JAG VÄGRAR ATT BLI TRAMPAD PÅ!
I förra veckan hade jag ett möte med min chef som gjorde mig riktigt nedstämd. Inte ett enda positivt ord kom över hans läppar. Inget ovanligt i och för sig. Vi drabbas alla av det allt som oftast.Fast det är ingen tröst för mig att veta att jag inte är ensam. All motivation, engagemang och entusiasm rinner rakt ner i skorna så fort han öppnar munnen. De flesta tycks tiga still eftersom det visat sig lönlöst att protestera.
Jag tänker inte tiga still oavsett om han lyssnar eller inte. Han ska få veta hur jag upplevde mötet och vilka känslor han väckte hos mig. Om inte han behandlar mig väl, så tänker jag åtminstone själv behandla mig med respekt, för det är jag värd.
Jag har redan kastat ut en blänkare om att mötet väckt funderingar och känslor hos mig och att jag kommer att återkomma med ett förtydligande. Idag har jag börjat påta på det, för jag inser att det blir bäst för mig själv att skriva ner det än att möta honom öga mot öga. I dagarna kommer han att mottaga det.Jag är inte rädd för hans ev reaktion och agerande. Rädslan att ännu en gång låta mig tryckas ner ger mig styrka att våga stå på mig.
Jag har också nämnt mitt missnöje, utan närmare förklaring,till våran styrelserepresentant. Dock har jag inte bett henne gå vidare förren möjligen efter det att han ev yttrat sig.
Jag måste medge att jag är stolt över mig själv för att jag är ärlig och uppriktig, inte minst mot mig själv.
DAGS ATT TA FARVÄL?
Nu har jag kommit igång med min nya blogg och jag måste medge att det känns roligare att skriva i den än här. Det känns på något sätt som om jag är färdig här. Som om jag har gått vidare och därför inte behöver den här platsen längre. Ändå har jag inte riktigt velat släppa taget. Ändå har jag inte riktigt vågat tro på att det goda ska hålla i sig. Jag trodde att jag snart skulle behöva återvända hit för att skriva av mig om något jobbigt som hänt eller mitt dåliga mående. Visst, det kan väl fortfarande hända, men varför ska jag vänta på det. Nä, det har jag ingen lust med. Det är slöseri med energi.Jag tänker leva här och nu. Jag vägrar att låta det jag är mindre nöjd med ta överhanden. Jag har bestämt mig för att fokusera på det goda i livet. Jag ska få det goda att växa. Borde jag inte då släppa taget och låta denna bloggen gå i graven? Att ha den kvar är på något sätt som att låta dörren stå på glänt till det dystra mörkret. Som om jag inte riktigt tror på mina egna visioner.Jag borde stänga dörren för gott. Spika igen den. Eller hur? Fast den har kommit att bli en kär vän i nöden. Inte kastar man bort en vän för att man inte längre behöver den?Kan man ta en paus då? Känner mig så villrådig. Hjälp mig! Hur hade ni gjort?
