Ett slag för mycket

                                                                                                                                

Hur ska jag våga hoppas?

Hur ska jag få ro?

Hur ska allting stoppas?

Finns det en väg ut?

Går det att få ett slut?

Vad ska jag göra?

Allt är en enda röra.

 

 

Herre gud vad fort livet rullar på! En hel vecka har gått sedan jag senast skrev i min blogg. Tänker varje dag att jag ska göra det, men får liksom inte till det. Egentligen borde det inte vara så svårt. Finns ju massor att skriva om både när det gäller alldagliga ting/händelser eller tankar/funderingar om mitt förflutna och mitt nu. Å ändå blir det liksom ingenting. Skulle vilja fortsätta skriva om mitt liv som misshandlad kvinna, men som jag sagt tidigare, är det väldigt krävande mentalt. Det blir dessutom svårare och svårare i takt med att våldet trappas upp. Det är inte bara känslomässigt svårare. Det är också så att det finns så många minnesluckor. Gissar att orsaken till dem är en överlevnadsstrategi.Det finns en gräns för hur mycket man orkar ta in.
Jag kommer givetvis fortsätta skriva om det här, men det blir kanske mer lösryckta fragment av händelser som ätsat sig fast för livet. Kanske upplever ni det då som rörigt.Å ena sidan visar det bara på hur jag själv upplevde och upplever situationen.
Det här med kvinnomisshandel har föresten upptagit mina tankar en hel del under några veckors tid. Jag har i min omgivning fått vetskap om en som fallit offer för det här. Jag har erbjudit mitt stöd  och min kunskap, och det har mottagits  positivt, vilket har kännts bra. Några har också mailat till mig via bloggen ang vänner som utsätts för kvinnomisshandel.Jag har svarat dem, men inte fått någon respons tillbaka. Undrar ifall de har läst mitt svar? Om det var till någon hjälp? Om det finns något mer jag kan göra? Känner ni igen er kan ni väl ge mig en vink.
Det har varit en del skriverier ang kvinnojouren i våran kommun också. Pengarna räcker inte för att driva den och kommunen vill inte skjuta till mer pengar. Stor risk finns därför att den läggs ner! Vart ska då de flyende kvinnorna ta vägen? Vart ska den som vill vara anonym vända sig? Kvinnojouren var min räddning, så jag ser det som en katastrof om den läggs ner.
Dessbättre finns det fler med mig som tycker så. Den 12/3 kommer det därför bli en stödgala till förmån för kvinnojouren. Jag och min teatergrupp enades om att erbjuda oss att bidra genom att visa något ur vår kommande föreställning. Tyvärr fick vi inte ens en chans att visa vårat intresse innan det plötsligt stod i tidningen att det var klart vilka artister som skulle vara med.
Nåväl, som ni hör så kretsar mina tankar en hel del kring kvinnomisshandel, så snart finner jag nog orden som ska föra min livs-berättelse vidare.

Det där med Alla Hjärtans dag känns inte så viktigt för mig, men visst blev jag glad när min dotter kom förbi och lämnade röda rosor till sin familj. Mer blommor och choklad blev det på kvällen, då min syster med familj hälsade på.
Innan dessa uppvaktningar fick jag faktiskt  något mer, nämligen ett tecken. Jag skulle sätta på diskmaskinen och i diskmedelsfacket stoppade jag en sån där yes-tablett med flytande grönt diskmedel överst.Precis när jag skulle stänga luckan fick jag se ett det bildats ett vitt hjärta mitt i det gröna! Det var absolut ett kärlekstecken, även om det visade sig i verkligheten först dagen efter. Efter en kärleksfylld morgonstund följde spännande äventyr. Jag och mannen i mitt liv (numera döpt till Bateman av min bästa vännina) prövade på klättring med säkerhetssele på olika typer av höga klätterväggar. Riktigt kul och utmanande, men attans vad jobbigt det var för både flåset och musklerna.Avslutade det hela med cafe Latté med vitt hjärta i skummet. Ännu ett tecken alltså! Svävade på moln som ni förstår. Tack å lov att veckan fick ett lyckligt slut, så tung som den var i början. Såväl bästa vänninan som dottern mådde dåligt då åsså strulade det i min teatergrupp och jobbbet känns väl sissådär.Men som sagt.......slutet gott, allting gott. Det gäller att leta fram gobitarna i livet å inte låta det tunga å gråa ta över.Inte alltid så lätt, men mitt mål är att sträva åt det hållet i alla fall.

Tänk, det finns snart en dag för allting.Ta tex Mors Dag och Fars Dag. Tur att vi har de här dagarna. Hur skulle vi annars komma ihåg att vi har föräldrar? Inte gör de sig påminda och inte tänker vi på dem annars........eller? Hur skulle vi hinna det,mitt i all stress?
 Ja, min tolkning är i alla fall att vi ska vara rädda om vårt hjärta den dagen. Rök inte,stressa inte, glöm inte motionera osv. Räcker det att tänka på det en dag om året för att slippa hjärtinfarkt?Eller är dagen till för alla brustna hjärtan, för att de ska kunna bli hela igen?
 Alla Hjärtans Dag är kanske inte så dum ändå, men det finns fler organ vi borde vara rädda om.Tex kunde det finnas Alla ögons dag.Då, om inte förr,är det dax att sluta blunda för sanningen.
Lyssna till din inre röst, ja det kan man göra på Örats dag.
Åsså har vi Lever-dagen.Dagen då vi struntar i alla måsten och  lever för dagen.
Efter att ha vänt och vritt på det här en stund har jag kommit till en slutsats.
Vissa dagar kan vi vara utan.Andra dagar behöver vi ha fler av. Rätta mig om jag har fel!

Sitter här och tänker på min bästa vännina. Känner mig riktigt avundsjuk på henne ibland. Jag vill också kunna skriva lika roligt och fyndigt som henne. Hon kan förvandla vardagsbestyr som städning, tvätt mm till rena underhållningen. Jag fattar inte hur hon bär sig åt! Jag som trodde att jag var en kul"prick" med mycket humor.Förhoppningsvis har jag rätt, men att få det på pränt går bara inte. Eller ska jag våga prova?
Jag har så mycket allvar och djup i mig nu för tiden. Har lättare att skriva känslosamt, tycks det.
Känner mig så vilsen ibland.Även om jag själv väljer vad jag vill skriva och hur personlig jag vill vara mm, så skulle jag bli så glad om ni gav mig lite feedback på min blogg. Vad är bra? Vad är dåligt? Varför läser ni min blogg egentligen?
Suck..............undrar om det hjälper att "tigga" om kommentarer.

Ibland funderar jag på om mina blogginlägg är för ytliga. Jag syftar då inte på det jag skriver om mitt förflutna. Där hoppas och tror jag att såväl mina känslor som vem jag var och kanske fortfarande är ,kommer fram.
Även i andra inlägg kommer nog känslorna fram.
Det jag menar med ytlig handlar mer om vem jag är. Jag förefaller nog vara väldigt anonym i det hänseendet. Jag har medvetet valt att vara det, mest pga av mitt förflutna, men också för att jag inte vill lämna ut för mycket av mitt privatliv.
 Jag förstår att de flesta inte är så försiktiga som jag. Jag läser en del bloggar och i väldigt många av dem kan man läsa om deras familjesituation, boende, yrke mm. Måste erkänna att det känns lite som om man känner dessa människor för att de delar med sig av just det här.
Jag tror inte att jag är så anonym längre, eftersom jag har länkat min blogg till nära och kära, vilket de i sin tur gjort till mig. Kanske behöver jag inte vara så anonym heller. De som känner mig vet redan en del om mitt förflutna. De som INTE känner mig spelar det ju inga roll om jag "lämnar" ut mig till. Med andra ord, så kan jag lika gärna berätta lite mer om mig själv.Frågan är bara om det spelar er läsare någon roll om jag gör det eller inte. Kommer min blogg bli intressantare? Kommer fler att läsa den? Eller är det "skit samma? Som ni märker är era åsikter viktiga för mig. Även om min blogg till stor del startades för att ge mig själslig terapi, så vill jag också nå ut med mitt/mina budskap mm.
Jag tar därför tacksamt emot era synpunkter när det gäller dessa funderingar. Har ni önskemål/förslag på annat som kan göra min blogg intressantera blir jag lika glad att få höra om det.

Den psykiska misshandeln fortsätta på samma sätt under ännu en tid.Även om den inte tycktes öka, så åt den sig allt djupare in i min själ. Från att i början ha visat och sagt vad jag tyckte och tänkte blev jag nu allt mer innbunden. 
Det var inte lönt att säja något och dessutom började jag tvivla på mig själv.Kanske hade HAN rätt i det HAN kallade mig och beskyllde mig för.Jag började att ursäkta HANs beteende med att det var mitt eget fel.Någonstans mitt i det själsliga förfallet  tillkom det fysiska våldet.Jag minns inte när och hur, mer än att det till en början handlade om mindre våld, så som dra i hår och öron, knuffas mm. Jag orkade inte protestera.Vad skulle det tjäna till? HAN hade för modligen rätt. Jag måste ändra mig.Jag började be om ursäkt för mitt beteende och lade ner den lilla energi som fanns kvar på att göra mitt bästa. Mitt bästa var dock aldrig nog. Jag behövde tydligen mer stryk för att lära och förstå. Såväl det psykiska som det fysiska våldet trappades upp. Mina gränser flyttades i samma takt. Dels pga av "hjärntvättningen", men också pga av rädsla. Om jag protesterade skulle jag förmodligen drabbas ännu värre.Det gällde att hålla honom lugn.