FÖRSTA SLAGET

Jag minns första gången jag kom hem till honom. Jag hade en förutfattad bild av hur ett ungkarlsbo ser ut, men fick genast omvärdera min uppfattning. Jag blev imponerad. Där var snyggt och prydligt. Ja, nästan för perfekt för att vara sant.Även HAN verkade ibland för bra för att vara sann. HAN var inkännande och lät mig bestämma takten, samtidigt som han visade intresse för mig.Många gånger ett imponerande intresse för att ha kännt varann så kort tid.Jag blev allt mer faschinerad av honom och mitt hjärta ville ha honom till varje pris. Eftersom jag ganska nyss blivit bränd kände jag mig dock osäker på vad HANs intresse för mig egentligen betydde. Jag ville inte bli sårad igen, så jag lyfta mina funderingar och tankar till min mamma för att få stöd. Hon gav sin syn på saken,men avgjorde på inget sätt mitt val.Jag kom själv fram till att jag ville fortsätta träffa honom och att HAN förmodligen kände att jag betydde något speciellt för honom, helt enkelt.Det visade sig att min tolkning till en början var rätt. Allt rullade på och livet kändes härligt.

Ända tills en kväll, då vi var bortbjudna på en stor fest som några vänner till mig hade. HAN kände ingen, men tyckte att det var okej att hänga med ändå. Till en början var det kul.Jag dansade för fullt med både vännerna och honom. Han gjorde det samma. En av mina manliga vänner blev i sin onykterhet lite deppig. Jag lade armen om honom och försökte prata honom tillrätta. Strax kom HAN och ville att vi skulle gå hem. Jag sa "ok, ska bara avsluta här" och gjorde så.Ingen sade något medans vi tog på oss ytterkläderna. Vi gick en stund i tystnad. Tills slut bröt jag tystnaden och frågade vad det var. HANs blick var svart av hat när han ursinnigt skrek åt mig att jag betett mig som ett svin under kvällen.Jag förstod ingenting.Försökte förklara att jag hade bara varit så som vänner brukar vara mot varann. Att alla varit likadanna. Och att han inte var undantagen. Det hjälpte föga. Snart höjde han sin arm och gav mig ett knytnävsslag mitt i bröstet. Jag kom fullständigt av mig. Jag blev helt paralyserad av chock. Efter ett tag kom jag till sanns igen och då sprang jag gråtande iväg.HAN sprang efter och tiggde och bad att jag skulle stanna. Jag lyssnade inte, utan fortsatte springa.HAN var hack i häl.Rädslan stegrade sig inom mig. Jag lyckades ta mig hem och få igen dörren utan att HAN fick tag i mig. Jag sjönk ihop på sängen med hjärtat fyllt av sorg och skräck.


Kommentarer
Postat av: Vännen

Varför berättade du inte tidigare?

Hur länge pågick detta? Det finns inte någon som skall behöva utstå något sån här. KRAM

2008-11-13 @ 10:57:15
URL: http://anci62.blogg.se/
Postat av: Caroline

Bra blogg du har , intressant läsning : )

2008-11-13 @ 17:55:14
URL: http://carolinemode.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback