Ett slag för mycket

Syftet med att skriva om mitt förflutna är som bekant inte enbart egen-terapi. Jag hoppas också skapa en förståelse för hur en kvinna, oavsett personlighet, yrke, social status mm, kan hamna i kvinnomisshandel.En kommentar på mina inlägg i ämnet kan hjälpa mig att veta om jag lyckats.
Du som själv varit misshandlad och kanske ännu mer Du som just nu blir misshandlad orkar, vill eller vågar kanske inte lämna några avtryck. Jag förstår dej, men jag vet också att vägen tillbaka måste börja med ett erkännande. Varför inte använda mig som språngbräda över bron  till den andra sidan.












Jag finns där för dig på

[email protected]

en e-post-adress skapad speciellt  för dig.



Tveka inte.

TA FÖRSTA STEGET TILL ETT BÄTTRE LIV!

Att vara gravid var underbart. Jag gick omkring i ett ständigt lyckorus. Åtminstone till en början.
HAN slet som ett djur med husrenoveringen. Jobbade dag och natt. Ibland orkade HAN inte gå till jobbet dagen efter. Då stannade HAN bara hemma, utan att höra av sig till jobbet.Ofta var HAN spydig mot mig för att HAN tvingades göra så mycket och att jag var så ohjälpsam och otacksam.Ibland kunde HAN tom vräka ur sig att HAN önskade att jag aldrig blivit med barn eller att HAN ville att jag skulle göra abort. Efter lite fjäskande från min sida mjuknade HAN och bad om ursäkt, och så blev det bra..... tills nästa gång.
Det gjorde ont i mig att det var så här, men jag antog att det berodde på att HAN jobbade för hårt. Det var den ursäkt HAN själv uppgav iallafall.Jag försökte förmå honom att dra ner på takten, men det gick inget vidare. Istället försökte jag dra mitt strå till stacken. Det blev förståss allt svårare ju tjockare jag blev, men jag gjorde så gott jag kunde. Jag dammsög under soffan, trots att magen tog emot.Jag stod på ställningar och målade fönster. Jag lade stengångar i trädgården.
Det var väl då någongång som det började gå snett i graviditeten.Jag fick kraftiga sammandragningar och höll på att föda för tidigt. Jag blev uppmanad att ta det lugnt och vila, i annat fall var jag tvungen att läggas in på sjukhus.Jag försökte dra ner på tempot,men HAN var inte så förstående.HAN tyckte att jag tog det väl lugnt, att jag överdrev. Jag orkade inte med HANs dåliga humör, så för husfridens skull försökte jag hitta en gyllene medelväg. Ibland gick det bra och ibland mindre bra.En sak var i alla fall säker, och det var att den lycka jag tidigare kännt, nu allt mer började grusas av tvivel. Var det bara pga att HAN hade för mycket omkring sig, som HAN var sådan här?Skulle det gå över? Hur skulle allt bli när barnet kommit?
När jag var hos barnmorskan, knappt 4 veckor före beräknad förlossning,hade jag väldigt kraftiga sammandragningar. Det var en fredag och därför ville hon absolut att jag skulle åka till sjukhuset för observation över helgen. Jag ringde honom och sa som det var. Jag sa också att jag skulle gå vägen om mitt arbete innan jag kom hem för att informera dem om läget. När jag kom hem var HAN jättearg för att HAN fått vänta och för att mina arbetskamrater var viktigare än honom. Det spelade ingen roll vad jag sade. Till slut lugnade HAN sig dock såpass så att HAN kunde köra mig till sjukhuset. Väl där blev det fler ctg-kurvor och ultraljud i omgångar. Efter många om och men, beslutades det att det bästa vore om jag födde barnet med kejsarsnitt den dagen eller dagen efter.
Jag ville slippa oroa mig mera, så inom en halvtimma från det att beslutet togs sövdes jag ner. HAN fick vänta i ett rum bredvid tills vår lilla flicka  var född. Sedan lämnade de över henne till honom. När jag vaknade till liv, om än omtöcknad, fick jag för en liten stund hålla om min älskade dotter, innan hon togs ifrån mig, för att läggas i kuvös i ambulans till ett annat sjukhus. Mycket märklig känsla. Allt var så overkligt. Så svårt att förstå att jag hade blivit mamma till en liten tjej. Ja, hon var inte stor. Vägde bara  2040 g och var 43 cm lång.

Man skulle starta med att dö och få det överstökat.
Sen vaknar man upp på ett ålderdomshem och får det bättre och bättre för var dag.
Man blir så småningom för pigg för att vara där och får sin pension.
På sin första arbetsdag får man en guldklocka.
Sen arbetar man i 40 år tills man är ung nog att dra sig tillbaka från arbetsmarknaden.
Man dricker och festar och och förbereder sig på att ta det lugnt.
Sen är man i grundskolan, blir ett barn, leker, har inga förpliktelser
tills man blir en baby.....
De sista 9 månaderna tillbringar man flytande runt i ett fint lyckorus.Där finns centralvärme,roomsrvice mm.
Å till sist försvinner man från denna värld i en enda stor oooooorgasm!

Nu närmar sig julen med stormsteg. Fullt ös ända in i det sista. Inte undra på att jag inte hunnit med att blogga.Har väl kanske inte nått särskilt att skriva om heller för den delen. Mina återblickar i det förlutna vill jag inte tänka på mitt i julefriden. Det får vänta. Nä, nu vill jag umgås med nära å kära och bara vara. En lite tanke vill jag dock skänka till alla er som är ensamma, sjuka eller som misst någon. För er blir nog julen inte det samma. Tröstande ord och värme från en medmänniska kan inte ge sällskap åt den ensamma, göra den sjuka frisk eller ge livet åter till de döda. Ändå är det just ett tröstens ord och värme jag vill ge. Jag hoppas och jag tror att det kanske ändå kan kännas lite lättare att veta att någon bryr sig om er. Det finns föresten fler som har det svårt. Uteliggare tex. Har ni , apropå det, kollat in mig som uteliggare på
 http://www.cyniskahjartan.3w.se/
Gör det annars, vet jag.
Oooops, nu har det hunnit bli julafton!
Får önska er en GOD JUL
och ......................natti, natti....zzzzzzzzzzzzzzz

Nu är jag tillbaka igen och det är tack vare den respons jag fick när jag skrev att jag funderade på att sluta blogga.
Känns härligt att veta att min blogg fyller en funktion även för andra och att det är okej att låta dystra tankar få komma fram allt som oftast. Hädanefter följer jag mitt hjärta och skriver om det jag har behov och lust för, även om det skulle innebära  mest tunga,djupa tankar och funderingar. Egentligen är det nog så det ser ut för många av oss i perioder av livet.
Det har varit både upp och ner sedan sist jag skrev. Mycket stress och jäkt. Det är ju jul snart, och det påverkar alldeles säkert inte bara mig. Dock märker jag att jag är mindre stresstålig och mer känslosam än före min utbrändhet. Dessbättre har jag lärt mig att känna efter vad jag vill innan jag säjer ja eller nej till saker och ting. Ibland har jag jättesvårt att välja. Jag vill så mycket, men framförallt så bryr jag mig för mycket om vad andra tycker och tänker. Det gör att jag lätt får dåligt samvete när jag säjer nej.När det dåliga samvetet väl lagt sig kan jag uppleva en frid/ett lugn. Det är den känslan som hädanefter ska få bli min morot/mitt mål när jag hamnar i jobbiga val.
Ett exempel på ett nyligen upplevt dilemma var när jag lovat vara barnvakt åt mitt barnbarn i några dagar, samtidigt som jag hade teaterlektion en kväll samt en hel hegdag. Då det är knappt om tid tills vi har premiär är det högst olämpligt att inte närvara på teaterlektionerna. Att säja nej till barnpassningen gick inte,eftersom föräldrarna var utomlands. Svärföräldrarna var med, så de kunde inte heller hjälpa till. Viss hjälp kunde jag dock få av 2-3 anhöriga, men att "bolla runt" ett litet barn på det sättet gav mig dåligt samvete.
Alltså kvittade det vad jag valde. Båda mina val skulle skapa dåligt samvete. Vilket var värst? Jag ransakade mig själv på det känslomässiga planet och då plötsligt var det hur lätt som helst att välja. Jag var med en kort stund på teatern,för att få viss information. Helgpasset hoppade jag över helt och hållet. Istället njöt jag av att bara få ta hand om mitt underbara barnbarn och det kändes så rätt/så bra på alla sätt och viss.
Jag, och ni med för den delen,kommer säkerligen ställas inför flera liknande  val i framtiden. Skillnaden är dock den att man växer/blir bättre rustad för varje ställningstagande där valet utgår från de innersta känslorna/tankarna. Visst är det härligt att veta?
 Nog om detta. Jag måste berätta en rolig sak till sist. Jag har gjort filmdebut! Min bästa vänninas son har gjort och gör fortfarande en såpa-serie här på nätet. I söndags spelade jag uteliggare i en scen. Avsnittet kommer att visas from 22/12. Missa inte det, och inte alla de föregående avsnitten heller för den delen. Jättebra serie, tycker jag. Ni hittar den på
http://www.wexey.nu/
Skriv gärna å berätta vad ni tycker både om mitt framträdande och om serien. Ha det gott så länge och än en gång TACK för ert stöd!

Jag borde uppdatera min blogg lite oftare..................eller också inte. Känns inte som om jag har så mycket att ge,som om någon bryr sig. Kanske inte är så konstigt. Det mesta jag skriver om är tungt och djupt. Att det jag skriver om mitt förflutna blir så går inte att göra något åt. Det fanns inte mycket glädje på den tiden. För att det inte skulle bli för tungt för er läsare och för att det inte skulle bli för påfrestande för mig att orka uppdatera bloggen, har jag i min presentation lovat att varva mitt förflutna med lättsammare inslag. Jag är, som jag tidigare sagt, i grund och botten, en positiv person som älskar livet. Tyvärr har ni nog inte fått se så mycket av den sidan här. Jag är ledsen, men mitt rätta jag har fått sig en rejäl törn detta året.Jag gick in i väggen i våras, vilket jag nog har nämnt förut. Med flera traumatiska kriser i bagaget blev det till slut för mycket helt enkelt.Många har tyckt att jag har återhämtat mig snabbt efter det som hände i våras.Saken är den att jag inte alls känner mig återställd. Jag har bara lärt mig, genom allt jag varit med om i livet, att det gäller att överleva och då måste man bita ihop och kämpa på.Vad som finns där inom mig borde jag inte belasta någon annan med. Här har jag dock gjort det. Kanske är det därför jag knappt får några kommentarer.Ni kanske inte ens orkar läsa mina inlägg längre.Det är nog  lika bra att lägga ner bloggen. Att skriva för egen-terapi kan jag ju göra ändå. Jag har faktiskt en gammal hederlig papperdagbok som väntat länge på att bli fylld.I den får jag vara hur allvarlig, djup och ledsen jag vill.I den behöver jag inte ta hänsyn till någon.Jag tror att jag ska plocka fram den och fylla den med allt det tungsinta, ledsna, tomma och ensamma som jag känner inom mig och som upptar mina tankar. Någon gång vänder det väl igen och då kommer jag tillbaka och visar mitt rätta jag.Ha det så gott tills dess!