sin topp.

Ett bubblande skratt ger känsla av hopp.

Drömmen om det där

lämnar vi snart här

för att resa till detta främmande land

sammansvetsade i vänskapens band.

                                                                          

                                                                                                                                

Hur ska jag våga hoppas?

Hur ska jag få ro?

Hur ska allting stoppas?

Finns det en väg ut?

Går det att få ett slut?

Vad ska jag göra?

Allt är en enda röra.

 

 

 

                          

 

Allt var en enda röra.

Med tiden kom bitarna på plats.

Sammanfogade till en helhet.  

Nu har en bit fallit bort.

Den går inte att finna.

Ett gapande hål mitt i helheten.

Eller nya bitar med möjlighet till en ny helhet.

Vad ska jag välja?