Ett slag för mycket

Just nu är jag glad att jag inte har stängt ner den här bloggen. Jag måste nämligen få beklaga mig ett ögonblick.

Nu har jag kommit igång med min nya blogg och jag måste medge att det känns roligare att skriva i den än här. Det känns på något sätt som om jag är färdig här. Som om jag har gått vidare och därför inte behöver den här platsen längre. Ändå har jag inte riktigt velat släppa taget. Ändå har jag inte riktigt vågat tro på att det goda ska hålla i sig. Jag trodde att jag snart skulle behöva återvända hit för att skriva av mig om något jobbigt som hänt eller mitt dåliga mående. Visst, det kan väl fortfarande hända, men varför ska jag vänta på det. Nä, det har jag ingen lust med. Det är slöseri med energi.Jag tänker leva här och nu. Jag vägrar att låta det jag är mindre nöjd med ta överhanden. Jag har bestämt mig för att fokusera på det goda i livet. Jag ska få det goda att växa. Borde jag inte då släppa taget och låta denna bloggen gå i graven? Att ha den kvar är på något sätt som att låta dörren stå på glänt till det dystra mörkret. Som om jag inte riktigt tror på mina egna visioner.Jag borde stänga dörren för gott. Spika igen den. Eller hur? Fast den har kommit att bli en kär vän i nöden. Inte kastar man bort en vän för att man inte längre behöver den?Kan man ta en paus då? Känner mig så villrådig. Hjälp mig! Hur hade ni gjort?

Äntligen börjar jag hitta tillbaka till mitt rätta jag! Så skönt att slippa vara dyster-Fia mera. Om nu 2008 var ett bedrövligt år å 2009 inte mycket bättre, så känns 2010 dessto mer lovande.
Året har knappt börjat, men det har börjat bra. Jag har varit ledig från jobbet de första 10 dagarna. 10 dagar fyllda av kalas och nyårsfirande, men också av lugn och ro. Jobb-starten igår kändes helt okej. Dels för att jag har fått laddat batterierna, men också för att vi går in i en lugnare period samtidigt som jag har fått stöd och hjälp med en del psykiskt pressande uppgifter.
Som "grädde på moset" ska jag att vara ledig en dag i veckan under, till att börja med, 6 månader. En dag som jag tänkt ägna åt det jag bäst behöver för stunden. En dag som inte bara kommer få mig själv att må bättre utan även min familj.
Jag vet inte om det är tanken på denna dag som fått lust och engagemang att vakna till liv inom mig eller om jag helt enkelt är klar med det som varit. Oavsett vilket så känner jag nu en brinnande längtan och en fast beslutsamhet att gå en kortare utbildning som ger mig möjlighet att hjälpa andra genom coachande eller terapeutiska samtal. Lika stor är min längtan efter personlig utveckling, så därför har jag anmält mig till en kurs som är en kväll i veckan i 10 veckor. Det är högst troligt att jag också kommer att åka på en annorlunda helgkurs i liknande anda.
Jag tänker, inom kort,även ta tag i den fysiska träningen igen.
Med lust och engagemang kommer också tro, hopp och kärlek tillbaka och det känns underbart att veta.
Att 2010 dessutom kommer skänka mig ännu ett barnbarn och en 2-veckors utlandsresa (troligen Thailand) för att fira makens 50-årsdag bland mycket annat förstärker ytterligare den spänning, förväntan och glädje jag känner.

2010 kommer att bli fantastiskt!

Så här näst sista dagen på året sitter jag här och tittar tillbaka på 2009. Jag kan konstatera att detta året blev bättre än 2008, även om det bitvis varit mycket tufft.
Jobbet som inte blev som jag tänkt mig. Makens alla turer på sjukhuset. Mina mentala svackor.
Men varför fokusera på det? 2009 hade också en hel del gobitar att komma med.
Kortare och längre resor.Med make och vänner. Ensam med minstingen,hennes kompis och min mamma. På tu man hand med maken. Bara jag och bästa vänninan en hel vecka på Kreta. Åsså min inre resa förståss. Den största och mest omvälvande resan av alla.
När jag tänker tillbaka kan jag också känna lyckoruset jag fylldes av när jag gjorde comeback på teaterscenen. Precis som jag minns, med stolthet och värme i hjärtat,dagen då min son gjorde succé och senare vann pris för sin film " I tomhetens paviljong".
Vidare firade ett älskat litet barnbarn sin allra första födelsedag på årets första dag.Jag fick glädjen att öppna upp mitt hem och duka upp till prinsesskalas för båda föräldrarnas släkter. Min kära dotter fyllde 20 år några veckor senare. Att få bjuda på ett sista kalas innan klivet in i vuxenvärlden kändes gott ända in i själen.
2009 bjöd mig även på rogivande promenader i Botaniska trädgården och i kantarelldoftande skog.Salta bad, glittrande sjöar och vackra naturvyer förevigade i bild. Ögonblick av frid, harmoni, lycka och kärlek. Känslor av hopp och tro.
Jag väljer att minnas allt det goda för jag vill ge mitt 2010 en bra start.
Jag kommer tillbaka till er när klockan har ringt in det nya året. Då ska jag berätta om mina drömmar och förväntningar inför 2010.
Tack kära ni för i år.

Nu har det firats jul med nära och kära  i dagarna två. Intensivt, men härligt. Härligt är det också med en slappedag efter det här. Att få sitta här framför datorn i mysoverallen och surfa runt bland bloggar och Facebook. Att, åtminstone för en stund, strunta i disken och stöket från gårdagen.
Visst är det galet hur man flänger i juletid. Först innan jul, då det ska köpas julklappar, bakas,lagas mat, städas och pyntas. Sen när väl julen kommer så ska man träffa hela tjocka släkten och det helst under de tre juldagarna. Man kan undra över vad som menas med julefrid egentligen.
Den här julen har i alla fall jag försökt låta bli att stressa livet ur mig. Jag intalade mig själv att det blir jul oavsett vad jag gör eller inte gör och att jag tom kanske skulle hinna känna julefrid om jag stannade upp en stund. Å vet ni vad? Det funkade!
Dagarna innan julafton tex  tog jag mig tid att träffa min bästa vännina för att önska henne god jul. Förr hade det blivit ett hastigt överlämnande av paket, men den här gången blev det mat på en grekisk restaurang och efter det kaffe och glass på ett mysigt café. Trots att flera timmar förflöt och det inte var färdig-julat hemma, så kände jag ingen som helst stress. Det var bara underbart avslappnat och glädjefullt.
Med den känslan kvar inom mig blev även dagen före julafton ovanligt avstressad. Jag slet inte till sängdax utan slog mig ner vid tv:n tillsammans med hembakat vörtbröd med julskinka, julmust, make och barn vid 21-tiden. Allt var visserligen inte helt färdigt, men vissa saker går faktiskt att vänta med eller tom låta bli helt och hållet.
Julafton kunde ha blivit lagom, men eftersom vi obetänksamt tackat ja till att träffa makens kusiner på dagen, så blev den väl hektisk. Detta eftersom kvällen skulle firas hos min syster.Nåväl,julafton blev trots stressen riktigt kul, bortsett från en sak.För första gången någonsin var inte min stora dotter med oss, och det kändes väldigt konstigt och tomt. Dottern flyttade hemmifrån förra året efter det att hon blivit mamma och eftersom hon, pojkvännen och lilla barnbarnet var med oss förra julen, så var det farmor och farfars tur den här gången.
Juldagen blev istället våran tillsammans- dag, så därför kom tomten två gånger i år. Å det var så underbart att se lilla barnbarnets glädje när tomten kom med alla julklappar!

Å vet ni vad?Nästa år är den söta lilla familjen med oss på julafton,och då är de inte tre utan fyra. Till sommaren ska jag nämligen bli mormor igen!

 

Jösses vilken dyster-fia jag är! Allt jag skriver är så djupt, allvarligt,deppigt å eländigt.Vem sjutton vill läsa sånt? Undrar så var den där glada, positiva, spralliga personen tagit vägen som jag i grund och botten är? Någon som vet var jag kan finna henne? Någon som vill hjälpa till å leta? Så jäkla långt bort kan hon väl ändå inte va. Nu får hon skärpa sig å komma fram från sitt gömställe, för nu behövs hon mer än någonsin.Hon får ta sitt ansvar å ladda batterierna. Hon borde väl förtusan förstå att den som är urladdad inte klarar mer än att hålla näsan över vattenytan. Jag vill, jag måste, jag ska hitta henne och när jag finner henne så tänker jag suga i mig allt hon har att ge. Mätt å belåten ska jag sedan dela med mig av energin till någon som står mig mycket nära som behöver en extra-dos för att klara sig igenom en tuff tid.Ta ditt ansvar!Lämna mig inte i sticket.Kom fram NUUU!

Snacka om enveten förkylning! Nu har jag varit hemma från jobbet i 9 dagar. Var hos doktorn i tisdags eftersom jag behövde läkarintyg from igår.Hostar precis lika mycket som förut, men okej, det går väl att jobba för det, men att jag blir andningspåverkad och får hjärtklappning vid minsta ansträngning ser åtminstone jag som ett arbetshinder. Enl läkaren lät lungorna i alla fall okej. Jag fick lite hostmedicin och kortison-nässpray och blev sjukskriven tom idag. Är väl kanske något bättre i andningen,men hjärtat rusar fortfarande emellanåt och jag är trött, men det är väl bara att bita ihop och gå till jobbet imorgon ändå.

Min chef ringde mig förvånansvärt nog igår föresten.Han chockade mig med att fråga hur jag mådde och om han kunde göra något för mig bla. Vet inte hur jag ska tolka denna plötsliga medkänsla. Har han vaknat upp/fått sig en tankeställare efter vårt samtal eller skulle han bara luska i min sjukfrånvarorsak och kolla ifall jag ljög för att slippa jobba.Inte lönt att spekulera i det.
För mig är han körd ändå.

I tisdags föresten, var jag på väg att lägga ut en länk här för att stolt visa upp min dotter som var med i direktsänd tv.Jag hejdade mig dock när jag kom på att då röjer jag min anonymitet här på bloggen.Ibland känns det tråkigt att min blogg måste vara så anonym, men det beror ju på att den egentligen startades för att jag skulle dela med mig för egenterapi och stöd åt andra av mina år av kvinnomisshandel.Jag har tidigare frågat er läsare om jag borde göra en blogg till där jag kan vara mer öppen, men har fortfarande inte bestämt mig.Jag vill i vilket fall som helst inte lägga ner den här, men jag funderar däremot på att ändra namn och utseende på den,då huvudsyftet med bloggen förändrats.Frågan är om jag fixar att hålla igång två bloggar. Om jag inte gör det och då väljer att lägga ner den här gäller det ju att jag får nya läsare.Jag får ju knappast någon draghjälp via den här bloggen, eftersom jag inte kommer att länka samman dem, får då röjs min identitet.
Ja, jag säger då det, är det inte det ena, så är det det andra, att grubbla över.

Att få vara frisk ligger nog högts upp på mångas önskelista. Så även för mig, med ett undantag.Detta undantag handlar om den del av en utbildning jag skulle hålla i tidigare i veckan. Jag anser mig inte kompetent nog för uppdraget och detta har jag påtalat för min chef utan framgång.Med många timmars ångestfylld förberedelse på obetald övertid hade jag möjligtvis klarat det, men jag värderar faktiskt min hälsa högre än mitt arbete. Så av psykiska hälsoskäl övervägde jag att sjukskriva mig när jag inte fick något gehör. Det enda som hindrade mig var samvetet.Lyckligtvis raserades det hindret av att jag åkte på en dunderförkylning med rinnande snuva och hostatacker. Redan förra veckan hade jag lite ont i halsen av och till och i måndags började jag bli tät i näsan. På tisdagen, då chefen på min önskan, kom för att prata med mig, så hade det förvärrats ytterligare. Han kommenterade till och med att jag lät förkyld, men funderade uppenbart inte på att det skulle kunna hindra mig från att sköta mitt jobb.Snacka om att han tappade hakan när jag sedan varit hemma resten av veckan och han tvingades organisera om i utbildningsplaneringen!
Samtalet med chefen hade jag inte i huvudsak kallat till pga utbildningen utan snarare pga arbetsbelastning och samarbete med vissa kollegor. Det mesta jag sa pratade han emot, precis som väntat. Dock nådde jag mitt mål på den viktigaste punkten. Han gav mig okej på att gå ner i tjänst under en begränsad tid. Mina argument var att jag behövde det av hälsoskäl, för återhämtning och besök hos teraput. Först menade han på att det inte var en lösning eftersom det inte gjorde att min arbetsituation blev annorlunda. Till svar fick han att jag instämde, men att eftersom han inte var villig att ge mig någon avlastning trots att jag kommit med förslag på lösningar, så såg jag ingen annan utväg för att undvika en långtidssjukskrivning.Med det argumentet segrade jag över honom, och tack vare det öppnas nu nya möjligheter för mig. Jag får, som sagt, tid för återhämtning och det samtalsstöd jag behöver, samtidigt som jag hinner/orkar se mig om efter ett "lugnare" arbete. Det ger mig också tid för reflektion över vilken utbildning/kurs jag ska välja för att få jobba med det jag drömmer om i framtiden.
En sten har lättat från mitt hjärta.En väg har öppnats för mig. Vad spelar det då för roll att jag fortfarande inte frisknat till ifrån förkylningen.

Imorgon väntar jobb igen. Jag bävar. Undrar just hur mycket mer arbetsuppgifter som tillkommit under min höstlovs-lediga vecka. Hur mycket mer jag måste ta tag i förutom det som redan ligger i drivor och väntar. Och den där utbildningen, som jag aldrig tidigare hållt i, som kräver en massa förberedelser, blir den av eller inte? Måste prata med chefen också. Bävar för det med.Han ser mig inte. Förstår mig inte.Han lyckas alltid få sista ordet. Önskar att jag kunde trolla bort obehaget jag känner. Att jag kunde fly undan. Att jag fick fortsätta vara ledig.Suck...

Vaknade alldeles för tidigt idag. Låg och funderade på varför en del människor alltid måste framhäva sig och trampa andra på tårna.Varför bojkottar de andra människors idéer redan innan de är färdiguttalade? Dessa människor dödar min entusiasm och mitt engagemang. Det värsta är att de finns på min arbetsplats,så jag tvingas finna mig i detta, så länge jag blir kvar där.Men vem har sagt att jag måste stanna då?Ingen! Jag kommer att leta nytt jobb.
Ett jobb där jag inte hela tiden utsätts för nya, krävande utmaningar och höga prestationskrav från flera håll. Jag är färdig med denna sortens utveckling. Just nu skulle jag vilja ha ett tryggt och lugnt jobb som bara flyter på av sig själv.Jag vill lägga mitt fokus på min familj och investera i min egen inre hälsa. Så småningom vill jag sätta mig på skolbänken igen. Jag vill lära mig mer om mig själv.Jag vill hjälpa andra att hitta sina inre potentialer och se dem utvecklas. Kanske läser jag till beteendevetare, kognitiv beteendeterapeut, samtalsterapeut eller livscoach. Jag vet inte riktigt än, men det blir något åt det hållet i alla fall.Inget ska få komma ivägen för min dröm, även om jag redan mött på hinder.
Det finns människor som står mig nära som ofta ser hinder där jag ser möjligheter.Jag skulle önska att de ibland kunde lyfta mig istället för att hindra mig. De skulle få så mycket tillbaka om de vågade lyssna och vågade pröva.Jag skulle blomstra och inte kunna hejda mina känslor av lycka och kärlek. Även om de inte har behov av det jag kan ge dem , så är jag övertygad om att de skulle upptäcka en ny värld som skulle skänka dem mer glädje i livet.
Nåväl, det är deras val. Vi har alla våra val och mitt är att följa mitt hjärta och mina drömmar däri. Med det  önskar jag er alla en underbar dag i det vackra vädret.Tack för att ni finns för mig!

Äntligen känner jag att livet börjar bli lite normalt och att jag så sakterligen återhämtar mig. Skönt! Jag har försökt ta dagen som den kommer under min sjukskrivning och gjort det som fallit mig in. Det har faktiskt blivit en hel del må-bra-saker. Jag har tex plockat svamp, varit på kulturfestival, fikat i gammal torpmiljö, promenerat vid hav och sjö och hälsat på en gammal vän som bor i en annan stad. Imorgon återgår jag, med blandade känslor, till jobbet på halvtid. Jag får väl tro att det ska funka.
Jag har funderat, från det ena till det andra, en del över min blogg.Såväl namn som designe är så dyster och dessutom missvisande med tanke på det huvudakliga innehållet. Tanken med min blogg var ju från starten att skriva om mitt förra förhållande,där jag misshandlades under 8 år. Numera skriver jag väldigt sällan om det därför att jag inte orkar rota i mitt förflutna just nu. Jag funderar därför på att byta namn på bloggen och skapa en ny designe alternativt att starta en ny blogg. Fördelen med att starta en ny blogg är att jag inte behöver vara så anonym längre. Vill jag lämna ut namn och foton, så är det okej, vilket jag inte tycker känns okej i min nuvarande blogg. Å ena sidan kan man fråga sig vem som skulle läsa min nya blogg. Jag antar att jag med min nuvarande blogg vars huvudsyfte varit (är?) att berätta om kvinnomisshandel har en del läsare just pga ämnet. Som ni märker behöver jag råd och stöd av er i denna fråga, så snälla ni, tala om vad ni tycker angående mina blogg-förändrings-idéer!

Idag tänker jag trotsa regn-vädret och bege mig ut i naturen. Jag måste tanka ny energi. Min själ behöver renas från ångest och komma till ro. Det här är min dag,i dubbel bemärkelse. Det är min födelsedag.
Jag har ingen lust att städa, baka tårta och ställa till med kalas. Jag vill bara vara. Slippa alla måsten. Visst är det trevligt att bli uppvaktad,men jag orkar inte med jobbet runt omkring. Då avstår jag hellre från att bli firad.

Jag hatar mig själv för att jag känner mig så pessimistisk och för att jag låter andra drabbas av det. Samtidigt känns det så orättvist att jag inte har rätt att må skit. Jag orkar inte ta mig upp ur gropen själv och ingen tycks vilja hjälpa mig.
Jo,men bara om jag först blir lite mer positiv.Hur blir jag det utan någon energi-påfyllnad då? Det är för mig en gåta.
Jag har aldrig krävt av andra att de ska ge mig en massa först innan jag ger dem något. Jag har gett för att jag förstått att de behöver och för att jag vill och bryr mig.
Visst är det lättare att ge när allt är glatt och lustfyllt,men om jag inte känner mig glad och inte vet hur jag ska kunna bli glad, har jag då inte rätt att få lite omtanke och uppmuntran? Eller får jag skylla mig själv då?

Jag har varit på väg att blogga flera gånger om, men klockan har en tendens att springa iväg mot natt å då orkar jag inte få till ett inlägg. Nåväl, nu är jag i alla fall här.Fast egentligen borde jag kanske låta bli att skriva. Jag känner mig som en riktig gnällspik å  jag hatar att vara sådan. Jag hoppas innerligt att det blir bättre snart.Jag var i alla fall hos läkaren igår och han sjukskrev mig i 14 dagar. Det kändes så skönt att bli bekräftad/sedd. Han förstod att jag behövde vila och återhämtning för att "komma på banan" igen. Nu gäller det bara att använda sjukskrivningstiden till just återhämtning och försöka koppla bort alla "måsten". Jag blev ordinerad att göra något bara för mig själv och helst över några dagar. Att vara borta flera dagar kan nog bli lite svårt med tanke på makens tillstånd, men vi får väl se.
I alla fall hade jag en rolig kväll igår tillsammans med min mamma och senare också med min bästa vännina.Jag å mamma kollade på en improviations- teaterföreställning som gav oss massor av härliga skratt. Efteråt åt vi en underbar middag på en mysig, grekisk restaurang. Klockan hann nästa bli midnatt innan vi var hemma igen.Det hindrade dock varken mig eller bästa vänninan från att träffas över en flaska vin med prat om "livets allvar" som tillbehör (lite godis var det visst också). Först vid 3-tiden på natten traskade jag hemmåt fylld med ny energi och med en gnutta hopp om att allt kommer att bli bra igen.
Jag bestämde mig idag för att fortsätta i den andan. Maken å jag tog en promenad samt en fika i botaniska trädgården.Vackert och avkopplande.Jag älskar naturen! Mest havet, men även skog och blommor.
Häromdagen var jag föresten vid ett vattenfall här hemmavid. Sonen skulle spela in en film där tillsammans med en kusin så jag och min syster skjutsade dem dit och passade samtidigt på att ta med våran mamma och de andra barnen för en liten utflykt. Vi fikade också  i skogen till tonerna av vattenfallets brus och ett lyckorus infann sig för ett ögonblick.
Ja tänk, det finns ändå en hel del att njuta av i livet, även när det är som tuffast. Det gäller bara att ta vara på de små ögonblicken, och att plocka fram dem, som jag just gjorde, när det känns svårt.Det bästa är att jag dessutom förevigat allt det vackra med min kamera. Som tack för all omtanke som ni skänker mig i era kommentarer ger jag er här ett smakprov.

Snart är halva semestern till ända. Om man nu kan kalla det semester. Första veckan var jag visserligen iväg och campade i Danmark med yngsta dottern, hennes kompis och min mamma. Det var säkert bra att komma ifrån allt elände en stund, men jag kan inte påstå att det var särskilt avkopplande. Med maken på sjukhus är det inte så lätt att koppla av. Det blev flera telefonsamtal om dagen för att förvissa mig om att inget nytt tillstötte. Dessbättre gjorde det inte det. Tvärtom gick det åt rätt håll..............äntligen. När vi kom hem från Danmark på fredags-kvällen fick vi en glad överraskning. Maken var hemma, om än bara på permission. Härligt, ur flera aspekter.Jag räknade annars med att åka 13 milx2 för att besöka honom på sjukhuset på lördagen. Jag fick faktiskt andhämtning även på söndagen då han skulle skjutsas tillbaka till sjukhuset också. Hans kusin, som skulle tillbaka till sitt arbete neråt vårt land, tog med sig maken på vägen.Det var sorgesamt att skiljas igen.Önskade så att han slapp åka tillbaka till sjukhuset. Dessbättre kom redan dagen efter, dvs i måndags, det besked vi alla så länge väntat på. Han blev utskriven från sjukhuset för gott! Så underbart! Alla prover, undersökningar mm var nu helt normala. En sten av oro har lyfts från mitt hjärta.Nu kan resan tillbaka till livet för honom..................OCH för mig å resten av familjen äntligen få börja. Det kommer att bli tufft. Det ÄR tufft. Som sagt var, jag kan inte påstå att jag har semester, fast jag så innerligt behöver. Maken får tex inte köra bil på flera veckor, så jag har och kommer att få fortsätta köra honom till sjukhuset för provtagningar, sköterskebesök, läkarbesök samt till vänner mm mm. Jag är också den som måste ta hand om det mesta, så som att städa,fixa i trädgården, handla mm, här hemma en lång tid till framöver. Maken måste också ha lugn å ro, samt få vila vb, vilket betyder att jag knappt kan lämna hemmet utan att ta med eller ordna så att åtminstone minsta barnet håller sig hemmifrån. Jag som så väl behöver lite egentid för att orka.............för att inte hamna "i väggen" igen. Jag hade behövt någon att bolla alla mina tankar med, men tyvärr har jag inte det. Min terapeut har semester, så henne får jag träffa först om 1 månad ungefär. Släkt å vänner har nog med att tänka på maken, så de kan jag inte lasta. Å maken kan jag ju definitivt inte beklaga mig inför! Nä, jag får helt enkelt tiga stilla och bita ihop och hoppas på att jag klarar mig igenom den här tiden utan att rasa ihop. Det går väl ann så länge den sk semestern pågår, men sen då, när det är dax att jobba igen? Jag kommer INTE att vara utvilad när jag kommer tillbaka och min höst och vinter är redan fullbokad med uppdrag. Jag får ångest när jag tänker på det!

Äntligen är denna dagen till ända. Den har varit en pärs. Jag trodde nog att jag var starkare än jag är. Förutsättningarna var åtminstone goda med tanke på min yrkesbakgrund. Maken och jag hann att prata med varann 3-4 gånger innan han åkte iväg till hjärtoperationen. Eftersom han fått lugnande mediciner var han inte orolig längre och det kändes skönt för mig. Under dagen kunde jag först inte förmå mig att göra något. Tankarna på hur det skulle gå malde i hjärnan. Att vara utanför, att inte kunna göra något kändes värst.Till slut gav jag mig i alla fall av ut och irrade runt i en affär näst intill planlöst. Jag köpte mig en pastasallad som jag åt långt senare på en strand. På väg till stranden fick jag telefonsamtal från hjärtkirurgen som meddelade att operationen var klar och att allt hade gått bra. En del av oron släppte. Väntan på samtalet från intensiven tog vid. Efter knappt tre timmar hade de ännu inte hörts av. Jag kände starkt att jag var tvungen att få besked och förvissa mig om att allt var okej. Jag åkte dit och ringde på klockan. Blev insläppt innanför dörrarna. Fick besked om att han just vaknat och att han nu var bortkopplad från hjärt-lungmaskinen. Han var dock väldigt drogad och skulle inte reagera på om jag var där eller inte. Jag ville ändå gå in till  honom. Jag ville se med egna ögon att han verkligen var vid liv. Det var omtumlande att se honom så hjälplös och kopplad till diverse apparater mm. Samtidigt var det underbart att få hålla honom i handen och pussa hans kind och panna. Jag stannade bara en liten stund eftersom han ändå inte skulle kvickna till på många timmar till. När jag gick därifrån släppte all spänning och oro. Tårarna rann av lättnad. Jag var helt tagen. Samlade kraft genom att strosa i Botaniska Trädgården. Uppe på en kulle med högt gräs stod ett träd med ett hål i stammen. Hålet var format som ett hjärta.
Jag är övertygad om att det var ett tecken/en symbol.Jag hoppas och vill tro att det betyder att vi för alltid är förenade i kärlekens band och att dessa band kommer att ha växa sig allt starkare under den gemensamma "resa tillbaka i livet" som nu väntar. Med den känslan inom mig tänker jag nu krypa ner i sängen. Förhoppningsvis blir jag väckt av ett telefonsamtal från maken imorgon bitti istället för väckarklockan.

Jag har fullständigt kommit av mig när det gäller att skriva om mitt förflutna. Livet är så rörigt nu, så jag har fullt upp att klara av nuet. Orkar inte belasta mig själv med tunga återblickar. Hoppas ni som läser min blogg har överseende med att det får ligga på is tills vidare. Hoppas inte att ni slutar att titta in på bloggen bara för det. Visserligen skriver jag ju i första hand för min egen skull, men jag ljuger om jag säger att ni läsare inte betyder något, för det gör ni! Även om kommentarerna är få, så vet jag att ni finns där och det känns bra.
Vad är det då som är så rörigt?
Ja, det är väl egentligen flera saker, men värst just nu är min sjuka make, som jag skrivit om förut.Efter många olika provtagningar, undersökningar och behandlingar, samt sjukhusvård har man äntligen hittat felet. Dessbättre är det botbart om än allvarligt. Tänker särskilt mycket på honom idag och än mer imorgon. Jag har tagit ledigt från jobbet imorgon för att finnas till hands före och efter hjärtoperationen som han ska genomgå.
Jag kan förstå om han är nervös. Själv är jag i vårdbranchen så jag känner mig trygg i det stora hela. Dock är det skillnad när någon som står en nära ska opereras. Särskilt när det handlar om ett vitalt organ. Hjärtat och hjärnan är liksom själva livet. Fast egentligen ängslas jag nog mer över hans mentala mående,än över själva ingreppet.För hjärtkirurgerna är det en rutinoperation och makens fysiska förutsättningar för att allt ska fungera optimalt är de bästa.
Jag hoppas han sover gott på sin sömntablett nu och att han inte hinner oroa sig någon längre stund i morgon bitti, innan han får lugnande mediciner inför operationen. Att jag finns med honom i tanke och handling hoppas jag också lindrar hans ångest. För egen del känns det i alla fall skönt att finnas där för honom om och när han behöver.
Nu behöver jag få lite sömn för att orka. Kanske hörs vi imorgon kväll igen.

Jag har för ett ögonblick fyllt min själ med tro, hopp och kärlek. Jag är fortfarande varm och lycklig inombords. Jag kan ännu minnas hur det var när den dagen var min, min bröllopsdag.Jag kan längta tillbaka dit. Jag kan önska att allt fortfarande var så där underbart.
Kanske är det ännu möjligt.Kanske finns det ännu hopp.Inte ska väl det där bara vara det förflutnas privilegie.Vad är då meningen med livet? Jag vet vad jag behöver och vill för att livet ska kännas så där. Jag behöver bara ta första steget till handling.Det är där jag befinner mig nu. Räcker det att veta vad jag vill för att handla då?Måste jag inte veta om min handling kommer att leda mig dit jag vill?
Just nu tänker jag inte grubbla mer på det. Jag tänker behålla den varma, lyckliga känslan inom mig resten av dagen. Inget ska få komma i dess väg. Ikväll får jag träffa det vackra brudparet igen och alla glada festmänniskor inklusive min underbara bästa vännina. Jag tänker låta mitt lyckorus blandas med deras glädje.Tillsammans ska vi föra bröllopsfesten till oanade höjder!

Räcker det med kunskap och erfarenhet för att nå resultat? Nä, inte vad jag har sett vare sig i min yrkesroll eller mitt privatliv. Vad är det då mer som behövs? Vilja, tro och beslutsamhet.Det är väl någonstans på den vägen som det fallerat när det gäller min hälsa. Egentligen vill jag leva mer hälsosamt för att  kropp och själ ska må bättre och hålla längre. Varför gör jag då inte det? Ta det här med motion tex. Trots att jag vet att motion påverkar både kropp och själ positivt, så slutade jag motionera när psyket sviktade. Antagligen tappade jag tron på min förmåga att klara av att motionera pga den psykiska motgången. Jag kan välja att ursäkta mig med "ingen är mer än människa" eller "man kan inte alltid vara på topp", men sen då? Ska jag nöja mig med det? Nä, hur ska jag då nå dit jag innerst inne vill? Jo, jag måste tro på min förmåga att resa mig, att ta nya tag , istället för att intala mig att "loppet är kört". När väl tron finns där kan inget hindra mig från att nå dit jag vill. Frågan är bara vad jag ska börja med? Eller rättare sagt, vad jag ska fortsätta med? Ren"själavård" ägnar jag mig redan åt i olika form. Nu är det kroppens tur! Motion, kost/näringstillskott,ansiktsvård, tandvård mm mm. Allt på en gång eller en sak i sänder? Min kunskap och erfarenhet säjer mig att jag ska välja det senare, alltså en sak i sänder.Min känsla och lust säjer mig däremot att jag istället ska satsa på både kost/näringstillskott och motion, fast sätta upp ett litet mål inom var och ett av dessa områden.






Åh, så skööööönt! Nu är jag på gång! Tur att man kan peppa sig själv.

Jag VILL, jag KAN, jag SKA besluta mig för vad jag ska göra.
(Kanske finns svaren i mina bilder här?)

Jag VILL, jag KAN, jag SKA nå mitt mål!

Jag kommer mig inte för någonting. Det är för mycket tankar som snurrar inom mig. Det är väl i och för sig inget nytt. Så har det varit av och till en längre tid. Fast nu har de accelererat på både ont och gott. Ont, för att det är psykiskt påfrestande att älta, vrida och vända. Gott, för att det känns som om tankarna allt mer börjar dra åt ett å samma håll. Jag kan skönja vägen ut. Nu ska jag bara samla mod och finna kraft att påbörja min färd. Jag tar hjälp av Sarah McLachlans poetiska skönsång.Den är som balsam för själen och bomull för hjärtat. Känslan jag fylls av när jag lyssnar på henne går inte beskriva med ord. Den måste upplevas. Så varsågod, här får ni ett smakprov.

YouTube - Sarah McLachlan - Fumbling Towards Ecstasy