Ett slag för mycket

Herre gud vad fort livet rullar på! En hel vecka har gått sedan jag senast skrev i min blogg. Tänker varje dag att jag ska göra det, men får liksom inte till det. Egentligen borde det inte vara så svårt. Finns ju massor att skriva om både när det gäller alldagliga ting/händelser eller tankar/funderingar om mitt förflutna och mitt nu. Å ändå blir det liksom ingenting. Skulle vilja fortsätta skriva om mitt liv som misshandlad kvinna, men som jag sagt tidigare, är det väldigt krävande mentalt. Det blir dessutom svårare och svårare i takt med att våldet trappas upp. Det är inte bara känslomässigt svårare. Det är också så att det finns så många minnesluckor. Gissar att orsaken till dem är en överlevnadsstrategi.Det finns en gräns för hur mycket man orkar ta in.
Jag kommer givetvis fortsätta skriva om det här, men det blir kanske mer lösryckta fragment av händelser som ätsat sig fast för livet. Kanske upplever ni det då som rörigt.Å ena sidan visar det bara på hur jag själv upplevde och upplever situationen.
Det här med kvinnomisshandel har föresten upptagit mina tankar en hel del under några veckors tid. Jag har i min omgivning fått vetskap om en som fallit offer för det här. Jag har erbjudit mitt stöd  och min kunskap, och det har mottagits  positivt, vilket har kännts bra. Några har också mailat till mig via bloggen ang vänner som utsätts för kvinnomisshandel.Jag har svarat dem, men inte fått någon respons tillbaka. Undrar ifall de har läst mitt svar? Om det var till någon hjälp? Om det finns något mer jag kan göra? Känner ni igen er kan ni väl ge mig en vink.
Det har varit en del skriverier ang kvinnojouren i våran kommun också. Pengarna räcker inte för att driva den och kommunen vill inte skjuta till mer pengar. Stor risk finns därför att den läggs ner! Vart ska då de flyende kvinnorna ta vägen? Vart ska den som vill vara anonym vända sig? Kvinnojouren var min räddning, så jag ser det som en katastrof om den läggs ner.
Dessbättre finns det fler med mig som tycker så. Den 12/3 kommer det därför bli en stödgala till förmån för kvinnojouren. Jag och min teatergrupp enades om att erbjuda oss att bidra genom att visa något ur vår kommande föreställning. Tyvärr fick vi inte ens en chans att visa vårat intresse innan det plötsligt stod i tidningen att det var klart vilka artister som skulle vara med.
Nåväl, som ni hör så kretsar mina tankar en hel del kring kvinnomisshandel, så snart finner jag nog orden som ska föra min livs-berättelse vidare.