Ett slag för mycket

När huset var färdigrenoverat så flyttade vi. Hans syster hade,från att ha bott i en sommarstuga, nyligen bytt upp sig till en villa, som var betydligt nyare och fräschare. Då vårat hus var från 40-talet,om än fullständigt omrenoverat, så ville HAN inte vara sämre än sin syster. Så vi flyttade, mot min vilja, till ett nyare hus i samma område som hans syster. Fördelen var att det inte fanns så mycket som behövde göras med huset. Därmed inte sagt att HAN slutade bygga och fixa. Övervåningen på huset var inte inredd, så det blev det första projektet. Sedan blev det altan på både bak- och framsida.Till dottern gjorde HAN en lekstuga, lika exclusivt byggd, som ett riktigt hus. Även om HAN hade att göra, så var det inte lika stressigt längre. Det fanns egentligen tid för att träffa vänner och släkt. Det enda var att det inte fanns några vänner kvar och släkten syntes bara till om de blev inbjudna och det blev dem sällan.Vi började umgås lite med våra närmsta grannar. Drack kaffe någon gång å sådär.Vid ett tillfälle blev vi bjudna på fest. Med viss tveksamhet gick HAN med på att gå dit. Jag kände mig påpassad hela kvällen. Även om HAN själv dansade med andra, så höll HAN hela tiden ögonen på mig. Oturligt nog, för mig, råkade jag dansa mer än en dans med grannen och till råga på allt, så blev det också en tryckare.
Inför alla på festen höll HAN god min, men jag kände hela tiden att jag gått över gränsen. Jag bävade för att gå hem och bli ensam med honom. Vad som hände när vi kom hem minns jag inte riktigt. Att jag blev utskälld, hånad och kallad hora och liknande kommer jag dock ihåg.Om jag fick stryk vill jag låta vara osagt, men förmodligen var det så, för så långt in i vårt förhållande kan jag inte tänka mig att jag någonsin förskonades från att bli slagen när jag "gjort fel".

Jag kommer mig inte för någonting. Det är för mycket tankar som snurrar inom mig. Det är väl i och för sig inget nytt. Så har det varit av och till en längre tid. Fast nu har de accelererat på både ont och gott. Ont, för att det är psykiskt påfrestande att älta, vrida och vända. Gott, för att det känns som om tankarna allt mer börjar dra åt ett å samma håll. Jag kan skönja vägen ut. Nu ska jag bara samla mod och finna kraft att påbörja min färd. Jag tar hjälp av Sarah McLachlans poetiska skönsång.Den är som balsam för själen och bomull för hjärtat. Känslan jag fylls av när jag lyssnar på henne går inte beskriva med ord. Den måste upplevas. Så varsågod, här får ni ett smakprov.

YouTube - Sarah McLachlan - Fumbling Towards Ecstasy

Se mig, rör mig.

Ge mig, berör mig.

Mitt inre skriker av hunger.

Jag svälter inombords.

Mitt hjärta värker av längtan.

Jag förgås utan näring.

Kraften försvinner.

Hjärtat brister.

Jag ger upp.

Det har varit en turbulent och omvälvande vecka på flera sätt. Känslorna har pendlat mellan ilska, stolthet, hopp, glädje, osäkerhet, uppgivenhet och förtvivlan. Just nu känner jag mig ensam, ledsen och olycklig. Det har inte hänt något speciellt precis idag som kan förklara mina känslor. Det bara är så. Det går upp och ner å för tillfället är det ner. Att känslorna åker berg-o-dalbana med mig har väl i grund och botten en förklaring................eller flera.
Vad måste jag göra? Vilka val måste jag ta ställning till? Vad är rätt å vad är fel? Vilka konsekvenser får mina val?
Jag jobbar med mig själv och dessa funderingar  både på egen hand och tillsammans med en terapeut och visst går det framåt..................men det tar tid. Visst,det får jag väl räkna med, men tänk om tiden inte räcker till. Tänk om den tar slut. Tänk om det blir för sent. Tänk om jag aldrig når mitt mål..........................vilket det nu är.
Jag måste nog börja söka efter mitt mål i livet. Å, så klok å förnufftig jag låter nu. Det är väl bara att sätta igång. Lätt som en plätt! Nä, det är ju just det som det inte är. Eller kan någon säga mig var jag ska börja leta? Visa mig vägen, snälla någon!

Nu var det länge sedan som jag skrev om det jag i huvudsak startade min blogg för. Kan tänka mig att ni väntar. Några av er kanske läser min blogg enbart för att ni är intresserad av självbiografi gällande kvinnomisshandel.Jag har givetvis tänkt fortsätta skriva om mitt förflutna. Har varit på gång i några dagar, men som ni vet, krävs det mental styrka och förberedelse.Dessutom vill jag inte alltid bli påmind om den hemska tiden. Det räcker ibland att jag tar upp detta med min terapeut.Däremellan föredrar jag i nuläget att fokusera på roligare saker. En sådan sak är en nystartad blogg som jag och min bästa vännina öppnat tillsammans. I den skriver vi bara massa tokigheter. Eftersom jag har valt att hålla min egen blogg lite anonym vill jag inte länka till våran blogg härifrån. Däremot får du gärna mejla mig på [email protected] och fråga efter blogg-adressen. Många av er känner mig och mitt förflutna. För andra är jag ett oskrivet blad. Om jag inte vore annonym här skulle säkert några som känner till mig hitta hit och få reda på saker som kanske missförstås, förvrängs eller liknande. Det är dessa personer som gör att jag väljer att avstå från att vara allt för öppen. Och detta enbart pga att jag lämnar ut mig så totalt när det gäller mina år av misshandel. Jag hoppas att ni förstår och respekterar detta, men att ni inte pga detta avstår från att fråga efter nya bloggadressen om ni är nyfikna. Jag hoppas snart finna lusten och den mentala kraften att fortsätta berätta om mitt förflutna. Men som sagt, jag tar det i min egna takt.
Kram till er alla
å tack för att ni vill dela mina tankar, dikter, känslor och tokerier här i min blogg.

Jag borde haft blommor med mig, men som sagt, det var ju inte planerat att jag skulle dit. Att se deras namn på gravstenen väckte många fina minnen till liv. Jag var mycket hos mormor & morfar när jag var liten. Jag älskade att vara där! Inte undra på med all den uppmärksamhet jag fick. Morfar var snäll, men sa å gjorde väl inte så mycket. Han bara fanns där när jag frågade efter honom.Fast han var en rolig prick, tyckte jag. Han kunde skratta så att löständerna glappade. Sen kunda han plocka ut sitt ena öga,som var i emalj, och låta det bada i handfatet. Väldigt spännande,tyckte jag. Morfar var också en hejare på munspel och på att steppa.Mormor och jag stod varann väldigt nära från den första stund jag minns. Hon fullkomligt öste över mig kärlek. När jag var där fanns det inget annat som var viktigare än mig.Vi gick hand i hand till tobaksaffären, som finns kvar än idag , å köpte pixi-böcker. När det var dax att sova kröp vi ner i bäddsoffan i vardagsrummet åsså läste hon den ena boken efter den andra ända tills jag somnade.Vi lekte affär, restaurang å hårfrisörska dagarna i enda när jag var där på loven. Ibland gick vi till dammen och matade änderna.När jag blev lite större spelade vi kort och det hände till och med någon gång att jag fick smutta några droppar likör.
Vilka underbara jular det var sen då!
Den lilla två-rumslägenheten fylldes av mina båda morbröder med fruar och barn förutom mig, mamma,pappa,mormor å morfar.
Å den riktiga tomten kom med lykta å klappar!
Matbordet var fyllt av skinka, korv, köttbullar,lutfisk å risgrynsgröt mm mm .Barndomsminnena är många å underbara och i mitt hjärta för evigt bevarade. Där inom mig ,finns också min älskade mormor som gick bort i cancer allt för ung, bara 59 år gammal. När hon dog blev det aldrig det samma mer. Morfar var inte så bra på att ta initiativ, så det hängde på mig att bevara kontakten.Tyvärr glesades den ut med tiden. En dag dog han bara knall fall i sin säng med tidningen och kaffekoppen bredvid sig. Jag fick aldrig sagt hur mycket jag tyckte om honom, men jag tror han vet, för han bor där I mitt hjärta tillsammans med mormor.