SE MIG!

Ännu en gång kan jag konstatera att den här, mer eller mindre, nedlagda bloggen är bra att ha. Vad skulle jag annars göra av all smärta när det känns som om ingen riktigt ser och förstår?
Det finns saker i min tillvaro som har svajat under många år, åtminstone av och till. Jag har envist kämpat på för att ständigt få bekräftelse på att det har jag ingenting för. Med tiden har det mognat fram att rätt tillfälle till förändring aldrig kommer. Det lär alltid vara opassande av den ena eller andra anledningen. Jag har därför sedan en tid tillbaka så sakterligen börjat närma mig ett beslut och under de senaste veckorna har det accelererat lavinartat.
Hela min värld har nämligen vänts upp och ner och det har försvårat min situation ytterligare. Om jag inte tar det där steget nu så förlorar jag mig själv.
Jag är bara så rädd att möta skulden och skammen. Jag känner mig så vilsen, så liten och ensam. Inte ens här kan jag ge utryck till fullo för allt det jag upplever och känner. Hur ska jag då kunna ta mig vidare? Hur ska jag kunna lära mig att se klart på egen hand? Vem finns för mig på det sätt jag behöver?

BEKRÄFTELSE-BEHOV


Trodde väl aldrig att jag skulle återvända hit, men var annars ska jag göra av smärtan och gråten. Även om jag mestadels är en positiv kämpe så gnager saknaden och längtan ständigt i mitt inre. Jag vet att svaret och lösningen finns inom mig och jag kämpar med att få rätsida på smärtan, men ibland tappar jag modet. Jag känner mig så liten och ensam.Att i sådana stunder bli bekräftad med en förstående blick eller en varm kram hade gjort smärtan lättare att bära.Just i de stunderna vill jag slippa kämpa för att bli sedd och få mina behov tillgodo sedda, för även om jag då kanske får det jag behöver, så växer smärtan och osäkerheten efteråt.
Tvingade jag fram det där? Finns det någon därute som ser mig och som vill ge mig omtanke och kärlek utan att jag ber om det? Eller måste jag kämpa ensam på min väg tills jag blir stark nog att klara mig utan kärlek från någon annan?Antagligen är det så och på något vänster kommer det väl att gå. Jag har ju tagit mig ur svårigheter många gånger förr. Jag måste bara våga möta smärtan och ångesten på djupet och hitta andra vägar att hantera den än genom bekräftelse utifrån.Frågan är bara hur?

DÖDSHOT & INRE FRID

Gårdagen var för mig en nära-döden-upplevelse. Jag vaknade,efter bara ett par timmars sömn, med stark ångest och panik över min arbetssituation. Jag kände instinktivt att nu var tiden inne för att våga möta rädslan för att bli fri från smärtan. Mina tankar spelade mig ett spratt om dödshot i det ögonblick då jag skulle tvingas pressa fram de banbrytande orden "Jag säger upp mig!" till min oberäknerliga, obehagliga chef. Det var utifrån detta omöjligt att somna om inom flera timmars radie. Till sist däckade jag av psykisk utmattning.

Så fort jag vaknade igen satte dödshots-tänket igång och en förlamande rädsla spred sig i kropp och själ. Trots det tog jag mod till mig och lyfte luren för att ta det oundvikliga steget. Jag funderade ett tag över hur jag skulle säga det, vad han skulle svara osv, men till sist insåg jag att jag måste släppa alla tankar och bara säga det rakt ut. Jag var fullt närvarande och fokuserad där jag satt med luren i handen och väntade på att han skulle svara. En stund senare rasade min värld samman för ett ögonblick, när jag i andra ändan möttes av en telefonsvarare. Jag pratade in ett meddelande om att jag behövde tala med honom och att jag ville att han skulle höra av sig så snart han kunde.

Därefter följde många timmars orolig väntan och med det en tilltagande oförmåga att koncentrera mig. Till sist kände jag mig så kvävd av mitt sinnestillstånd att jag flydde från känslan genom att åka och köpa lite vårblommor. Väl hemma igen såg jag på telefonsvararen att han hade ringt, men jag valde att vänta på att han skulle ringa igen. Till sist gjorde han det och när jag såg hans nummer på displayen kände jag mig yr, illamående och svimnings-färdig. Jag ville fly, men min vilja att bli fri styrde mig rakt mot hotet, rakt in i rädslan. Jag lät bli att tänka. Jag sa bara " Jag har fattat ett beslut.Jag säger upp mig!" Han blev fullständigt ställd. Han sa i princip bara " Det var oväntat". Chockerande, men det är ditt val och jag tänker inte hindra dig". Egendomlig reaktion kan jag tycka, men inget jag tänker fästa min uppmärksamhet på. Vad han tycker och tänker betyder ingenting för mig. Det enda som betyder något är att jag i detta ögonblick var sann mot mig själv!

Direkt efter det att jag sagt upp mig kastade jag mig på telefonen igen för att berätta för mina 2 närmsta och kära arbetskollegor. Jag ville inte att de skulle få veta det genom ett mass-mejl. De blev ledsna och lite bestörta, men verkade förstå. En annan nära kollega råkade vara i deras närvaro, så jag pratade även med henne en stund. Hon gav mig också positiv respons på mitt mod och styrka.

Jag har sedan börjat sprida min befriande nyhet till nära och kära och känner hur jag för varje stund fylls med ny, frisk energi.Gårdagen och de dagar som ledde fram till gårdagen tillhör det förflutna nu. Om morgondagen vet jag inget, så den är det inte lönt att oroa sig över. Det enda som är viktigt är här och nu. Och NU = inre frid och harmoni.

SMÄRTA Å RÄDSLA

Ännu en gång kan jag se nyttan med att behålla min anonyma blogg. Brevet till chefen tog hus i helvete och han skulle till varje pris träffa mig mellan fyra ögon. Jag gjorde allt som stod i min makt för att slippa träffa honom ensam, men han över-rumplade mig ,kan man säga. Det var mycket obehagligt och ångestfyllt, men jag segrade!
Så långt allt gott kan det tyckas, men icke sa nicke.
Efter det där har jag har jag börjat må allt sämre i form av spänningshuvudvärk, ont i nacke och axlar, hjärtklappning och ångest. I måndags tvingades jag sjukskriva mig och imorgon har jag fått en läkartid.
Jag hoppas läkaren sjukskriver mig några veckor även om det bara är en tillfällig lösning. Arbetskraven tillsammans med det dåliga arbetsklimatet och ett uselt ledarskap går inte att råda bot på, som jag ser det. Det betyder att jag aldrig kommer att kunna hålla mig frisk där något längre tag. Därmed har jag bara ett val. Jag måste säga upp mig även om jag ännu inte funnit något nytt jobb. Sitter i en jäkla rävsax känns det som. Tack och lov att jag påbörjat en inre resa genom personlig utveckling. Det har öppnat nya vägar och redskap att hantera situationen. Jag bär konstant på en smärtande klump i mitt bröst, som ibland förflyttar sig till magen eller halsen. Jag är rädd och panikslagen, men jag tänker inte ge vika för jag vet att det är vägen till frihet!

JAG VÄGRAR ATT BLI TRAMPAD PÅ!

Just nu är jag glad att jag inte har stängt ner den här bloggen. Jag måste nämligen få beklaga mig ett ögonblick.
I förra veckan hade jag ett möte med min chef som gjorde mig riktigt nedstämd. Inte ett enda positivt ord kom över hans läppar. Inget ovanligt i och för sig. Vi drabbas alla av det allt som oftast.Fast det är ingen tröst för mig att veta att jag inte är ensam. All motivation, engagemang och entusiasm rinner rakt ner i skorna så fort han öppnar munnen. De flesta tycks tiga still eftersom det visat sig lönlöst att protestera.
Jag tänker inte tiga still oavsett om han lyssnar eller inte. Han ska få veta hur jag upplevde mötet  och vilka känslor han väckte hos mig. Om inte han behandlar mig väl, så tänker jag  åtminstone själv behandla mig med respekt, för det är jag värd.
Jag har redan kastat ut en blänkare om att mötet väckt funderingar och känslor hos mig och att jag kommer att återkomma med ett förtydligande. Idag har jag börjat påta på det, för jag inser att det blir bäst för mig själv att skriva ner det än att möta honom öga mot öga. I dagarna kommer han att mottaga det.Jag är inte rädd för hans ev reaktion och agerande. Rädslan att ännu en gång låta mig tryckas ner ger mig styrka att våga stå på mig.
Jag har också nämnt mitt missnöje, utan närmare förklaring,till våran styrelserepresentant. Dock har jag inte bett henne gå vidare förren möjligen efter det att han ev yttrat sig.
Jag måste medge att jag är stolt över mig själv för att jag är ärlig och uppriktig, inte minst mot mig själv.

DAGS ATT TA FARVÄL?

Nu har jag kommit igång med min nya blogg och jag måste medge att det känns roligare att skriva i den än här. Det känns på något sätt som om jag är färdig här. Som om jag har gått vidare och därför inte behöver den här platsen längre. Ändå har jag inte riktigt velat släppa taget. Ändå har jag inte riktigt vågat tro på att det goda ska hålla i sig. Jag trodde att jag snart skulle behöva återvända hit för att skriva av mig om något jobbigt som hänt eller mitt dåliga mående. Visst, det kan väl fortfarande hända, men varför ska jag vänta på det. Nä, det har jag ingen lust med. Det är slöseri med energi.Jag tänker leva här och nu. Jag vägrar att låta det jag är mindre nöjd med ta överhanden. Jag har bestämt mig för att fokusera på det goda i livet. Jag ska få det goda att växa. Borde jag inte då släppa taget och låta denna bloggen gå i graven? Att ha den kvar är på något sätt som att låta dörren stå på glänt till det dystra mörkret. Som om jag inte riktigt tror på mina egna visioner.Jag borde stänga dörren för gott. Spika igen den. Eller hur? Fast den har kommit att bli en kär vän i nöden. Inte kastar man bort en vän för att man inte längre behöver den?Kan man ta en paus då? Känner mig så villrådig. Hjälp mig! Hur hade ni gjort?



LUST & FÄGRING STOR

Äntligen börjar jag hitta tillbaka till mitt rätta jag! Så skönt att slippa vara dyster-Fia mera. Om nu 2008 var ett bedrövligt år å 2009 inte mycket bättre, så känns 2010 dessto mer lovande.
Året har knappt börjat, men det har börjat bra. Jag har varit ledig från jobbet de första 10 dagarna. 10 dagar fyllda av kalas och nyårsfirande, men också av lugn och ro. Jobb-starten igår kändes helt okej. Dels för att jag har fått laddat batterierna, men också för att vi går in i en lugnare period samtidigt som jag har fått stöd och hjälp med en del psykiskt pressande uppgifter.
Som "grädde på moset" ska jag att vara ledig en dag i veckan under, till att börja med, 6 månader. En dag som jag tänkt ägna åt det jag bäst behöver för stunden. En dag som inte bara kommer få mig själv att må bättre utan även min familj.
Jag vet inte om det är tanken på denna dag som fått lust och engagemang att vakna till liv inom mig eller om jag helt enkelt är klar med det som varit. Oavsett vilket så känner jag nu en brinnande längtan och en fast beslutsamhet att gå en kortare utbildning som ger mig möjlighet att hjälpa andra genom coachande eller terapeutiska samtal. Lika stor är min längtan efter personlig utveckling, så därför har jag anmält mig till en kurs som är en kväll i veckan i 10 veckor. Det är högst troligt att jag också kommer att åka på en annorlunda helgkurs i liknande anda.
Jag tänker, inom kort,även ta tag i den fysiska träningen igen.
Med lust och engagemang kommer också tro, hopp och kärlek tillbaka och det känns underbart att veta.
Att 2010 dessutom kommer skänka mig ännu ett barnbarn och en 2-veckors utlandsresa (troligen Thailand) för att fira makens 50-årsdag bland mycket annat förstärker ytterligare den spänning, förväntan och glädje jag känner.

2010 kommer att bli fantastiskt!


BLOGG-FÖRÄNDRING

Så här några dagar in på det nya året hade jag tänkt att pränta ner mina drömmar, mina planer och mina mål för 2010. Det har jag fortfarande tänkt, men inte idag.

Idag har jag istället lagt krutet på att att göra om min presentation av mig själv och min blogg, så att den stämmer med verkligheten. Ni som redan läser min blogg tittar väl knappast åt min presentation längre, men ni som är nya vill säkert få en rättvis bild av mig och det jag vill förmedla.
Jag funderade också på att byta namn och utseende på bloggen, så att den inte skulle kännas så tung. Till sist kom jag fram till att namnet, knytnäven och ögonen inte nödvändigtvis måste stå för svårigheter. De kan lika gärna representera fightern inom mig. Min inre styrka, mitt hopp och min tro på att det alltid kommer något gott ur allt det onda. Håret, dimman, röken eller vad ni nu ser det som, vilket omringar bloggen som en ram ,tänker jag hädanefter se som det förflutna som blir allt svagare och därför inte längre kan plåga mig.
Min blogg kommer alltså fortsätta se ut som den gör och den kommer att förbli anonym, så till vida att inga namn nämns och att jag är restiktiv med foton.


Som jag sagt förut, så skulle jag ibland vilja vara mer personlig på det sistnämnda planet, så nu äntligen har jag bestämt mig för att starta en blogg till, där detta är möjligt.
Båda bloggarna kommer att fylla sitt syfte.          Här kan jag fortsätta släppa ut mina innersta tankar och djupaste känslor för att jag behöver ha någonstans att göra av dem.                            I min nya blogg får jag möjlighet att dela mitt liv med er som en vän.                                       Bloggarna kommer INTE kopplas samman, som ni nog förstår, men den av er som vill följa även min nya blogg kan skicka ett mail och fråga om adressen.

ÅRET SOM GÅTT

Så här näst sista dagen på året sitter jag här och tittar tillbaka på 2009. Jag kan konstatera att detta året blev bättre än 2008, även om det bitvis varit mycket tufft.
Jobbet som inte blev som jag tänkt mig. Makens alla turer på sjukhuset. Mina mentala svackor.
Men varför fokusera på det? 2009 hade också en hel del gobitar att komma med.
Kortare och längre resor.Med make och vänner. Ensam med minstingen,hennes kompis och min mamma. På tu man hand med maken. Bara jag och bästa vänninan en hel vecka på Kreta. Åsså min inre resa förståss. Den största och mest omvälvande resan av alla.
När jag tänker tillbaka kan jag också känna lyckoruset jag fylldes av när jag gjorde comeback på teaterscenen. Precis som jag minns, med stolthet och värme i hjärtat,dagen då min son gjorde succé och senare vann pris för sin film " I tomhetens paviljong".
Vidare firade ett älskat litet barnbarn sin allra första födelsedag på årets första dag.Jag fick glädjen att öppna upp mitt hem och duka upp till prinsesskalas för båda föräldrarnas släkter. Min kära dotter fyllde 20 år några veckor senare. Att få bjuda på ett sista kalas innan klivet in i vuxenvärlden kändes gott ända in i själen.
2009 bjöd mig även på rogivande promenader i Botaniska trädgården och i kantarelldoftande skog.Salta bad, glittrande sjöar och vackra naturvyer förevigade i bild. Ögonblick av frid, harmoni, lycka och kärlek. Känslor av hopp och tro.
Jag väljer att minnas allt det goda för jag vill ge mitt 2010 en bra start.
Jag kommer tillbaka till er när klockan har ringt in det nya året. Då ska jag berätta om mina drömmar och förväntningar inför 2010.
Tack kära ni för i år.
GOTT NYTT ÅR!


JULEFRID

Nu har det firats jul med nära och kära  i dagarna två. Intensivt, men härligt. Härligt är det också med en slappedag efter det här. Att få sitta här framför datorn i mysoverallen och surfa runt bland bloggar och Facebook. Att, åtminstone för en stund, strunta i disken och stöket från gårdagen.
Visst är det galet hur man flänger i juletid. Först innan jul, då det ska köpas julklappar, bakas,lagas mat, städas och pyntas. Sen när väl julen kommer så ska man träffa hela tjocka släkten och det helst under de tre juldagarna. Man kan undra över vad som menas med julefrid egentligen.
Den här julen har i alla fall jag försökt låta bli att stressa livet ur mig. Jag intalade mig själv att det blir jul oavsett vad jag gör eller inte gör och att jag tom kanske skulle hinna känna julefrid om jag stannade upp en stund. Å vet ni vad? Det funkade!
Dagarna innan julafton tex  tog jag mig tid att träffa min bästa vännina för att önska henne god jul. Förr hade det blivit ett hastigt överlämnande av paket, men den här gången blev det mat på en grekisk restaurang och efter det kaffe och glass på ett mysigt café. Trots att flera timmar förflöt och det inte var färdig-julat hemma, så kände jag ingen som helst stress. Det var bara underbart avslappnat och glädjefullt.
Med den känslan kvar inom mig blev även dagen före julafton ovanligt avstressad. Jag slet inte till sängdax utan slog mig ner vid tv:n tillsammans med hembakat vörtbröd med julskinka, julmust, make och barn vid 21-tiden. Allt var visserligen inte helt färdigt, men vissa saker går faktiskt att vänta med eller tom låta bli helt och hållet.
Julafton kunde ha blivit lagom, men eftersom vi obetänksamt tackat ja till att träffa makens kusiner på dagen, så blev den väl hektisk. Detta eftersom kvällen skulle firas hos min syster.Nåväl,julafton blev trots stressen riktigt kul, bortsett från en sak.För första gången någonsin var inte min stora dotter med oss, och det kändes väldigt konstigt och tomt. Dottern flyttade hemmifrån förra året efter det att hon blivit mamma och eftersom hon, pojkvännen och lilla barnbarnet var med oss förra julen, så var det farmor och farfars tur den här gången.
Juldagen blev istället våran tillsammans- dag, så därför kom tomten två gånger i år. Å det var så underbart att se lilla barnbarnets glädje när tomten kom med alla julklappar!

Å vet ni vad?Nästa år är den söta lilla familjen med oss på julafton,och då är de inte tre utan fyra. Till sommaren ska jag nämligen bli mormor igen!

 


LIVET

Jag trodde att jag levde när jag ännu ej var född.

Jag kände hur jag dog, men anade inte att det var början till livet.

Jag vet att jag lever för jag känner att jag växer.

Jag anar möjligheter som kommer skänka mig lycka.

Jag känner tro, hopp och kärlek.


TA ANSVAR!

Jösses vilken dyster-fia jag är! Allt jag skriver är så djupt, allvarligt,deppigt å eländigt.Vem sjutton vill läsa sånt? Undrar så var den där glada, positiva, spralliga personen tagit vägen som jag i grund och botten är? Någon som vet var jag kan finna henne? Någon som vill hjälpa till å leta? Så jäkla långt bort kan hon väl ändå inte va. Nu får hon skärpa sig å komma fram från sitt gömställe, för nu behövs hon mer än någonsin.Hon får ta sitt ansvar å ladda batterierna. Hon borde väl förtusan förstå att den som är urladdad inte klarar mer än att hålla näsan över vattenytan. Jag vill, jag måste, jag ska hitta henne och när jag finner henne så tänker jag suga i mig allt hon har att ge. Mätt å belåten ska jag sedan dela med mig av energin till någon som står mig mycket nära som behöver en extra-dos för att klara sig igenom en tuff tid.Ta ditt ansvar!Lämna mig inte i sticket.Kom fram NUUU!

LABYRINTEN


Irrar runt i en labyrint av kaos.

Spränger i huvudet av tankar som mal.

Rusar i hjärtat som sänder en stormande våg genom luftstrupen.

En klump av ångest stoppar tvärt dess färd och luften får kämpa för att komma förbi.

Måste fly för att slippa att kvävas.

Måste skynda innan det är försent.


SJUKT

Snacka om enveten förkylning! Nu har jag varit hemma från jobbet i 9 dagar. Var hos doktorn i tisdags eftersom jag behövde läkarintyg from igår.Hostar precis lika mycket som förut, men okej, det går väl att jobba för det, men att jag blir andningspåverkad och får hjärtklappning vid minsta ansträngning ser åtminstone jag som ett arbetshinder. Enl läkaren lät lungorna i alla fall okej. Jag fick lite hostmedicin och kortison-nässpray och blev sjukskriven tom idag. Är väl kanske något bättre i andningen,men hjärtat rusar fortfarande emellanåt och jag är trött, men det är väl bara att bita ihop och gå till jobbet imorgon ändå.

Min chef ringde mig förvånansvärt nog igår föresten.Han chockade mig med att fråga hur jag mådde och om han kunde göra något för mig bla. Vet inte hur jag ska tolka denna plötsliga medkänsla. Har han vaknat upp/fått sig en tankeställare efter vårt samtal eller skulle han bara luska i min sjukfrånvarorsak och kolla ifall jag ljög för att slippa jobba.Inte lönt att spekulera i det.
För mig är han körd ändå.

I tisdags föresten, var jag på väg att lägga ut en länk här för att stolt visa upp min dotter som var med i direktsänd tv.Jag hejdade mig dock när jag kom på att då röjer jag min anonymitet här på bloggen.Ibland känns det tråkigt att min blogg måste vara så anonym, men det beror ju på att den egentligen startades för att jag skulle dela med mig för egenterapi och stöd åt andra av mina år av kvinnomisshandel.Jag har tidigare frågat er läsare om jag borde göra en blogg till där jag kan vara mer öppen, men har fortfarande inte bestämt mig.Jag vill i vilket fall som helst inte lägga ner den här, men jag funderar däremot på att ändra namn och utseende på den,då huvudsyftet med bloggen förändrats.Frågan är om jag fixar att hålla igång två bloggar. Om jag inte gör det och då väljer att lägga ner den här gäller det ju att jag får nya läsare.Jag får ju knappast någon draghjälp via den här bloggen, eftersom jag inte kommer att länka samman dem, får då röjs min identitet.
Ja, jag säger då det, är det inte det ena, så är det det andra, att grubbla över.

SEGER

Att få vara frisk ligger nog högts upp på mångas önskelista. Så även för mig, med ett undantag.Detta undantag handlar om den del av en utbildning jag skulle hålla i tidigare i veckan. Jag anser mig inte kompetent nog för uppdraget och detta har jag påtalat för min chef utan framgång.Med många timmars ångestfylld förberedelse på obetald övertid hade jag möjligtvis klarat det, men jag värderar faktiskt min hälsa högre än mitt arbete. Så av psykiska hälsoskäl övervägde jag att sjukskriva mig när jag inte fick något gehör. Det enda som hindrade mig var samvetet.Lyckligtvis raserades det hindret av att jag åkte på en dunderförkylning med rinnande snuva och hostatacker. Redan förra veckan hade jag lite ont i halsen av och till och i måndags började jag bli tät i näsan. På tisdagen, då chefen på min önskan, kom för att prata med mig, så hade det förvärrats ytterligare. Han kommenterade till och med att jag lät förkyld, men funderade uppenbart inte på att det skulle kunna hindra mig från att sköta mitt jobb.Snacka om att han tappade hakan när jag sedan varit hemma resten av veckan och han tvingades organisera om i utbildningsplaneringen!
Samtalet med chefen hade jag inte i huvudsak kallat till pga utbildningen utan snarare pga arbetsbelastning och samarbete med vissa kollegor. Det mesta jag sa pratade han emot, precis som väntat. Dock nådde jag mitt mål på den viktigaste punkten. Han gav mig okej på att gå ner i tjänst under en begränsad tid. Mina argument var att jag behövde det av hälsoskäl, för återhämtning och besök hos teraput. Först menade han på att det inte var en lösning eftersom det inte gjorde att min arbetsituation blev annorlunda. Till svar fick han att jag instämde, men att eftersom han inte var villig att ge mig någon avlastning trots att jag kommit med förslag på lösningar, så såg jag ingen annan utväg för att undvika en långtidssjukskrivning.Med det argumentet segrade jag över honom, och tack vare det öppnas nu nya möjligheter för mig. Jag får, som sagt, tid för återhämtning och det samtalsstöd jag behöver, samtidigt som jag hinner/orkar se mig om efter ett "lugnare" arbete. Det ger mig också tid för reflektion över vilken utbildning/kurs jag ska välja för att få jobba med det jag drömmer om i framtiden.
En sten har lättat från mitt hjärta.En väg har öppnats för mig. Vad spelar det då för roll att jag fortfarande inte frisknat till ifrån förkylningen.
Antal unika besökare:
Följ min blogg med bloglovin
VEM ÄR JAG? Jag är en kvinna i mina bästa år.Tänk att jag redan är där, trots att jag bara är 47. Hur ska det då bli när jag fyller 50? Det är ju då livet börjar, har jag hört. Det nya livet där man tillåts sätta sig själv i första rummet.Där det finns obegränsat med tid på tu man hand i äktenskapens band.Där barnen snart står på egna ben(sonen är 17 och dottern 11) eller redan är utflugna ur boet(som dottern som snart fyller 21).Där relationen med barnen når en annan, men lika kärleks- full och djup ,dimension.Där barnbarn gör entré (nr 1, en flicka, föddes för 2 år sedan. Nr 2 kommer till sommaren)som livets frukt att njuta av ,när helst man önskar.Vet ni vad? Det nya livet har redan börjat. Det är HÄR OCH NU!

VAD VILL JAG MED MIN BLOGG?När jag startade min blogg i oktober 2008, var det för att befria mig från de värsta åren av mitt liv.De 8 år som jag levde under ständigt hot och våld.Jag ville skriva om det som varit för egen-terapi, men också för att hjälpa andra med liknande upplevelser.Att det skulle vara tungt och svårt både för mig och er läsare att enbart fokusera på detta var jag och är jag väl medveten om.Därför har bloggen varvats med mitt liv idag,som förståss inte enbart är en dans på rosor,men där solen alltid finns bakom molnen ,även när den inte syns för ögat.Numera tittar jag sällan tillbaka på det som varit, så idag har min blogg ett annat fokus.Den är HÄR OCH NU och den är hopp och tro på en ljus framtid!

VILL DU HA PERSONLIG KONTAKT MED MIG?
Skriv då till positiv@live.se