Ett slag för mycket

Jag har gått igenom en kollegas utbildningsmaterial när det gäller hälsa och friskvård. Där fanns mycket bra att hämta och använda när det blir dax för mig att hålla utbildning inom detta. Bla fastnade jag för följande tänkvärda meningar.

Ta dig tid att SKRATTA.......................det är själens egen musik.

Ta dig tid att DRÖMMA.......................det är att slå följe med en stjärna.

Ta dig tid att TÄNKA............................det är maktens källa.

Ta dig tid att LEKA...............................det är den eviga ungdomens hemlighet.

Ta dig tid att VARA VÄNLIG................det är vägen till lycka.

Jag ska göra mitt bästa för att leva efter det här. Jag  börjar genast med den sista meningen,VARA VÄNLIG.
Ni är guld värda som berikar min blogg genom att läsa och kommentera den.
Alla världens kramar till er!

Så var det ny vecka igen. Helgen rullade fort förbi som vanligt. Igår rullade den lite extra långt. Det blev en utflykt på några timmar tur och retur. Tur var vi två i en och retur en i två. Vadå??? Jo, jag och mannen tog våran bil för att åka och titta på en annan bil som var till salu. Sonen ska börja övningsköra (och dottern håller på), och det är lite bökigt att få till det med körnings-tillfällena. Vi har nämligen ingen lämplig bil för detta ändamål. Inte helt lätt att börja sin bilkörning i en automatväxlad Volvo X90, eller hur? Nu är det löst i alla fall. Vi slog till och köpte objektet, som var en Saab 900 med manuell växellåda. Hem åkte vi således i vars en bil. Sonen, som inte visste vad vi gjort under dagen, blev mäkta förvånad när det plötsligt stod ett "raggaråk"på utsidan. Ja, med stripes på sidorna och därbak finns det nog vissa liknelser.Min mann funderar därför på att ta bort stripsen, vilket möter vilda protester från sonen. Bilen är ju dock inte hans. Vi kommer naturligtvis använda den till mer än övningskörning. Vad säger ni? Ska vi behålla stripsen eller inte? (Till Ulrika: Bilen är svart med silverstripes som kan liknas vid eldflammor, på sidorna)
 
Jag har förnyat lite hemma också. Nya gardiner i sovrummet ( Till Ulrika:Ljus botten med löv i brunt, beige och svart) och i sonens rum (Till Ulrika: Svart-vita fyrkanter med cirklar i ),samt lite nya prydnadssaker. Bjuder på  bilder på en del  av det med.
  
Det är väl ingen ideé att fråga efter era åsikter. Jag menar, smaken är ju ändå som baken dvs delad.
Det viktigaste är att jag själv är nöjd och det är jag. Attans vad lite nytt kan göra en på glatt humör!

Vi träffade vänner och släkt allt mer sällan. Framförallt  de på min sida. HAN ansåg att vi inte hade tid pga renoveringen, men HAN uppgav också att HAN inte gillade flertalet av dem av olika anledningar. Eftersom jag redan var psykiskt nedbruten och "hjärntvättad" var jag ett lätt byte att isolera på detta sätt. Nu hade HAN fullständig kontroll och därmed makt över mig.
Minnesluckorna är många kring det ökande våld som jag nu utsattes för. En del saker har dock etsat sig fast i minnet för alltid.
Ett sådant tillfälle var när jag i skräck för HANs vansinniga ilska låste in mig på toaletten. HAN bankade på dörren allt vad HAN orkade, samtidigt som HAN gapade och skrek åt mig att öppna annars skulle HAN döda mig.
Hur kunde jag vara säker på att HAN inte skulle göra mig illa om jag gjorde som HAN ville då ? Så som HAN betedde sig verkade det farligare att öppna dörren än att låta bli.Jag tänkte att HAN nog skulle lugna ner sig när HAN ändå inte kunde komma åt mig. Det gjorde HAN dock inte. Jag minns att HAN sa "Nu jävlar ska jag ta dig!" och så blev det tyst, men bara för en stund. Snart hördes kraftiga slag emot toalettdörren (som för övr var ny).Rätt var det var gick det hål i dörrren och jag kunde skynja ett yxskaft.
 HAN fortsatte slå dörren i spillror. Jag tryckte mig så långt in i hörnet jag kunde och höll händer och armar för ansiktet. Till slut stod HAN där framför mig och jag kom inte längre undan. HAN tog ett struptag om min hals och började dunka mitt huvud mot kaklet. Jag minns inte hur länge HAN höll på, men efteråt sjönk jag ihop på badrumsgolvet av ren utmattning.                                    
Vid ett annat tillfälle sprang jag ut i snön ,utan varken jacka eller skor, för att försöka undgå att bli slagen. Det blev förståss väldigt kallt efter ett tag, så till sist hade jag inget annat val än att gå in igen. Det var bara det att HAN hade låst dörren och hur jag än vädjade vägrade HAN släppa in mig. Jag minns inte hur länge jag stod därute i kölden, men till slut blev jag så desperat så jag jag bankade på glasrutan i vår ytterdörren som besatt. Plötsligt åkte hela armen rakt igenom glasrutan.Det blödde förståss, men jag kände konstigt nog ingen smärta. Jag kände mig bara lättad för att jag  nu äntligen kunde öppna och gå in. Mitt beteende chokade nog honom för jag minns inte att HAN slog mig den gången. Jag var själv chockad över min reaktion och mitt beteende. Hade jag blivit lika galen som honom?

Blåa, gula, vita gröna och oranga.Helfärgade å transperanta.Höga å låga. Skit va många jag har!Trosor eller? Nä, inte är väl trosor runda, fyrkantiga och ovala, men det är dom här.Just nu fyller de bänkar å golv i mitt kök. När de hittat sin partner och dragit över henne/honom och de tu blivit ett med varann, så flyttar de in i skåpet igen. Några av dem passar inte längre för varann. Andra av dem blir aldrig mer vad de varit. Det är dem jag håller på att rensa ut. Snart blir de hämtade och utbytta mot nya fräscha tack vare livstidsgarantin.
Tur är väl det för jag kan inte tänka mig ett liv utan TUPPERWARE!

Underbara fredag. Äntligen är du här! Sitter här med ett glas rödvin..................å fler ska det bli...................å dränker mina sorger. Nä, så illa är väl det inte, så att jag måste ta till flaskan........eller rättare sagt, glaset, för att livet är tufft mot mig just nu. Nä, ska nog komma på fötter igen utan alkohol, eller snarare tack vare att jag inte använder alkohol i det syftet.
Men nog är det gott ibland att känna värmen sprida sig i blodådrorna och beskymren halka ner i tårna för att slutligen sippra ut som fotsvett i strumporna. Eller den mjuka bomullskänslan inne i skallen, där karusellen snurrar sakta runt, samtidigt som hästarna svävar upp å ner i det blå. Inte underligt att man får lust att dansa,breda ut sig å ta plats! Någon som vill parta med mig? Någon som törs? Aha, nu é hon full, tänker ni. Nä, men lite salongsberusad kanske. Usch å fy, tycker säkert några av er. It´s okey for me! Ni får tycka och tro vad ni vill. Just idag är det vad jag behöver och det står jag för.

Vilken märklig dag det har varit idag. Tvära kast. Jag mår, som ni märkt, inte så bra i själen. Det går upp och ner förvisso, men oron och nedstämdheten ligger där och gnager under ytan hela tiden. För ca 10 dagar sedan rann det över och jag föll till botten igen. Jag var tvungen att sjukskriva mig i några dagar. Nu har jag i alla fall tagit tag i min situation. Ja, det hade jag väl till viss del gjort även innan, men inte tillräckligt. Jag har sedan jag gick in i väggen för 1 år sedan (på dagen imorgon faktiskt) gått i samtalsterapi. I början var det intensivt varje vecka. Med tiden har det blivit glesare, kanske med 1-1,5 månaders mellanrum eller mer.Innan jag gick in i väggen kände jag aldrig efter hur jag mådde, vad jag ville, behövde mm. Tänk att man måste ner på botten för att upptäcka sin inre röst och lyssna till den. Jag önskar att jag kunde ha förstått ändå. Nåväl, nu är det som det är och jag är i alla fall tacksam för att jag fått ett uppvaknande, en insikt. Nu börjar jag så smått känna igen signalerna för var min gräns går. I och med det finns det hopp om att få stopp på ekorrhjulet.
Märklig dag, skrev jag. Jo, den började hos terapeuten och där lyckades jag förmedla kaoset inom mig och att jag behöver hjälp att komma fram till vad jag vill,vad som är viktigt och vilka mål jag har. Jag bad att få komma en gång i veckan för att förhindra sjukskrivning igen.Jag var riktigt skakig efteråt. Gråten satt i halsen. Samtidigt kände jag att hon tog mig på allvar och förstod mig. En fantastisk känsla som värmde mitt hjärta.Morgonen var alltså känslomässigt omvälvande och djup.
Kvällen bjöd på god mat i goda vänners lag. Ett tjejgäng med gamla arbetskamrater. Jättetrevligt! Yttrade väl något om mitt mående när det föll sig så, men för dem, och  andra vänner (utom min underbara bästa vännina), släkt, familj mm, så är jag den glada, entusiastiska, energiska fixaren i alla lägen. De förstår inte. De ser inte. Jag bär på en hemlighet känns det som. Vilken kontrast mot min start på dagen!
Nåväl, det viktigaste är väl att jag själv har fått insikt och att jag blir förstådd och bekräftad av någon. Jag ska nog klara min inre förändringsresa med stöd av dem som ser vem jag är där innerst inne.

Vilken dyster blogg jag har! Både till utseende och innehåll.I min presentation har jag ju i princip lovat att inte bara skriva om tunga, dystra  upplevelser och tankar.Jag är en livsnjutare i grund och botten, skriver jag. Visst, det stämmer, men dessvärre är det just i botten som jag är det numera. Det finns alltid saker att glädja sig åt och det gör jag. Saken är den att det var länge sedan jag kände glädje fullt ut. Under ytan knager alltid en ständig oro och stress. Allt runt omkring mig känns så osäkert, så ostabilt. Jag behöver trygghet. Något/någon att luta mig mot. Jag vill inte vara sån här. Jag vill slippa känna såhär. Vart tog mitt gamla JAG vägen?Jag vill inte ha tillbaka den delen som bidrog till att jag gick in i väggen. Den kämpar jag fortfarande med att bli av med för gott. Jag vill ha tillbaka den delen av mitt gamla JAG som har med livsglädje och positivt  tänkande att göra. Hur ska jag hitta den? Kommer jag någonsin att finna den?
Jag vet att ni som läser min blogg har sagt  att det är okej om jag bara kan/vill skriva allvarligt, djupt och dystert. Ibland undrar jag ändå över vad det är för mening med det. För mig själv är det säkert bra, men vad ger det er?
Jag skulle så gärna vilja ge er värme, kärlek och glada skratt. Det är ju sådan jag är där innerst inne. Jag är ledsen att jag inte förmår det. Jag får leva på hoppet om att jag finner denna sidan av mig själv igen och i såfall kommer jag med all säkerhet låta er få ta del av den. Kanske borde jag ligga lågt ( skriva ännu mer sällan eller inte alls) med mitt bloggande tills dess? I annat fall får det bli som det blir. Jag styr inte över mina känslor och jag kan inte tvinga fram något för skrivandets skull. Jag måste låta mitt hjärta tala oavsett om jag väljer att göra det här på bloggen eller på annat sätt.