Ett slag för mycket

Snart är halva semestern till ända. Om man nu kan kalla det semester. Första veckan var jag visserligen iväg och campade i Danmark med yngsta dottern, hennes kompis och min mamma. Det var säkert bra att komma ifrån allt elände en stund, men jag kan inte påstå att det var särskilt avkopplande. Med maken på sjukhus är det inte så lätt att koppla av. Det blev flera telefonsamtal om dagen för att förvissa mig om att inget nytt tillstötte. Dessbättre gjorde det inte det. Tvärtom gick det åt rätt håll..............äntligen. När vi kom hem från Danmark på fredags-kvällen fick vi en glad överraskning. Maken var hemma, om än bara på permission. Härligt, ur flera aspekter.Jag räknade annars med att åka 13 milx2 för att besöka honom på sjukhuset på lördagen. Jag fick faktiskt andhämtning även på söndagen då han skulle skjutsas tillbaka till sjukhuset också. Hans kusin, som skulle tillbaka till sitt arbete neråt vårt land, tog med sig maken på vägen.Det var sorgesamt att skiljas igen.Önskade så att han slapp åka tillbaka till sjukhuset. Dessbättre kom redan dagen efter, dvs i måndags, det besked vi alla så länge väntat på. Han blev utskriven från sjukhuset för gott! Så underbart! Alla prover, undersökningar mm var nu helt normala. En sten av oro har lyfts från mitt hjärta.Nu kan resan tillbaka till livet för honom..................OCH för mig å resten av familjen äntligen få börja. Det kommer att bli tufft. Det ÄR tufft. Som sagt var, jag kan inte påstå att jag har semester, fast jag så innerligt behöver. Maken får tex inte köra bil på flera veckor, så jag har och kommer att få fortsätta köra honom till sjukhuset för provtagningar, sköterskebesök, läkarbesök samt till vänner mm mm. Jag är också den som måste ta hand om det mesta, så som att städa,fixa i trädgården, handla mm, här hemma en lång tid till framöver. Maken måste också ha lugn å ro, samt få vila vb, vilket betyder att jag knappt kan lämna hemmet utan att ta med eller ordna så att åtminstone minsta barnet håller sig hemmifrån. Jag som så väl behöver lite egentid för att orka.............för att inte hamna "i väggen" igen. Jag hade behövt någon att bolla alla mina tankar med, men tyvärr har jag inte det. Min terapeut har semester, så henne får jag träffa först om 1 månad ungefär. Släkt å vänner har nog med att tänka på maken, så de kan jag inte lasta. Å maken kan jag ju definitivt inte beklaga mig inför! Nä, jag får helt enkelt tiga stilla och bita ihop och hoppas på att jag klarar mig igenom den här tiden utan att rasa ihop. Det går väl ann så länge den sk semestern pågår, men sen då, när det är dax att jobba igen? Jag kommer INTE att vara utvilad när jag kommer tillbaka och min höst och vinter är redan fullbokad med uppdrag. Jag får ångest när jag tänker på det!

Nu äntligen känns det som om det värsta kaoset börjar lägga sig en aning. Maken ligger visserligen fortfarande på sjukhus, men troligen får han komma hem inom några dagar. Allt har tagit mer tid än beräknat. Han har nämligen opererats en gång till, så nu har han både en mekanisk hjärtklaff och en pacemaker. Sänkan och febern är fortfarande förhöjda, men efter ytterligare utredningar med prover och undersökningar tycks det ha naturliga förklaringar.
Törs man lita på det efter alla dessa turer?
Jag är väl så illa tvungen för att inte själv gå under.
Imorgon åker i alla fall jag och min yngsta dotter, en kompis till henne och min mamma till Danmark några dagar. Egentligen har jag väl ingen större lust och kraft, men jag måste för min dotters skull och för att maken incisterar.
Det kanske inte är så dumt ändå när allt kommer omkring. Kan nog vara bra att tänka på något annat än sjukdom å elände ett tag. Förhoppningsvis kommer jag hem med ny energi och kraft. Rustad för att ta emot min man med öppna armar här hemma. Å vad jag längtar!

Äntligen är denna dagen till ända. Den har varit en pärs. Jag trodde nog att jag var starkare än jag är. Förutsättningarna var åtminstone goda med tanke på min yrkesbakgrund. Maken och jag hann att prata med varann 3-4 gånger innan han åkte iväg till hjärtoperationen. Eftersom han fått lugnande mediciner var han inte orolig längre och det kändes skönt för mig. Under dagen kunde jag först inte förmå mig att göra något. Tankarna på hur det skulle gå malde i hjärnan. Att vara utanför, att inte kunna göra något kändes värst.Till slut gav jag mig i alla fall av ut och irrade runt i en affär näst intill planlöst. Jag köpte mig en pastasallad som jag åt långt senare på en strand. På väg till stranden fick jag telefonsamtal från hjärtkirurgen som meddelade att operationen var klar och att allt hade gått bra. En del av oron släppte. Väntan på samtalet från intensiven tog vid. Efter knappt tre timmar hade de ännu inte hörts av. Jag kände starkt att jag var tvungen att få besked och förvissa mig om att allt var okej. Jag åkte dit och ringde på klockan. Blev insläppt innanför dörrarna. Fick besked om att han just vaknat och att han nu var bortkopplad från hjärt-lungmaskinen. Han var dock väldigt drogad och skulle inte reagera på om jag var där eller inte. Jag ville ändå gå in till  honom. Jag ville se med egna ögon att han verkligen var vid liv. Det var omtumlande att se honom så hjälplös och kopplad till diverse apparater mm. Samtidigt var det underbart att få hålla honom i handen och pussa hans kind och panna. Jag stannade bara en liten stund eftersom han ändå inte skulle kvickna till på många timmar till. När jag gick därifrån släppte all spänning och oro. Tårarna rann av lättnad. Jag var helt tagen. Samlade kraft genom att strosa i Botaniska Trädgården. Uppe på en kulle med högt gräs stod ett träd med ett hål i stammen. Hålet var format som ett hjärta.
Jag är övertygad om att det var ett tecken/en symbol.Jag hoppas och vill tro att det betyder att vi för alltid är förenade i kärlekens band och att dessa band kommer att ha växa sig allt starkare under den gemensamma "resa tillbaka i livet" som nu väntar. Med den känslan inom mig tänker jag nu krypa ner i sängen. Förhoppningsvis blir jag väckt av ett telefonsamtal från maken imorgon bitti istället för väckarklockan.