Snart är halva semestern till ända. Om man nu kan kalla det semester. Första veckan var jag visserligen iväg och campade i Danmark med yngsta dottern, hennes kompis och min mamma. Det var säkert bra att komma ifrån allt elände en stund, men jag kan inte påstå att det var särskilt avkopplande. Med maken på sjukhus är det inte så lätt att koppla av. Det blev flera telefonsamtal om dagen för att förvissa mig om att inget nytt tillstötte. Dessbättre gjorde det inte det. Tvärtom gick det åt rätt håll..............äntligen. När vi kom hem från Danmark på fredags-kvällen fick vi en glad överraskning. Maken var hemma, om än bara på permission. Härligt, ur flera aspekter.Jag räknade annars med att åka 13 milx2 för att besöka honom på sjukhuset på lördagen. Jag fick faktiskt andhämtning även på söndagen då han skulle skjutsas tillbaka till sjukhuset också. Hans kusin, som skulle tillbaka till sitt arbete neråt vårt land, tog med sig maken på vägen.Det var sorgesamt att skiljas igen.Önskade så att han slapp åka tillbaka till sjukhuset. Dessbättre kom redan dagen efter, dvs i måndags, det besked vi alla så länge väntat på. Han blev utskriven från sjukhuset för gott! Så underbart! Alla prover, undersökningar mm var nu helt normala. En sten av oro har lyfts från mitt hjärta.Nu kan resan tillbaka till livet för honom..................OCH för mig å resten av familjen äntligen få börja. Det kommer att bli tufft. Det ÄR tufft. Som sagt var, jag kan inte påstå att jag har semester, fast jag så innerligt behöver. Maken får tex inte köra bil på flera veckor, så jag har och kommer att få fortsätta köra honom till sjukhuset för provtagningar, sköterskebesök, läkarbesök samt till vänner mm mm. Jag är också den som måste ta hand om det mesta, så som att städa,fixa i trädgården, handla mm, här hemma en lång tid till framöver. Maken måste också ha lugn å ro, samt få vila vb, vilket betyder att jag knappt kan lämna hemmet utan att ta med eller ordna så att åtminstone minsta barnet håller sig hemmifrån. Jag som så väl behöver lite egentid för att orka.............för att inte hamna "i väggen" igen. Jag hade behövt någon att bolla alla mina tankar med, men tyvärr har jag inte det. Min terapeut har semester, så henne får jag träffa först om 1 månad ungefär. Släkt å vänner har nog med att tänka på maken, så de kan jag inte lasta. Å maken kan jag ju definitivt inte beklaga mig inför! Nä, jag får helt enkelt tiga stilla och bita ihop och hoppas på att jag klarar mig igenom den här tiden utan att rasa ihop. Det går väl ann så länge den sk semestern pågår, men sen då, när det är dax att jobba igen? Jag kommer INTE att vara utvilad när jag kommer tillbaka och min höst och vinter är redan fullbokad med uppdrag. Jag får ångest när jag tänker på det!