BEKRÄFTELSE-BEHOV
Trodde väl aldrig att jag skulle återvända hit, men var annars ska jag göra av smärtan och gråten. Även om jag mestadels är en positiv kämpe så gnager saknaden och längtan ständigt i mitt inre. Jag vet att svaret och lösningen finns inom mig och jag kämpar med att få rätsida på smärtan, men ibland tappar jag modet. Jag känner mig så liten och ensam.Att i sådana stunder bli bekräftad med en förstående blick eller en varm kram hade gjort smärtan lättare att bära.Just i de stunderna vill jag slippa kämpa för att bli sedd och få mina behov tillgodo sedda, för även om jag då kanske får det jag behöver, så växer smärtan och osäkerheten efteråt.
Tvingade jag fram det där? Finns det någon därute som ser mig och som vill ge mig omtanke och kärlek utan att jag ber om det? Eller måste jag kämpa ensam på min väg tills jag blir stark nog att klara mig utan kärlek från någon annan?Antagligen är det så och på något vänster kommer det väl att gå. Jag har ju tagit mig ur svårigheter många gånger förr. Jag måste bara våga möta smärtan och ångesten på djupet och hitta andra vägar att hantera den än genom bekräftelse utifrån.Frågan är bara hur?
Min erfarenhet är att man aldrig ska vänta sig bekräftelse, men givetvis bli glad om / när man får sådan. Tror till och med att man får mer då. Men det allra viktigaste måste nog vara att bekräfta sig själv och vara genuint stolt över den man är. Se sin styrka och samtidigt våga erkänna sina svagheter och försöka komma till rätta med dem. Tryck inte ner dig själv och låt ingen annan göra det! Men, men jag vet, det är alltid lättare att råda andra än klara av egna problem. Hoppas i alla fall att du snart hittar tillbaka till din gamla goa energi. /I
Förstår vad du menar. En tanke, en hälsning ett vänligt ord kan lätta upp ens tankar och känslor, tänk om folk kunde förstå det, hur mycket det betyder ibland när man kämpar med krämpor och ångest.
Vi åker till Vita Sandar i Mellerud en vecka :)
Om du vill se mer av mina bilder kan du kika in här:
http://lenasfoton.blogg.se
Stor kram till dig!!
Även om jag saknat dina berättelser och kloka ord här så ville jag egentligen inte hitta dig här igen. Jag vet ju inte vad som hänt men jag vet att Ensam är inte stark så jag hoppas av hela mitt hjärta att du hittar någon som finns där för dig. Kram du okända men ändå kända.
TILL ANONYM:
Kanske har du läst att jag har en ny blogg sedan början av året. Jag är säker på att du skulle bli gladare av att läsa den.De,som du uttrycker det, kloka orden och berättelserna finns där med, men är alls inte lika dystra.Ge dig tillkänna genom ett mail till [email protected] så skickar jag dig den nya bloggadressen, om du vill.