Ett slag för mycket

När jag ändå är igång är det lika bra att fixa till lite småskavanker i blogg-utseendet som jag stör mig på. Får se om ni ser någon skillnad efter hand.
En förändring, eller snarare  ett tilägg, i min presentation vill jag gärna upplysa er om här å nu.
Jag har lagt till en mail-adress som ni kan använda om ni vill ha personlig kontakt med mig. I ett inlägg för ett tag sedan gav jag ut en mailadress till "den som varit eller är misshandel". Den adressen gäller inte hellre. Jag hade strul med den och dessutom kom jag på att namnet på den kanske hindrat vissa från att våga ta kontakt ([email protected]).
Med den nya adressen, [email protected] ,borde alla som har behov våga höra av sig. Därmed inte sagt att ni som inte har några undringar kring kvinnomisshandel och/eller berättelser att dela med sig av kring samma ämne, inte är välkomna att maila mig. Mail-adressen är självklart till för er också!
Ja, så var det det där med uppdatering av bloggen å då framförallt mina "återblickar". Skriver så ofta jag orkar, så ha tålamod, snälla ni!
Ha det så gott tills vi hörs igen!

Tänker varje dag att jag ska skriva i min blogg, men först måste jag göra det, åsså det, åsså det, åsså det..................å sedan är jag för trött. Trött, trött, trött, usch ja,jag är konstant trött.,Det mesta känns tungt å motigt. Ibland undrar jag hur länge jag ska orka innan jag hamnar " i väggen" igen. Visst finns det glädjestunder. Allt är inte skit. Fast inget flyter på av sig själv. Det känns som en evig kamp.Jag önskar att någon kunde gå före och bana vägen åt mig. Att jag slapp ta alla initiativ, hålla koll på allt å driva allt. Jag klarade kanske det förr, innan jag hamnade "i väggen", men efter det är jag inte den samma mer. Jag orkar inte längre vara den starka i alla lägen. Den som tar tag i och fixar allt. Jag varken orkar eller vill. Hur ska jag få andra att föstå det? Ingen tycks ta mig på allvar. Ingen tycks bry sig. Antagligen är det mitt eget fel. Jag borde lägga mig pall å skita i allt. Å ena sidan var det ju det jag gjorde när jag "gick in i väggen", och jag kan inte påstå att min omgivning uppträdde mycket annorlunda mot mig då. På något egendomligt sätt så förväntar sig alla runt omkring mig att jag fixar allt, Jag vill inte fixa allt längre! Jag är ingen arbetsledare å vill ingen vara! Nu får andra runt omkring mig ta den rollen, så att jag kan luta mig tillbaka. Nu är det min tur att få allt serverat. Eller förtjänar jag inte det kanske? Är min hälsa inte viktig? Betyder jag ingenting?

Dagen efter förlossningen flyttades jag till samma sjukhus som min lilla dotter. Dock inte på samma avdelning.Flera gånger om dagen gick jag till prematuravdelningen för att mata henne. Det var inte helt lätt att få i gång amningen, men jag kämpade på.Jag brottades också med att de rätta moderskänslorna lät vänta på sig.Så här i efterhand förstår jag att det inte var så underligt att de dröjde. Jag hade ju aldrig haft något förlossnings-arbete.
Dessutom var jag nedsövd under förlossningen. Inte undra på att jag hade svårt att ta till mig att jag blivit mamma. Att det lilla underverket faktiskt var min dotter. Känslorna åkte berg-å-dalbana. Jag behövde allt stöd i världen. Sjukhuspersonalen gav mig det,åtminstone om jag bad om det.HAN däremot verkade avundsjuk på dottern som tog så mycket tid, och irriterad på att jag var så känslig.HAN sa tom vid något tillfälle att det var lika bra att HAN inte hälsade på mig på ett tag.Jag glömmer aldrig hur ensam och övergiven jag kände mig i den stunden.HAN kanske förstod för HAN fortsatte komma till sjukhuset.Dock lika sur å irriterad.Så småningom fick jag komma hem på permission över kvällar å nätter. Detta var inte bara av godo. På sjukhuset kunde jag vila mellan amningstillfällena. Hemma kände jag mig pressad av en massa krav och förväntningar.Det blev inte bättre när vi fick hem vår lilla dotter. Jag gjorde inget annat än att amma, tyckte jag. Jag var konstant trött och oroade mig för om hon fick mat så det räckte. HAN visade ingen förståelse och empati. Jag kämpade i motvind. Och värre blev det. Dotter fick kolik. Skrek konstant från det att HAN kom hem från jobbet tills vi gick och lade oss. Till sist prövade jag nappflaska med modersmjölkersättning. Sakta men säkert lugnade det ner sig. HAN varvade väl också ner något, men bara tillfälligt. Det fortsatte gå upp och ner. Ibland höll det sej lugnt en längre period och andra perioder duggade den psykiska terrorn tätt. Jag fick skit för att ha latat mig hela dagarna och för hur jag såg ut. Jag förväntades sköta allt i hemmet + ta hand om dottern mer eller mindre själv. Jag gjorde så gott jag kunde, men jag såg alltid till att ta hand om min älskade dotter i första hand. Tack vara henne orkade jag kämpa. Hon gav mig den kärlek och värme jag behövde.Jag tvivlade många gånger på om det någonsin skulle bli bättre, men vad kunde jag göra? HAN hade genom sina kränkningar startat en själslig nedbrytnings-process hos mig. Vad var jag utan honom? Hur skulle jag klara mig? Ingen annan kunde ju vilja ha  en så ful och oduglig människa som mig? Och vad skulle hända med mitt barn? Skulle jag få uppfostra henne helt själv utan honom? Eller tänk om det värsta av allt skulle hända, att HAN  skulle säja att barnet bara vara HANs ifall jag gick! Jag litade inte på honom. HAN verkad kunna ta till vilka medel som helst för att få som HAN ville.Jag hade inget val,tkändes det som.Jag kunde bara fortsätta hoppas på att det skulle bli bättre när vår dotter blev större och inte krävde ständig passning. Eller på att HAN skulle bli lugnare när renoveringen var klar.

Oj,oj,oj, vad ruschigt allt är just nu. Jul å nyår, å kalas, å kalas å KALAS. Däremellan bio å pizza, middag hos vänner, teater mm mm. Det är kul när det händer saker, men i bland blir det för mycket av det goda. Jag måste få tid för återhämtning mellan varven. Dessbättre finns även lite sådana stunder inlagda i schemat. Jag ska unna mig en timma i solen tillsammans med min dotter. Stoppa fötterna i sanden. Höra vågskvalp och grekisk musik.En timma ?! Ja, det är inte utomlandsresan jag talar om. Den är fortfarande bara på planeringsstadiet. Nä, det finns ett ställe här hemmavid som har byggt upp en sand-strand inomhus, där det är varmt å soligt. Det är inget solarium,så det är inte för att bli brun som man går dit. Det är mer som ljusterapi, vilket är bra vid depressioner å reumtatisk värk bla.
Jag  planerar också för en halvdag på spa med dottern och min mamma, Skulle behövt en dag helt ensam i tysthet och stillhet också. Det är så mycket som snurrar i huvudet på mig. En massa ställningstagande och beslut som måste fattas.Är inte helt nöjd med mitt liv. Känner att det behövs vissa  förändringar. Försöker komma underfund med vad jag vill och hur jag ska nå dit. Blir snart tokig av alla gnagande tankar.Någon som känner igen sig? Kanske har hittat vägen ut? Snälla, tipsa mig då om hur ni bar er åt.

Jag börjar bli riktigt biten av bloggvärlden. Både av att skriva själv och av att läsa andras bloggar. Inte undra på. Det vimlar ju av fantastiska, inspirerande, livsnjutande, generösa människor i denna värld. Så mycket värme och energi ni ger mig i era kommentarer och i det ni skriver i era egna bloggar. Vilka människoöden jag får möta. Jag är helt faschinerad och betagen. Jag är fast och jag älskar det.....å jag älskar er!
Jag har alltid tyckt om att skriva, men med åren har det blivit allt mindre. Riktigt härligt att ha hittat tillbaka till det. Det är så befriande att få släppa ut sina tankar och känslor på detta sätt. Ibland bara svamla på om ditt å datt. Kanske skriva en berättelse eller beskriva en händelse eller känsla. Gärna i poesi eller diktform. Å, vad jag älskar att uttrycka mig så. Påtar å skriver i mina tankar å på papper kors å tvärs varje lugn stund. Snart får ni ta del av mina egna dikter..........igen.
Tack för att ni finns, alla underbara blogg-vänner!

Ja, så var det nytt år igen. Måtte det bli bättre än 2008. Det var ett riktigt skitår. Mitt drömjobb förändrades pga att kontoret lades ner. Det, tillsammans, med en del strul i privatlivet, gjorde att jag "gick in i väggen". Sedan har det varit den ena infektionen på den andra. Hade det inte varit för att mitt älskade, första, lilla barnbarn föddes på nyårsdagen 2008, så hade det inte funnits något bra med det året.Nåväl, jag lyckades ju faktiskt hitta mig ett nytt arbete i höstas, som hitills verkar lovande. Tänk,det gick att plocka fram något bra med 2008, trots allt.

Med lite sviter från senaste infektionen kvar i kroppen sitter jag i alla fall här nu och fantiserar om vad 2009 kan ha i sitt sköte. Hänger det bara på mig, så ska jag se till att det blir bra. Det som hägrar mest just nu är en resa till solen, värmen, äventyren, sevärdheterna, festerna å allt det där som sätter guldkant på tillvaron.
För första gången i mitt liv ska jag resa utomlands med en kompis. Inte med vilken kompis som helst heller, utan med den absolut bästa. Vi håller just nu på att kolla upp när och vart vi ska åka,men innan det blir resa av ska jag äntligen få stå på scen igen.

Förra året blev det inga teaterföreställningar för min del. Jag prioriterade min dotter och barnbarnet. I år är läget annorlunda, så nu är jag på banan igen. Det ska bli så underbart att få vara med i gemenskapen igen och tillsammans få framföra det vi skapat för publiken. Ja, den här gången blir det annorlunda mot tidigare föreställningar. Förut har vi spelat färdiga, kända verk. Nu blir det typ en cabaré,som varvas med färdiga manus och egenskrivet material. Vi kommer dessutom att visa upp våra föreställningar på ett café, där lättare mat å dryck kommer att serveras under tiden. Är mitt i inläsningen av mina roller. Blir premiär i slutet av februari.Som ni hör så är jag lyrisk över detta.
Ja, det var resor å teater. Mera då? Ja, jobbet är ju fortfarande nytt. Hoppas att jag kommer nå dit jag vill med det. Åsså, det där med det psykiska måendet. Ja, det måste jag också jobba vidare med. Jag kämpar med en del frågeställningar och behöver komma till vissa beslut. Måtte detta lösa sig under 2009.

Med det önskar jag er en GOD FORTSÄTTNING på det nya året. Hur ser det ut för er tro? Vad drömmer ni om?