Ett slag för mycket

Vilken märklig dag det har varit idag. Tvära kast. Jag mår, som ni märkt, inte så bra i själen. Det går upp och ner förvisso, men oron och nedstämdheten ligger där och gnager under ytan hela tiden. För ca 10 dagar sedan rann det över och jag föll till botten igen. Jag var tvungen att sjukskriva mig i några dagar. Nu har jag i alla fall tagit tag i min situation. Ja, det hade jag väl till viss del gjort även innan, men inte tillräckligt. Jag har sedan jag gick in i väggen för 1 år sedan (på dagen imorgon faktiskt) gått i samtalsterapi. I början var det intensivt varje vecka. Med tiden har det blivit glesare, kanske med 1-1,5 månaders mellanrum eller mer.Innan jag gick in i väggen kände jag aldrig efter hur jag mådde, vad jag ville, behövde mm. Tänk att man måste ner på botten för att upptäcka sin inre röst och lyssna till den. Jag önskar att jag kunde ha förstått ändå. Nåväl, nu är det som det är och jag är i alla fall tacksam för att jag fått ett uppvaknande, en insikt. Nu börjar jag så smått känna igen signalerna för var min gräns går. I och med det finns det hopp om att få stopp på ekorrhjulet.
Märklig dag, skrev jag. Jo, den började hos terapeuten och där lyckades jag förmedla kaoset inom mig och att jag behöver hjälp att komma fram till vad jag vill,vad som är viktigt och vilka mål jag har. Jag bad att få komma en gång i veckan för att förhindra sjukskrivning igen.Jag var riktigt skakig efteråt. Gråten satt i halsen. Samtidigt kände jag att hon tog mig på allvar och förstod mig. En fantastisk känsla som värmde mitt hjärta.Morgonen var alltså känslomässigt omvälvande och djup.
Kvällen bjöd på god mat i goda vänners lag. Ett tjejgäng med gamla arbetskamrater. Jättetrevligt! Yttrade väl något om mitt mående när det föll sig så, men för dem, och  andra vänner (utom min underbara bästa vännina), släkt, familj mm, så är jag den glada, entusiastiska, energiska fixaren i alla lägen. De förstår inte. De ser inte. Jag bär på en hemlighet känns det som. Vilken kontrast mot min start på dagen!
Nåväl, det viktigaste är väl att jag själv har fått insikt och att jag blir förstådd och bekräftad av någon. Jag ska nog klara min inre förändringsresa med stöd av dem som ser vem jag är där innerst inne.