BEKRÄFTELSE-BEHOV
Trodde väl aldrig att jag skulle återvända hit, men var annars ska jag göra av smärtan och gråten. Även om jag mestadels är en positiv kämpe så gnager saknaden och längtan ständigt i mitt inre. Jag vet att svaret och lösningen finns inom mig och jag kämpar med att få rätsida på smärtan, men ibland tappar jag modet. Jag känner mig så liten och ensam.Att i sådana stunder bli bekräftad med en förstående blick eller en varm kram hade gjort smärtan lättare att bära.Just i de stunderna vill jag slippa kämpa för att bli sedd och få mina behov tillgodo sedda, för även om jag då kanske får det jag behöver, så växer smärtan och osäkerheten efteråt.
Tvingade jag fram det där? Finns det någon därute som ser mig och som vill ge mig omtanke och kärlek utan att jag ber om det? Eller måste jag kämpa ensam på min väg tills jag blir stark nog att klara mig utan kärlek från någon annan?Antagligen är det så och på något vänster kommer det väl att gå. Jag har ju tagit mig ur svårigheter många gånger förr. Jag måste bara våga möta smärtan och ångesten på djupet och hitta andra vägar att hantera den än genom bekräftelse utifrån.Frågan är bara hur?