NEDBRYTNINGS-PROCESSEN
Dessutom var jag nedsövd under förlossningen. Inte undra på att jag hade svårt att ta till mig att jag blivit mamma. Att det lilla underverket faktiskt var min dotter. Känslorna åkte berg-å-dalbana. Jag behövde allt stöd i världen. Sjukhuspersonalen gav mig det,åtminstone om jag bad om det.HAN däremot verkade avundsjuk på dottern som tog så mycket tid, och irriterad på att jag var så känslig.HAN sa tom vid något tillfälle att det var lika bra att HAN inte hälsade på mig på ett tag.Jag glömmer aldrig hur ensam och övergiven jag kände mig i den stunden.HAN kanske förstod för HAN fortsatte komma till sjukhuset.Dock lika sur å irriterad.Så småningom fick jag komma hem på permission över kvällar å nätter. Detta var inte bara av godo. På sjukhuset kunde jag vila mellan amningstillfällena. Hemma kände jag mig pressad av en massa krav och förväntningar.Det blev inte bättre när vi fick hem vår lilla dotter. Jag gjorde inget annat än att amma, tyckte jag. Jag var konstant trött och oroade mig för om hon fick mat så det räckte. HAN visade ingen förståelse och empati. Jag kämpade i motvind. Och värre blev det. Dotter fick kolik. Skrek konstant från det att HAN kom hem från jobbet tills vi gick och lade oss. Till sist prövade jag nappflaska med modersmjölkersättning. Sakta men säkert lugnade det ner sig. HAN varvade väl också ner något, men bara tillfälligt. Det fortsatte gå upp och ner. Ibland höll det sej lugnt en längre period och andra perioder duggade den psykiska terrorn tätt. Jag fick skit för att ha latat mig hela dagarna och för hur jag såg ut. Jag förväntades sköta allt i hemmet + ta hand om dottern mer eller mindre själv. Jag gjorde så gott jag kunde, men jag såg alltid till att ta hand om min älskade dotter i första hand. Tack vara henne orkade jag kämpa. Hon gav mig den kärlek och värme jag behövde.Jag tvivlade många gånger på om det någonsin skulle bli bättre, men vad kunde jag göra? HAN hade genom sina kränkningar startat en själslig nedbrytnings-process hos mig. Vad var jag utan honom? Hur skulle jag klara mig? Ingen annan kunde ju vilja ha en så ful och oduglig människa som mig? Och vad skulle hända med mitt barn? Skulle jag få uppfostra henne helt själv utan honom? Eller tänk om det värsta av allt skulle hända, att HAN skulle säja att barnet bara vara HANs ifall jag gick! Jag litade inte på honom. HAN verkad kunna ta till vilka medel som helst för att få som HAN ville.Jag hade inget val,tkändes det som.Jag kunde bara fortsätta hoppas på att det skulle bli bättre när vår dotter blev större och inte krävde ständig passning. Eller på att HAN skulle bli lugnare när renoveringen var klar.
Hua skriver det igen. Tänk om jag hade vetat hur, han var mycket tidigare än jag visste. Men som sagt min vän du är en duktig skådespelare och nu med facit i hand så önskar jag att du inte varit det då under denna terror.Det gör ont i mej när jag läser om det nu. Du har inte haft de lätt! Kram Anki
det känns jobbigt att läsa om detta, nu när jag själv har fått barn så vet jag precis vad du menar men den där kärleken som man känner. tack för att du skriver om detta mamma, det hjälper även mig att acceptera och förstå mitt förflutna.
Jag älskar dig. Alltid.
Fattar inte att det finns människor som kan va så hemska !! Tycker du är en stark person som orkar skriva om detta, att tänka tillbaka på ditt liv som de va innan !! Ja önskar dig alla lycka i framtiden, O grattis till din dotter som blir 20 imon!! (läser hennes blogg) Ni e fina personer, Glöm aldrig de !!
Ja, vad otroligt ensam du måste ha känt dig och så det där hoppet om att det kanske blir bättre, det tar på en det med.
Jag har ju också ett stort hopp vad det gäller mamma men blir besviken om och om igen.
Förlåt att jag inte svarat förrän nu men det har varit så mycket som snurrat runt i mitt stackars huvudl... ;)
Tack för att jag fick din mailadress. Det känns så skönt att veta att du finns och vill dela med dig av dina erfarenheter. Tack!
Återigen, tack också för att du delar med dig av ditt liv här på bloggen. Tror det betyder mycket för många.
Stor kram till dig.
Det är så svårt att förstå att människor har det så här. Men det finns så många. Hemskt att det finns människor som bryter ner andra. Och att de utsatta inte vågar göra något eller inser att något är fel. Starkt av dig att till slut ta steget!
Jag är ung och hoppas av mitt hela hjärta att jag inte kommer möta någon sådan människa.
Tack för att du skriver, jättebra!
Kram
Det finns inte riktigt ord... men sorg är vad man känner när man läser det, och ilska. Och att man inte kan förstå hur en människa kan behandla någon på det sättet.. tack för din blogg, den betyder!