Ett slag för mycket

Äntligen är denna dagen till ända. Den har varit en pärs. Jag trodde nog att jag var starkare än jag är. Förutsättningarna var åtminstone goda med tanke på min yrkesbakgrund. Maken och jag hann att prata med varann 3-4 gånger innan han åkte iväg till hjärtoperationen. Eftersom han fått lugnande mediciner var han inte orolig längre och det kändes skönt för mig. Under dagen kunde jag först inte förmå mig att göra något. Tankarna på hur det skulle gå malde i hjärnan. Att vara utanför, att inte kunna göra något kändes värst.Till slut gav jag mig i alla fall av ut och irrade runt i en affär näst intill planlöst. Jag köpte mig en pastasallad som jag åt långt senare på en strand. På väg till stranden fick jag telefonsamtal från hjärtkirurgen som meddelade att operationen var klar och att allt hade gått bra. En del av oron släppte. Väntan på samtalet från intensiven tog vid. Efter knappt tre timmar hade de ännu inte hörts av. Jag kände starkt att jag var tvungen att få besked och förvissa mig om att allt var okej. Jag åkte dit och ringde på klockan. Blev insläppt innanför dörrarna. Fick besked om att han just vaknat och att han nu var bortkopplad från hjärt-lungmaskinen. Han var dock väldigt drogad och skulle inte reagera på om jag var där eller inte. Jag ville ändå gå in till  honom. Jag ville se med egna ögon att han verkligen var vid liv. Det var omtumlande att se honom så hjälplös och kopplad till diverse apparater mm. Samtidigt var det underbart att få hålla honom i handen och pussa hans kind och panna. Jag stannade bara en liten stund eftersom han ändå inte skulle kvickna till på många timmar till. När jag gick därifrån släppte all spänning och oro. Tårarna rann av lättnad. Jag var helt tagen. Samlade kraft genom att strosa i Botaniska Trädgården. Uppe på en kulle med högt gräs stod ett träd med ett hål i stammen. Hålet var format som ett hjärta.
Jag är övertygad om att det var ett tecken/en symbol.Jag hoppas och vill tro att det betyder att vi för alltid är förenade i kärlekens band och att dessa band kommer att ha växa sig allt starkare under den gemensamma "resa tillbaka i livet" som nu väntar. Med den känslan inom mig tänker jag nu krypa ner i sängen. Förhoppningsvis blir jag väckt av ett telefonsamtal från maken imorgon bitti istället för väckarklockan.