Ett slag för mycket

Så här några dagar in på det nya året hade jag tänkt att pränta ner mina drömmar, mina planer och mina mål för 2010. Det har jag fortfarande tänkt, men inte idag.

Idag har jag istället lagt krutet på att att göra om min presentation av mig själv och min blogg, så att den stämmer med verkligheten. Ni som redan läser min blogg tittar väl knappast åt min presentation längre, men ni som är nya vill säkert få en rättvis bild av mig och det jag vill förmedla.
Jag funderade också på att byta namn och utseende på bloggen, så att den inte skulle kännas så tung. Till sist kom jag fram till att namnet, knytnäven och ögonen inte nödvändigtvis måste stå för svårigheter. De kan lika gärna representera fightern inom mig. Min inre styrka, mitt hopp och min tro på att det alltid kommer något gott ur allt det onda. Håret, dimman, röken eller vad ni nu ser det som, vilket omringar bloggen som en ram ,tänker jag hädanefter se som det förflutna som blir allt svagare och därför inte längre kan plåga mig.
Min blogg kommer alltså fortsätta se ut som den gör och den kommer att förbli anonym, så till vida att inga namn nämns och att jag är restiktiv med foton.

Som jag sagt förut, så skulle jag ibland vilja vara mer personlig på det sistnämnda planet, så nu äntligen har jag bestämt mig för att starta en blogg till, där detta är möjligt.
Båda bloggarna kommer att fylla sitt syfte.          Här kan jag fortsätta släppa ut mina innersta tankar och djupaste känslor för att jag behöver ha någonstans att göra av dem.                            I min nya blogg får jag möjlighet att dela mitt liv med er som en vän.                                       Bloggarna kommer INTE kopplas samman, som ni nog förstår, men den av er som vill följa även min nya blogg kan skicka ett mail och fråga om adressen.

Tänk att få resa bort, om än bara några dagar, ifrån all stress, oro och ångest. Tänk att bara kunna få ta dagen som den kommer utan några som helst måsten. Tänk att få dela sådana kravlösa dagar med någon man älskar. Tänk att jag precis har fått uppleva allt det där!
Jag och min man har nämligen varit i Stockholm över helgen. Vi har ätit gott på trevliga restauranger,varit på museum,strosat i gamla stan, fikat på mysiga caféer,åkt tunnelbana kors å tvärs, slappat i sängen, hört på stand-up-comedy och shoppat söta små saker.
Även om vi nu är hemma igen, så tror jag nog att jag ska klara att hålla stressen på avstånd ett tag till. Barnens höstlov börjar idag och vi tänker ha lov vi med.På lördag kommer några vänner till oss, så då ska här göras halloween-fint. Fredagen är också inplanerad. Då kommer min syster med familj hit. En dag, troligen onsdag, ska vi göra något med barnen, eller i alla fall med minsta barnet. Frågan är bara vad en tjej på 11 år kan tänkas vilja göra ensam med sin mamma och pappa.Det vore kul om vi för en gångs skull kunde göra något tillsammans utan att ha en kompis "i släptåg"! Kanske ni har något tips?

Så var man här igen. I Sverige, på jobbet å på bloggen.En vecka till på Kreta hade inte suttit fel. Det var helt underbart! Sola å bada.Strosa i affärer och på gator å torg.Äta å dricka gott.Busa å flamsa.Upplevelser å äventyr.
Ja, det blev precis så som jag önskat,hoppats å trott.Det var första gången jag reste utomlands med en vännina och dessutom med världens bästa vännina, men det var definitivt inte den sista. Det gav mersmak!
Jag tänkte bjuda er på några bilder från ett utmanande äventyr inramat av storslagen natur. Vi vandrade från 1200 meters höjd på steniga serpentinvägar ner i Samariaravinen, som är Europas längsta ravin med sina 18 km. Det var tufft och vaderna ömmade i flera dagar efteråt. Jag vet i sjutton om jag skulle göra om det igen, men jag ångrar definitivt inte att jag gav mig på vandringen, även om den visade sig vara svårare än jag trott.
Nu är det er tur att få ta del av allt det vackra helt utan ansträngning och träningsvärk. Varsågoda å njut! Vem vet, det kanske kommer mer att njuta, le eller skratta åt från Kreta en annan dag.

Nu kära vänner tar jag en liten blogg-paus, fast jag är väl inte precis flitig på att uppdatera, så ni märker nog inte av det.När jag är tillbaka igen har jag i alla fall med all säkehet mycket att bubbla om. En vecka på Kreta med bästa vänninan kan ju inte bli annat än vrål-kul, fylld av äventyr, behagligt avkopplande och, och, och ALLDELES FANTASTISK! Ha det nu så bra här hemma. Jag tittar in hos er och lämnar en kommentar när jag är tillbaka.

Så var teaterföreställningarna över. Så mycket förberedelse för en så kort upplevelse. Men det är det värt för att få stå på scen med fullsatt publik varje gång och med lovorden klingandes i öronen.
Tänk om man kunde fått känna lite av det på sin arbetsplats också, men det tycks vara stört omöjligt.Där blir allt bara tuffare, konstigare och svårare på alla plan. Jag tänker inte åka med den karusellen mera. Jag ser mig om efter något annat jobb för att inom en snar framtid dra vidare mot nya yrkes-mål.
Först ska jag bara ladda batterierna tillsammans med bästa vänninan på Kreta. På torsdag drar vi. Åh, så underbart och kul det ska bli!

Som vanligt rullar livet för fort och det är svårt att hinna med i svängarna. Just nu kretsar det mesta runt teatern. Vi hade premiär i fredags. Med god stämning och taggade till tusen tog vi  scenen och, som det kändes, en fullsatt publik med storm. Vilken underbar känsla! Med den i bagaget kan väl knappast kommande teater-helg bli annat än bra, eller hur? Som grädde på moset kommer dessutom min bästa vännina och tittar, för första gången någonsin till och med.
Helgen bjöd inte bara på teater utan även på vackert väder, vilket jag utnyttjade genom att promenera och fika i Botaniska Trädgården med min mamma, stora dottern och mitt älskade, lilla barnbarn på lördagen.
På söndagen blev det familjedag på Liseberg. För lilla barnbarnet var det premiär och som mormor kändes det ärofyllt att få vara med och dela hennes första Lisebergs-upplevelse. Vi njöt av att åka (farfars-)mormors-bilar och  trummeliten (typ kaffekopparna) och mycket mer.Hon sken som en sol hela dagen och jag kände mig upprymd och glad av att se henne och vara med henne. Tänk att en sån liten människa kan ge så mycket själslig energi och styrka genom att bara finnas till. Det finns inga ord i världen som är tillräckligt kraftfulla för att beskriva hur mycket jag älskar dej, MITT LJUVLIGA BARNBARN!

Idag smet jag iväg lite tidigare från jobbet. Jag upptäckte nämligen för några dagar sedan att mitt pass inte är gilltigt längre. Inte bra med tanke på att jag ska till Kreta om några veckor.For iväg till polisen och blev fotad i face och på fingertoppar, så med 400 kr mindre i plånboken, har jag nu ett nytt pass i mina ägor inom 5 arbetsdagar.Så skönt, en stressfaktor mindre i tillvaron.
Passade också på att fixa de sista rekvisita-grejerna till teatern i Röda Korsets secondhand-affär. Det känns bra att kunna bidra till behjärtansvärda saker ute i världen, samtidigt som föreningens kassa slipper urholkas allt för hårt.
Snäll som jag är for jag vidare till turistbyrån för att köpa teaterbiljetter åt några kollegor. Ooops, nu blev jag plötsligt varse att det bara är drygt 1 vecka kvar till premiären! Lite stressande och pirrigt men också mycket spännade och roligt.
Nöjd över att ha fått ordnat det jag planerat och med tid över tills jag förväntades vara hemma följde jag min längtan efter själslig påfyllnad. Jag köpte mig en glass och satte mig på hamnbryggan i vår lilla stad. Där njöt jag av susande löv i vinden, änderna som simmade intill kanten, solens värmande strålar och träd som speglade sig i vattnet. Emellanåt dök jag ner i " Munken som sålde sin Ferrari" och lät mig inspireras av den visdom och glädje som den boken förmedlar. Har ni inte läst den så gör det!
När min egen-stund var slut kände jag mig lugn och avslappnad och redo för matlagning och läxläsning. Allt gick som en dans! Att investera ensam-tid i tysthet och stillhet ger en fantastisk avkastning. Pröva får ni se!

Om man skulle ta å bli deckarförfattare. Det borde vara en enkel match för mig med tanke på hur jag har fått luska runt  för att komma tillrätta med bilköpet vi gjorde i vintras.Godtrogen som man är,eller snarare som min man är, så köpte vi bilen trots att killen som ägde den (trodde vi) inte hade ett komplett registreringsbevis att visa upp. Killen lovade att skicka in om ägarbyte.
Det gick väl någon vecka utan att något hade hänt. Mannen min, ringde killen som bedyrade att han hade skickat det.Bara att vänta igen.
Väntan blev lång, men det märkte vi inte, för allt glömdes bort när mannen blev sjuk. När mannen kom hem från sjukhus igen kom minnet också tillbaka och då började detektivarbetet.
Ringde transportstyrelsen och lotsades hit å dit. Fick så till slut veta att vi minsann inte ägde bilen. Tänkte väl det. Killen var väl fortfarande ägare förståss...........eller? Icke sa nicke. Som ägare stod en för oss fullständigt okänd person. Den okände hade varit på väg att sälja bilen till en annan okänding, men av någon anledning tycktes köpet ha gått tillbaka. Killen vi köpt bilen av fanns inte överhuvudtaget med i vår (?) bils värld!
Nu börjar det bli spännande, eller hur?
Fick lite person- och adressuppgifter på registrerad ägare och på fejk-ägare. Letade efter kompletteringar på nätet för att kunna ta kontakt å reda ut. Körde fast.Visste att Transportstyrelsen kunde göra utredning, men tänkte " det tar tid". Ringde polisen (trots att vi väl är i samma bransch?). Inget för dem, blev svaret. Behövde förstärkning. Ringde Transportstyrelsen. Lotsades runt. "Skriv en begäran om utredning" sa man. Skev å skrev å skrev.Kompletterade med kvitto-bevis och egen personutredning. Skickade in.Snabba besked "Utredning startar om 6-9 veckor"!

Idag kom ett brev där vi får veta att registrad ägare blivit uppmanad att lämna in uppgifter om ägarbyte, så att vår kille i sin tur kan lämna in uppgifter om ägarbyte, så att vi till slut kan registras som ägare. Utredningen är igång. Väntar igen,fast inte länge.

Telefonen ringer på kvällskvisten. Mannen svarar och hans haka släpper taget om överkäken. Det var HAN! Den registrade ägaren. Han har läst brevet och han är glad. Glad??? Jo, för han har nämligen sålt vår bil, när det var hans bil, till okändigen, som lovat skicka in om ägarbyte, men aldrig gjort det. Den registrerade ägaren har slitit sitt hår för att få ordning på det hela och var nu så arg (fast han nyss var glad) att han tänkt lyfta luren till polisen. Åsså kom brevet från Transportstyrelsen. Åssa fick han nytt hopp å ringde oss. Det var just den ledtråden som fick mig att till sist lösa det här fallet.

Nu lägger jag korten på bordet och ger er svaret om ni inte redan har listat ut det.Här kommer det:
Antonio säljer sin bil till Mikael. Mikael lovar att skicka in lappen om ägarbyte. Transportstyrelsen får lappen, men då den inte är påskriven skickas den tillbaka och där stannar den. Således är Antonio fortfarande ägare. Han jagar Mikael för att få ordning på ägarbytet. Under tiden säljer Mikael bilen till Tobias. Tobias i sin tur säljer den till oss och där har vi början på min historia.
Nå, vad säjer ni om mina möjligheter att bli deckarförfattare? Eller ni kanske rent av tycker att jag borde satsa på en karriär som detektiv?

Nu är snart min sjukskrivningsperiod över. På måndag återgår jag på heltid igen och det känns okej.Jag känner att jag har fått den vila som jag så väl behövde efter allt elände med maken. Jag har fått ny energi och känner lusten att  göra saker komma tillbaka. Dessutom har jag kommit till personlig insikt i en del avseenden och det ger mig ett inre lugn.
Nu ser jag framemot höstens alla glädjeämnen. De har redan börjat. En fd arbetskamrat kom hem till mig på lunch idag och vi delade tankar och reflektioner kring personlig utveckling, vilket var mycket givande. Imorgon träffas vi igen, fast då tillsammans med andra fd arbetskamrater ,vilka alltid bjuder på en glad och lättsam stämning.
På jobbet  väntar också lite guldkant, då vi ska fira 30 års-jubileum.
En spännande men pirrig utmaning närmar sig också. Det är snart dax att stå på scen igen och det ska bli så roligt. I år känns det dessutom extra kul, eftersom vi bryter trenden både när det gäller pjäsval och spelplats. Vi har för första gången skapat en egen föreställning som består av både kända texter och egenskrivet material. Vi väljer bort den traditionella scenen mot café-miljö, där mat och dryck ingår i biljett-priset.
 När väl teatern är över väntar avkoppling och värme. Då är det äntligen dax för mig och bästa vänninan att bege oss till Platinas på Kreta.
Med allt detta framför mig vore det väl underligt om jag inte skulle kunna hitta livsgnistan igen.

Vilken underbar dag det har varit!
Det slumpade sig så att maken och jag var fria från både jobb och barn pga att vi båda är helt resp. halvt sjukskrivna och barnen har börjat resp. började skolan idag.Det tillsammans med att vädrets makter var på vår sida väckte lust att ge oss ut på utflykt. Inspirerad av en bloggvän,som ger mig mycket själslig påfyllnad, for vi till (Gränna-)VISINGSÖ. Där strosade vi runt bland slotts- och borg-ruiner, och i ekskogar samt njöt av nyrökt fisk med utsikt över Vättern.På hemvägen slumrade maken till och mina tankar for iväg och blev till poetiska former om vad dagen gett mig.Jag vill ge er min upplevelse i dessa ord så snart jag skrivit ner dem. Jag vill skänka värme till era själar i dessa talande bilder.
Jag vill också passa på att tackar er för era synpunker på mitt förra inlägg ,där jag funderade över blogg-förändringar.Jag vet ännu inte hur jag kommer att göra, men det lutar åt att jag behåller den här bloggen samt att jag startar en ny upp-till.
Njut nu av dessa vackra vyer och vänskapliga kramar från mig.
   

Nu sitter jag här igen, på stranden i solstolen. Jag har varit här i någon timma och har hunnit med både solning, mat och en simtur. Min tillvaro är behaglig, som ni förstår, men det är inte det jag har tänkt att skriva om nu.
Nä, jag tänkte berätta lite om hur min födelsedag avlöpte. Jag gjorde som planerat dvs flydde hemmifrån. Bort från alla måsten.Maken och lill-tjejen följde med, men på mina villkor. Jag ville ta dagen som den kom och låta känslan och lusten vägleda mig till mitt mål. Eftersom jag älskar havet och har en stor förkärlek till bohuslän, så bar det av norrut. Tänkte mig till Tjörn och Orust, men hamnade istället i Lysekil.Det regnade hela vägen dit,men dagen till ära, så slutade det lagom tills vi kom fram. Då magarna kurrade slog vi oss ned på en restaurang imed utsikt över båtarna i hamnen. Där åts det panerad flundra med pommesfrites och remouladsås.Riktigt smaskens må jag säga. Efter maten promenerade vi länge och väl (glädjande nog orkade maken det trots att han hjärtopererades för drygt 1 månad sedan) längs havet. Jag njöt i fulla drag av de mjukt formade bergen, båtarna ,de röda fiskebodarna, havets skalpande, lugnet och friheten.Efter promenaden och innan hemfärd blev det glass på bryggan. Väl hemma bänkade vi oss framför tv:n med en hyrd drama-film och nybakat bröd, rostbiff och potatissallad, brieost, päron och vin. En perfekt avslutning på en perfekt dag. Nu vill jag ge er lite själslig påfyllnad.
Varsågoda, här kommer några foton.

 Äntligen är solen här! Sitter i brasse-stolen på stranden och inviger mitt mobila bredband.Jag har faktiskt bara varit på stranden en gång förut i sommar, så det känns extra ljuvligt och välbehövligt. Vet inte ännu om jag kommer att bada.Älskar visserligen att bada, framförallt i havet, men jag vill helst känna mig varm och svettig först. Just nu sitter jag i skuggan för att kunna se vad jag skriver på dataskärmen och det blåser lite kallt.
Jag återkom inte igår med foton å diktande, som synes.Visserligen tog jag  en massa bilder, men det blev inget diktande.Jag var nämligen inte ensam och det måste jag vara för att få orden och känslorna till mig.Vad jag gjorde och hur min födelsedag blev tänkte jag berätta om senare, när jag laddat upp fotona.
Kanske får jag till någon dikt också. Antingen utifrån gårdagens upplevelser eller också från min njutbara dag  idag.
Nä, nu får det vara färdigskrivet för ett tag för nu tänker jag lapa sol!

Nu äntligen känns det som om det värsta kaoset börjar lägga sig en aning. Maken ligger visserligen fortfarande på sjukhus, men troligen får han komma hem inom några dagar. Allt har tagit mer tid än beräknat. Han har nämligen opererats en gång till, så nu har han både en mekanisk hjärtklaff och en pacemaker. Sänkan och febern är fortfarande förhöjda, men efter ytterligare utredningar med prover och undersökningar tycks det ha naturliga förklaringar.
Törs man lita på det efter alla dessa turer?
Jag är väl så illa tvungen för att inte själv gå under.
Imorgon åker i alla fall jag och min yngsta dotter, en kompis till henne och min mamma till Danmark några dagar. Egentligen har jag väl ingen större lust och kraft, men jag måste för min dotters skull och för att maken incisterar.
Det kanske inte är så dumt ändå när allt kommer omkring. Kan nog vara bra att tänka på något annat än sjukdom å elände ett tag. Förhoppningsvis kommer jag hem med ny energi och kraft. Rustad för att ta emot min man med öppna armar här hemma. Å vad jag längtar!

Så var midsommarhelgen över och den blev verkligen annorlunda. Min sjuke make åkte återigen in på sjukhus i onsdags, efter att ha varit hemma 1 vecka.Han är fortfarande kvar där, så jag å minsta barnet var hos honom på midsommaraftons kväll.
 Om nu livet var tufft innan, så är det inte mindre tufft nu precis. Jag har inga marginaler längre. Jag lever hela tiden på gränsen.Inte kan maken hjälpa att han är sjuk, men jag kan inte låta bli att undra varför jag drabbas av det ena eländet efter det andra. Någon gång måste det väl ta slut? Eller är det meningen att jag ska ta slut? Nu gnäller jag visst igen och då kommer det dåliga samvetet fram. Jag borde skämmas som har "mage" att tycka synd om mig själv. Mina "beskymmer" är väl ingenting mot makens.Nä, jag får väl göra som så många gånger innan. Jag biter ihop å kör så det ryker. Min tid kommer........kanske.................eller inte.

Återigen en välfylld vecka............
I måndags gick sonen ut 9:an med fina betyg och ett stipendium i Svenska/Media för god sammarbetsförmåga, ansvarstagande och stor begåvning. Kände mig så stolt å glad!
 Igår kom maken hem från sjukhuset, om än utan färdigställd diagnos. Dessbättre har de inte släppt honom för gott. Han är fortfarande under utredning. Måtte de hitta orsaken å måtte det inte vara allvarligt.
 Idag har det varit skolavslutning igen. Minstingen har nu slutat 4:an och jag tog semester dagen till ära. Skolavslutningar är något speciellt. Så även den här, fast denna gång mest pga av vädret. Himlen slog upp sina portar på vid gavel och fullständigt vräkte ur sig regn.Evenemanget fick ställas in och istället fick varje klass gå till sina respektive klassrum å fira i mindre skala. Det gick väl det med, men stämningen blev inte den samma.
Hoppas regnet håller sig borta imorgon. Då har en arbetskamrat bjudit alla kollegor på gårdsfest pga att hon ska börja på nytt jobb.
Fredag å söndag är nog de enda dagarna som är sk "fria" den här veckan.
På lördag är det nämligen bröllops-fest på gång.
Ja, jösses vilket tempo man lever i!

Snacka om att livet är en berg- å dalbana! Igår var jag taggad till tusen och idag har luften fullständigt gått ur mig. Maken har nu haft feber  i över 3 veckor. Han sökte läkare första gången för ca 1,5 vecka sedan.Ingen nämnvärd utredning gjordes. Han skulle återkomma om en vecka ifall febern inte gick ner. I söndags kom han knappt ur sängen pga akut ryggont. Framemot midnatt hade smärtan ökat och han fick svårt att andas, så det blev läkarbesök igen.Inte heller denna gången gjordes det särskilt mycket.Han fick dock antibiotika och uppmanades söka igen om febern fortfartande var kvar efter 4-5 dagar. Då ryggsmärtorna hela tiden ökade och värktabletterna inte hjälpte längre gjordes ett 3:dje läkarbesök två dagar efter det förra, alltså i förrgår. Han fick recept på starkare värktabletter, men fortfarande gjordes ingen feberutredning. Istället fick han en ny läkartid i nästa vecka. Den behöver han antagligen inte längre för idag blev han så yr, så att han fick åka akut till sjukhus, där han blev inlagd. Inte en dag för tidigt! Skandalöst att det ska behöva gå så långt! Nåväl, nu äntligen blir han utredd och det är ju bra, men det ska gudarna veta att det är tufft att stå bredvid å se på och inte kunna göra nått. Att jag själv är företagsssköterska, distriktssköterska, sjuksköterska och undersköterska hjälpte föga tydligen. Hur ska då en vanlig lekman bli sedd och tagen på allvar? Fel man på fel plats säjer jag bara. Om jag får som jag vill så kommer läkaren att bli anmäld!

Nu var det länge sedan som jag skrev om det jag i huvudsak startade min blogg för. Kan tänka mig att ni väntar. Några av er kanske läser min blogg enbart för att ni är intresserad av självbiografi gällande kvinnomisshandel.Jag har givetvis tänkt fortsätta skriva om mitt förflutna. Har varit på gång i några dagar, men som ni vet, krävs det mental styrka och förberedelse.Dessutom vill jag inte alltid bli påmind om den hemska tiden. Det räcker ibland att jag tar upp detta med min terapeut.Däremellan föredrar jag i nuläget att fokusera på roligare saker. En sådan sak är en nystartad blogg som jag och min bästa vännina öppnat tillsammans. I den skriver vi bara massa tokigheter. Eftersom jag har valt att hålla min egen blogg lite anonym vill jag inte länka till våran blogg härifrån. Däremot får du gärna mejla mig på [email protected] och fråga efter blogg-adressen. Många av er känner mig och mitt förflutna. För andra är jag ett oskrivet blad. Om jag inte vore annonym här skulle säkert några som känner till mig hitta hit och få reda på saker som kanske missförstås, förvrängs eller liknande. Det är dessa personer som gör att jag väljer att avstå från att vara allt för öppen. Och detta enbart pga att jag lämnar ut mig så totalt när det gäller mina år av misshandel. Jag hoppas att ni förstår och respekterar detta, men att ni inte pga detta avstår från att fråga efter nya bloggadressen om ni är nyfikna. Jag hoppas snart finna lusten och den mentala kraften att fortsätta berätta om mitt förflutna. Men som sagt, jag tar det i min egna takt.
Kram till er alla
å tack för att ni vill dela mina tankar, dikter, känslor och tokerier här i min blogg.

Idag har jag färgat busken!
Det var verkligen på tiden med tanke på att den såg ut som 7 svåra år med sina gråa hår.
Okej, så illa kanske det inte var ändå. I alla fall inte om man tänker på att mina svåra år i livet uppgår till minst 8, men bara 7 av dem har satt spår. Nåväl, nu är tom dem åren spårlöst försvunna. Jag brukar ansa den var 6:te vecka, men det hjälper förståss inte för att hålla de grå borta. Nä, enda boten mot dem är att färga...........................eller raka! Jag kanske skulle göra det nästa gång istället föresten. Det lär vara trendigt och ungdomligt.Tänk om jag ändå hade gjort det idag. Då hade jag kanske fått följa med vänninan på hemligt äventyr................suck. Hon skulle inte kunna skylla på att jag inte får plats i bagaget. Mindre hår= mindre i omfång helt enkelt. Suck igen.........................lite sent påtänkt. Nu åker hon med Fantomen, godispåse och slickepinne i bagaget istället.Nåväl, det går väl fler tåg och/eller flyg. När min tur (å retur )kommer (å går) slipper jag garanterat resa som bagage.Mig behöver hon nämligen inte skämmas för nu när huvudknoppens grå blivit härligt chokladbruna!
                                                          
                        FÖRE                                        EFTER
                                                                                 

 Usch, idag känner jag mig tilltufsad,kränkt och
  ARG SOM ETT BI !!!

Å det handlar inte om en sak . Nä,dessvärre är det på flera plan. Arbetskollegor som tystar ner åsikter och idéer och går bakom ryggen.En ledning som låter sig luras av "rövslickare" och som misstror och kontrollerar. Som "brötar på" utan hänsyn till människors känslor och utan möjlighet till försvar.
Någon nära som sviker ett löfte.Någon nära som kränks.
Det här är bara för mycket!

Ha, nu trodde ni allt att ni sluppit ifrån mig, men se det har ni inte. Även om jag inte synts till här på bloggen på ett tag, så har jag bara varit runt knuten. Å vad har jag gjort där då? Det skulle ni allt bra gärna vilja veta va?! Jaha, bland annat har jag firat påsk i goda vänner lag, i familje-slag och ensam å svag. Njae, det stämde väl inte helt å fullt. Jag var i alla fall ledig i hela 10 dagar över påsken. Riktigt gött må jag säga. Jag hann å hitta på roligheter med lill-tjejen. Universeum å biblioteket bla. Det blev fika med min party-kompis och våra respektive. Det blev påskamat å dryckenskap med tjocka släkten på påskafton. Åsså stor-dottern, barnbarnet, svärsonen och hans föräldrar på middag, 20- frågor-spel och karaoke,på påskdagen. Självklart blev det också en hel del städa, handla å pynta, men det var inte precis det som tillhörde höjdpunkterna, så det behöver vi inte prata om.
Nåväl, nu har man i alla fall kommit i gång att jobba igen. Blev en rätt spännande vecka faktiskt. Blev ombedd att komma till en arbets-grupp  som både misst sina jobb och en arbetskamrat. Jag skulle ge dem krisstöd och "föreläsa" om stroke och krisreaktioner mm. Inget märkvärdigt, tycker ni kanske. Nä visst, men inte helt lätt,då det handlar om socialt, psykiskt och/eller fysiskt  handikappade människor. I vilket fall som helst kändes det väldigt bra efteråt. Responsen värmde i hjärtat.
 Och i går blev jag varm i själen också. Eller det kanske är samma sak som hjärtat? Jag menar, själen kanske sitter i hjärtat? I vilket fall som helst så var jag på massage och ansiktsbehandling. Sen gick jag hem å lade mig i solstolen ute i trädgården och tog en tupplur.
Som pricken över i:et ringde min bästa vännina. Hon är i uppror inombords, men trots det, så bubblade det ut en massa tokigheter hur hennes mun igår. Jag var inte sen att haka på. Hade någon hört oss (hmmm, maken gjorde visst det) skulle de garanterat trott att vi var fulla. Jag hade inte druckit en droppe. Hon hade tagit två cider. Nä, som sagt, vi var inte påverkade, annat än av varann. Attans vad det var härligt att få skratta så mycket!
Å extra gott att få göra det med henne. Hur det än är så påverkas man ju av när ens nära å kära inte mår bra.
Jag har i alla fall bestämt mig för att försöka njuta av livet. Det är så mycket lättare nu när det är vår. Idag tex har jag skurat altanen å utemöblerna. Maken har tvättat grillen, så om en stund är det dax för grillpremiär. Får nog bli lite röd-tjut till det. Har inte så mycket kvar bara, om jag nu måste dela med mig till de andra. Vilka då? Jo, stor-dottern, svärsonen, barnbarnet, maken, makens son (å hans kompis) å min son. Lill-tjejen sover över hos en kompis, så henne behöver jag inte tänka på. Föresten, det hade jag ju inte behövt annars heller. Å det finns faktiskt fler, som jag inte behöver, eller tom inte SKA dela med. Med andra ord, så räcker nog vinet.
Tjöta, babbla å tramsa kan jag ,som ni märker och förstår, utan berusnings-dryck. Fast MED berusnings-dryck...................oj,oj,oj, då kan vad som helst hända. Så håll utkik, jag kanske kommer tillbaka senare ikväll!