VISA MIG VÄGEN,SNÄLLA!

Det har varit en turbulent och omvälvande vecka på flera sätt. Känslorna har pendlat mellan ilska, stolthet, hopp, glädje, osäkerhet, uppgivenhet och förtvivlan. Just nu känner jag mig ensam, ledsen och olycklig. Det har inte hänt något speciellt precis idag som kan förklara mina känslor. Det bara är så. Det går upp och ner å för tillfället är det ner. Att känslorna åker berg-o-dalbana med mig har väl i grund och botten en förklaring................eller flera.
Vad är mitt mål i livet? Vart vill jag komma? Hur ska jag nå dit?

Vad måste jag göra? Vilka val måste jag ta ställning till? Vad är rätt å vad är fel? Vilka konsekvenser får mina val?
Jag jobbar med mig själv och dessa funderingar  både på egen hand och tillsammans med en terapeut och visst går det framåt..................men det tar tid. Visst,det får jag väl räkna med, men tänk om tiden inte räcker till. Tänk om den tar slut. Tänk om det blir för sent. Tänk om jag aldrig når mitt mål..........................vilket det nu är.
Jag måste nog börja söka efter mitt mål i livet. Å, så klok å förnufftig jag låter nu. Det är väl bara att sätta igång. Lätt som en plätt! Nä, det är ju just det som det inte är. Eller kan någon säga mig var jag ska börja leta? Visa mig vägen, snälla någon!

BARNDOMSMINNEN

Idag har jag för en stund förflyttat mig tillbaka i tiden. Jag skulle köra minstingen och hennes vänner till kalas. När jag lämnat av barnen fick jag ett infall. Jag fick plötsligt sådan lust att besöka min mormor & morfars grav, samt strosa runt i kvarteret där de en gång bodde. De är begravda på en vacker  kyrkogård med en söt liten kyrka, i vilken jag för övr gifte mig i för snart 12 år sedan.                                 
Jag borde haft blommor med mig, men som sagt, det var ju inte planerat att jag skulle dit. Att se deras namn på gravstenen väckte många fina minnen till liv. Jag var mycket hos mormor & morfar när jag var liten. Jag älskade att vara där! Inte undra på med all den uppmärksamhet jag fick. Morfar var snäll, men sa å gjorde väl inte så mycket. Han bara fanns där när jag frågade efter honom.Fast han var en rolig prick, tyckte jag. Han kunde skratta så att löständerna glappade. Sen kunda han plocka ut sitt ena öga,som var i emalj, och låta det bada i handfatet. Väldigt spännande,tyckte jag. Morfar var också en hejare på munspel och på att steppa.Mormor och jag stod varann väldigt nära från den första stund jag minns. Hon fullkomligt öste över mig kärlek. När jag var där fanns det inget annat som var viktigare än mig.Vi gick hand i hand till tobaksaffären, som finns kvar än idag , å köpte pixi-böcker. När det var dax att sova kröp vi ner i bäddsoffan i vardagsrummet åsså läste hon den ena boken efter den andra ända tills jag somnade.Vi lekte affär, restaurang å hårfrisörska dagarna i enda när jag var där på loven. Ibland gick vi till dammen och matade änderna.När jag blev lite större spelade vi kort och det hände till och med någon gång att jag fick smutta några droppar likör.
Vilka underbara jular det var sen då!
Den lilla två-rumslägenheten fylldes av mina båda morbröder med fruar och barn förutom mig, mamma,pappa,mormor å morfar.
Å den riktiga tomten kom med lykta å klappar!
Matbordet var fyllt av skinka, korv, köttbullar,lutfisk å risgrynsgröt mm mm .Barndomsminnena är många å underbara och i mitt hjärta för evigt bevarade. Där inom mig ,finns också min älskade mormor som gick bort i cancer allt för ung, bara 59 år gammal. När hon dog blev det aldrig det samma mer. Morfar var inte så bra på att ta initiativ, så det hängde på mig att bevara kontakten.Tyvärr glesades den ut med tiden. En dag dog han bara knall fall i sin säng med tidningen och kaffekoppen bredvid sig. Jag fick aldrig sagt hur mycket jag tyckte om honom, men jag tror han vet, för han bor där I mitt hjärta tillsammans med mormor.


ATT FÖRFÖRA EN MAN

Åsså sitter man här å har hjänsläpp. Det är inte så lätt att skriva när man blivit kommenderad. Särskilt inte när förväntningarna är stora på att det ska vara detaljerat beskrivet och roligt på samma gång. Även ämnet är förbestämt. Att förföra män. Å vad kan jag om det? Jag är ju gift! Fast...........vid närmare eftertanke kanske det är en fördel. Då har man ju liksom någon att öva på inom räckhåll. Frågan är bara hur jag ska gå till väga?
Jag kunde kanske be honom lägga upp sina fötter på soffbordet. Och långsamt smeka av honom först den ena strumpan å sen den andra, så att tårna blottades.Han skulle säkert tycka om det.............fast........... mina näsborrar skulle fyllas med fotsvetts-lukt. Nä, det är nog ingen bra ideé.
Det är nog bättre att låta händerna glida innanför hans tröja upp emot hans hals. Dra tröjan över huvudet och svinga iväg den bort i ett hörn. Sedan kunde jag ge mig på dom där knapparna han har på bröstet. Frågan är bara vilken som är plus och vilken som är minus.Tänk om jag trycker fel så att det blir korsslutning! Nä, det är nog bäst att låta bli............
...................eller inte! Om det blir korslutning kan jag ju helt enkelt köra ner näven i hans byxor å dra i nödbromsen!
Ja, med lite övning skulle jag kanske kunna förföra en man................jag menar min man.............fast om sanningen ska fram , så föredrar jag att själv bli förförd!

OM JAG KUNDE TROLLA...............

Mitt själsliga liv svänger som ni vet. Just nu mår jag rätt bra. Min bästa vännina däremot kämpar med gnagande oro och ångest. Vi brukar bytas om. Hitills har vi inte mått dåligt samtidigt, sån tur är. Det gör det så mycket lättare att stötta varann.Vi har så mycket gemensamt i både upplevelser och tankesätt. Säkert är det därför vi förstår varann så väl och vågar blotta vårt innersta för varann.Att lyssna och finnas till hands är lika självklart som det är lätt. Ändå önskar jag att jag kunde göra mer. Tänk om jag kunde trolla.........................
Då skulle hon blir sedd.
Då skulle hon bli förstådd.
Då skulle hon bli tagen på allvar.
Då skulle hon aldrig mer behöva tvivla.
Då skulle hon gottgöras.
Då skulle hon få allt det hon förtjänar.
Oron och ångesten skulle kanske göra sig påmind ibland ändå, men det skulle bli lättare att hantera den.
Om jag kunde trolla...................
Då skulle jag få andra att förstå att en människa som redan ligger när man "sparkar" på den klarar inte att resa sig upp hur många gånger som helst.
Gropen blir allt svårare att ta sig ur, så till slut ger man kanske upp.
Sträck ut din hand, lyssna och ge.
Du har inget att förlora. Du har allt att vinna.
Jag kan inte trolla, men jag kan be en stilla bön till en högre makt.
Och jag kan dela med mig av en välkänd  bön som hjälp mig många gånger i svåra stunder.



Ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

ÄNTLIGEN VÅR!

Så ljuvligt att våren äntligen tycks ha kommit. Det är min absoluta favorit-årstid. Solens värmande strålar väcker naturen ur sin törnrosa-sömn.

Krokusen sträcker upp halsen ur jorden.
                                                                                I skogsdungen niger blåsippan artigt.
På trädets knoppande gren sitter fåglar och kvittrar.Ja,listan kan göras lång, men det bästa med våren är nog ändå att den ger oss hopp om att allt ligger framför våra fötter. Det är bara att ta för sig och njuta av livet!

RESPEKT & ÖDMJUKHET

Borde väl inte sitta här så sent å skriva egentligen, men tiden går så fort när man surfar runt bland vännerna på Facebook och i blogg-världen. Jag har sagt det förut, att man möter många människoöden i bloggarna. Att våga lämna ut sig är att ta en risk. Det kan innebära att man får stöd och nya vänner. Det kan dessvärre också betyda att man blir förnedrad och kränkt, vilket jag tycker är fruktansvärt.Det är just ett sådant påhopp som gör att jag bara måste skriva ner vad jag står för. Jag har lämnat kommentarer i den personens blogg och jag har skrivit till den stackars påhoppade människan. Nu är det dax att göra min röst hörd här!
Jag tycker att alla människor är värda att behandlas med respekt oavsett hur de är, vad de gör och vad de tycker, tänker och känner.Alla bär vi på en ryggsäck fylld av upplevelser av olika slag,som naturligtvis har format oss till dem vi är. I denna ryggsäck finns orsakerna och förklaringarna till vår unika personlighet.Jag är beredd att se och lyssna till detta. Jag vill försöka förstå. Även om jag inte kan förstå för att det är för svårt eller för att jag ser saker på ett annat sätt behöver jag inte dömma andra människor. Jag kan ändå vara ödmjuk inför dem.









Skönt....... nu har jag fått sagt det och därmed kan jag sova lugnt.

Natti, Natti!


Det inre & det yttre

Vilken märklig dag det har varit idag. Tvära kast. Jag mår, som ni märkt, inte så bra i själen. Det går upp och ner förvisso, men oron och nedstämdheten ligger där och gnager under ytan hela tiden. För ca 10 dagar sedan rann det över och jag föll till botten igen. Jag var tvungen att sjukskriva mig i några dagar. Nu har jag i alla fall tagit tag i min situation. Ja, det hade jag väl till viss del gjort även innan, men inte tillräckligt. Jag har sedan jag gick in i väggen för 1 år sedan (på dagen imorgon faktiskt) gått i samtalsterapi. I början var det intensivt varje vecka. Med tiden har det blivit glesare, kanske med 1-1,5 månaders mellanrum eller mer.Innan jag gick in i väggen kände jag aldrig efter hur jag mådde, vad jag ville, behövde mm. Tänk att man måste ner på botten för att upptäcka sin inre röst och lyssna till den. Jag önskar att jag kunde ha förstått ändå. Nåväl, nu är det som det är och jag är i alla fall tacksam för att jag fått ett uppvaknande, en insikt. Nu börjar jag så smått känna igen signalerna för var min gräns går. I och med det finns det hopp om att få stopp på ekorrhjulet.
Märklig dag, skrev jag. Jo, den började hos terapeuten och där lyckades jag förmedla kaoset inom mig och att jag behöver hjälp att komma fram till vad jag vill,vad som är viktigt och vilka mål jag har. Jag bad att få komma en gång i veckan för att förhindra sjukskrivning igen.Jag var riktigt skakig efteråt. Gråten satt i halsen. Samtidigt kände jag att hon tog mig på allvar och förstod mig. En fantastisk känsla som värmde mitt hjärta.Morgonen var alltså känslomässigt omvälvande och djup.
Kvällen bjöd på god mat i goda vänners lag. Ett tjejgäng med gamla arbetskamrater. Jättetrevligt! Yttrade väl något om mitt mående när det föll sig så, men för dem, och  andra vänner (utom min underbara bästa vännina), släkt, familj mm, så är jag den glada, entusiastiska, energiska fixaren i alla lägen. De förstår inte. De ser inte. Jag bär på en hemlighet känns det som. Vilken kontrast mot min start på dagen!
Nåväl, det viktigaste är väl att jag själv har fått insikt och att jag blir förstådd och bekräftad av någon. Jag ska nog klara min inre förändringsresa med stöd av dem som ser vem jag är där innerst inne.

UNDER YTAN

Vilken dyster blogg jag har! Både till utseende och innehåll.I min presentation har jag ju i princip lovat att inte bara skriva om tunga, dystra  upplevelser och tankar.Jag är en livsnjutare i grund och botten, skriver jag. Visst, det stämmer, men dessvärre är det just i botten som jag är det numera. Det finns alltid saker att glädja sig åt och det gör jag. Saken är den att det var länge sedan jag kände glädje fullt ut. Under ytan knager alltid en ständig oro och stress. Allt runt omkring mig känns så osäkert, så ostabilt. Jag behöver trygghet. Något/någon att luta mig mot. Jag vill inte vara sån här. Jag vill slippa känna såhär. Vart tog mitt gamla JAG vägen?Jag vill inte ha tillbaka den delen som bidrog till att jag gick in i väggen. Den kämpar jag fortfarande med att bli av med för gott. Jag vill ha tillbaka den delen av mitt gamla JAG som har med livsglädje och positivt  tänkande att göra. Hur ska jag hitta den? Kommer jag någonsin att finna den?
Jag vet att ni som läser min blogg har sagt  att det är okej om jag bara kan/vill skriva allvarligt, djupt och dystert. Ibland undrar jag ändå över vad det är för mening med det. För mig själv är det säkert bra, men vad ger det er?
Jag skulle så gärna vilja ge er värme, kärlek och glada skratt. Det är ju sådan jag är där innerst inne. Jag är ledsen att jag inte förmår det. Jag får leva på hoppet om att jag finner denna sidan av mig själv igen och i såfall kommer jag med all säkerhet låta er få ta del av den. Kanske borde jag ligga lågt ( skriva ännu mer sällan eller inte alls) med mitt bloggande tills dess? I annat fall får det bli som det blir. Jag styr inte över mina känslor och jag kan inte tvinga fram något för skrivandets skull. Jag måste låta mitt hjärta tala oavsett om jag väljer att göra det här på bloggen eller på annat sätt.

KVINNOMISSHANDEL

Herre gud vad fort livet rullar på! En hel vecka har gått sedan jag senast skrev i min blogg. Tänker varje dag att jag ska göra det, men får liksom inte till det. Egentligen borde det inte vara så svårt. Finns ju massor att skriva om både när det gäller alldagliga ting/händelser eller tankar/funderingar om mitt förflutna och mitt nu. Å ändå blir det liksom ingenting. Skulle vilja fortsätta skriva om mitt liv som misshandlad kvinna, men som jag sagt tidigare, är det väldigt krävande mentalt. Det blir dessutom svårare och svårare i takt med att våldet trappas upp. Det är inte bara känslomässigt svårare. Det är också så att det finns så många minnesluckor. Gissar att orsaken till dem är en överlevnadsstrategi.Det finns en gräns för hur mycket man orkar ta in.
Jag kommer givetvis fortsätta skriva om det här, men det blir kanske mer lösryckta fragment av händelser som ätsat sig fast för livet. Kanske upplever ni det då som rörigt.Å ena sidan visar det bara på hur jag själv upplevde och upplever situationen.
Det här med kvinnomisshandel har föresten upptagit mina tankar en hel del under några veckors tid. Jag har i min omgivning fått vetskap om en som fallit offer för det här. Jag har erbjudit mitt stöd  och min kunskap, och det har mottagits  positivt, vilket har kännts bra. Några har också mailat till mig via bloggen ang vänner som utsätts för kvinnomisshandel.Jag har svarat dem, men inte fått någon respons tillbaka. Undrar ifall de har läst mitt svar? Om det var till någon hjälp? Om det finns något mer jag kan göra? Känner ni igen er kan ni väl ge mig en vink.
Det har varit en del skriverier ang kvinnojouren i våran kommun också. Pengarna räcker inte för att driva den och kommunen vill inte skjuta till mer pengar. Stor risk finns därför att den läggs ner! Vart ska då de flyende kvinnorna ta vägen? Vart ska den som vill vara anonym vända sig? Kvinnojouren var min räddning, så jag ser det som en katastrof om den läggs ner.
Dessbättre finns det fler med mig som tycker så. Den 12/3 kommer det därför bli en stödgala till förmån för kvinnojouren. Jag och min teatergrupp enades om att erbjuda oss att bidra genom att visa något ur vår kommande föreställning. Tyvärr fick vi inte ens en chans att visa vårat intresse innan det plötsligt stod i tidningen att det var klart vilka artister som skulle vara med.
Nåväl, som ni hör så kretsar mina tankar en hel del kring kvinnomisshandel, så snart finner jag nog orden som ska föra min livs-berättelse vidare.

En dag för allting

Tänk, det finns snart en dag för allting.Ta tex Mors Dag och Fars Dag. Tur att vi har de här dagarna. Hur skulle vi annars komma ihåg att vi har föräldrar? Inte gör de sig påminda och inte tänker vi på dem annars........eller? Hur skulle vi hinna det,mitt i all stress?
Vi skulle säkert glömma äta med.Det finns sån tur är dagar som påminner oss om det också. Kanelbullens dag,Våffeldagen och Semledagen. Men hallå,borde vi inte låta bli godsakerna? Det är ju hälsofarligt. Om vi nu måste påminnas om att äta, så är det väl ändå konstigt att vi inte påminns om nyttigare alternativ. I tidningarna, på tv, ja, överallt blir vi ju hela tiden MATADE (vitsigt va?) med hur vi ska äta för att hålla oss friska. Kan inte förstå varför vi inte inför Fruktens dag, Grönsakens dag eller Fiberdagen istället.
I hälsan tecken finns ju redan den dagen vi har imorgon, Alla Hjärtans Dag.
 Ja, min tolkning är i alla fall att vi ska vara rädda om vårt hjärta den dagen. Rök inte,stressa inte, glöm inte motionera osv. Räcker det att tänka på det en dag om året för att slippa hjärtinfarkt?Eller är dagen till för alla brustna hjärtan, för att de ska kunna bli hela igen?
 Alla Hjärtans Dag är kanske inte så dum ändå, men det finns fler organ vi borde vara rädda om.Tex kunde det finnas Alla ögons dag.Då, om inte förr,är det dax att sluta blunda för sanningen.
Lyssna till din inre röst, ja det kan man göra på Örats dag.
Åsså har vi Lever-dagen.Dagen då vi struntar i alla måsten och  lever för dagen.
Efter att ha vänt och vritt på det här en stund har jag kommit till en slutsats.
Vissa dagar kan vi vara utan.Andra dagar behöver vi ha fler av. Rätta mig om jag har fel!

AVUNDSJUK

Sitter här och tänker på min bästa vännina. Känner mig riktigt avundsjuk på henne ibland. Jag vill också kunna skriva lika roligt och fyndigt som henne. Hon kan förvandla vardagsbestyr som städning, tvätt mm till rena underhållningen. Jag fattar inte hur hon bär sig åt! Jag som trodde att jag var en kul"prick" med mycket humor.Förhoppningsvis har jag rätt, men att få det på pränt går bara inte. Eller ska jag våga prova?
Jag har så mycket allvar och djup i mig nu för tiden. Har lättare att skriva känslosamt, tycks det.
Känner mig så vilsen ibland.Även om jag själv väljer vad jag vill skriva och hur personlig jag vill vara mm, så skulle jag bli så glad om ni gav mig lite feedback på min blogg. Vad är bra? Vad är dåligt? Varför läser ni min blogg egentligen?
Suck..............undrar om det hjälper att "tigga" om kommentarer.

Tankar kring mitt bloggande

Ibland funderar jag på om mina blogginlägg är för ytliga. Jag syftar då inte på det jag skriver om mitt förflutna. Där hoppas och tror jag att såväl mina känslor som vem jag var och kanske fortfarande är ,kommer fram.
Även i andra inlägg kommer nog känslorna fram.
Det jag menar med ytlig handlar mer om vem jag är. Jag förefaller nog vara väldigt anonym i det hänseendet. Jag har medvetet valt att vara det, mest pga av mitt förflutna, men också för att jag inte vill lämna ut för mycket av mitt privatliv.
 Jag förstår att de flesta inte är så försiktiga som jag. Jag läser en del bloggar och i väldigt många av dem kan man läsa om deras familjesituation, boende, yrke mm. Måste erkänna att det känns lite som om man känner dessa människor för att de delar med sig av just det här.
Jag tror inte att jag är så anonym längre, eftersom jag har länkat min blogg till nära och kära, vilket de i sin tur gjort till mig. Kanske behöver jag inte vara så anonym heller. De som känner mig vet redan en del om mitt förflutna. De som INTE känner mig spelar det ju inga roll om jag "lämnar" ut mig till. Med andra ord, så kan jag lika gärna berätta lite mer om mig själv.Frågan är bara om det spelar er läsare någon roll om jag gör det eller inte. Kommer min blogg bli intressantare? Kommer fler att läsa den? Eller är det "skit samma? Som ni märker är era åsikter viktiga för mig. Även om min blogg till stor del startades för att ge mig själslig terapi, så vill jag också nå ut med mitt/mina budskap mm.
Jag tar därför tacksamt emot era synpunkter när det gäller dessa funderingar. Har ni önskemål/förslag på annat som kan göra min blogg intressantera blir jag lika glad att få höra om det.

Trött

Tänker varje dag att jag ska skriva i min blogg, men först måste jag göra det, åsså det, åsså det, åsså det..................å sedan är jag för trött. Trött, trött, trött, usch ja,jag är konstant trött.,Det mesta känns tungt å motigt. Ibland undrar jag hur länge jag ska orka innan jag hamnar " i väggen" igen. Visst finns det glädjestunder. Allt är inte skit. Fast inget flyter på av sig själv. Det känns som en evig kamp.Jag önskar att någon kunde gå före och bana vägen åt mig. Att jag slapp ta alla initiativ, hålla koll på allt å driva allt. Jag klarade kanske det förr, innan jag hamnade "i väggen", men efter det är jag inte den samma mer. Jag orkar inte längre vara den starka i alla lägen. Den som tar tag i och fixar allt. Jag varken orkar eller vill. Hur ska jag få andra att föstå det? Ingen tycks ta mig på allvar. Ingen tycks bry sig. Antagligen är det mitt eget fel. Jag borde lägga mig pall å skita i allt. Å ena sidan var det ju det jag gjorde när jag "gick in i väggen", och jag kan inte påstå att min omgivning uppträdde mycket annorlunda mot mig då. På något egendomligt sätt så förväntar sig alla runt omkring mig att jag fixar allt, Jag vill inte fixa allt längre! Jag är ingen arbetsledare å vill ingen vara! Nu får andra runt omkring mig ta den rollen, så att jag kan luta mig tillbaka. Nu är det min tur att få allt serverat. Eller förtjänar jag inte det kanske? Är min hälsa inte viktig? Betyder jag ingenting?

VAD VILL JAG?

Oj,oj,oj, vad ruschigt allt är just nu. Jul å nyår, å kalas, å kalas å KALAS. Däremellan bio å pizza, middag hos vänner, teater mm mm. Det är kul när det händer saker, men i bland blir det för mycket av det goda. Jag måste få tid för återhämtning mellan varven. Dessbättre finns även lite sådana stunder inlagda i schemat. Jag ska unna mig en timma i solen tillsammans med min dotter. Stoppa fötterna i sanden. Höra vågskvalp och grekisk musik.En timma ?! Ja, det är inte utomlandsresan jag talar om. Den är fortfarande bara på planeringsstadiet. Nä, det finns ett ställe här hemmavid som har byggt upp en sand-strand inomhus, där det är varmt å soligt. Det är inget solarium,så det är inte för att bli brun som man går dit. Det är mer som ljusterapi, vilket är bra vid depressioner å reumtatisk värk bla.
Jag  planerar också för en halvdag på spa med dottern och min mamma, Skulle behövt en dag helt ensam i tysthet och stillhet också. Det är så mycket som snurrar i huvudet på mig. En massa ställningstagande och beslut som måste fattas.Är inte helt nöjd med mitt liv. Känner att det behövs vissa  förändringar. Försöker komma underfund med vad jag vill och hur jag ska nå dit. Blir snart tokig av alla gnagande tankar.Någon som känner igen sig? Kanske har hittat vägen ut? Snälla, tipsa mig då om hur ni bar er åt.

LEVA LIVET BAKLÄNGES

Tänk om man kunde leva livet baklänges istället...................suck.
Man skulle starta med att dö och få det överstökat.
Sen vaknar man upp på ett ålderdomshem och får det bättre och bättre för var dag.
Man blir så småningom för pigg för att vara där och får sin pension.
På sin första arbetsdag får man en guldklocka.
Sen arbetar man i 40 år tills man är ung nog att dra sig tillbaka från arbetsmarknaden.
Man dricker och festar och och förbereder sig på att ta det lugnt.
Sen är man i grundskolan, blir ett barn, leker, har inga förpliktelser
tills man blir en baby.....
De sista 9 månaderna tillbringar man flytande runt i ett fint lyckorus.Där finns centralvärme,roomsrvice mm.
Å till sist försvinner man från denna värld i en enda stor oooooorgasm!
Visst vore det underbart...........suck.


JULEFRID?


Nu närmar sig julen med stormsteg. Fullt ös ända in i det sista. Inte undra på att jag inte hunnit med att blogga.Har väl kanske inte nått särskilt att skriva om heller för den delen. Mina återblickar i det förlutna vill jag inte tänka på mitt i julefriden. Det får vänta. Nä, nu vill jag umgås med nära å kära och bara vara. En lite tanke vill jag dock skänka till alla er som är ensamma, sjuka eller som misst någon. För er blir nog julen inte det samma. Tröstande ord och värme från en medmänniska kan inte ge sällskap åt den ensamma, göra den sjuka frisk eller ge livet åter till de döda. Ändå är det just ett tröstens ord och värme jag vill ge. Jag hoppas och jag tror att det kanske ändå kan kännas lite lättare att veta att någon bryr sig om er. Det finns föresten fler som har det svårt. Uteliggare tex. Har ni , apropå det, kollat in mig som uteliggare på
 http://www.cyniskahjartan.3w.se/
Gör det annars, vet jag.
Oooops, nu har det hunnit bli julafton!
Får önska er en GOD JUL
och ......................natti, natti....zzzzzzzzzzzzzzz

SLUTA BLOGGA? TA PAUS?

Jag borde uppdatera min blogg lite oftare..................eller också inte. Känns inte som om jag har så mycket att ge,som om någon bryr sig. Kanske inte är så konstigt. Det mesta jag skriver om är tungt och djupt. Att det jag skriver om mitt förflutna blir så går inte att göra något åt. Det fanns inte mycket glädje på den tiden. För att det inte skulle bli för tungt för er läsare och för att det inte skulle bli för påfrestande för mig att orka uppdatera bloggen, har jag i min presentation lovat att varva mitt förflutna med lättsammare inslag. Jag är, som jag tidigare sagt, i grund och botten, en positiv person som älskar livet. Tyvärr har ni nog inte fått se så mycket av den sidan här. Jag är ledsen, men mitt rätta jag har fått sig en rejäl törn detta året.Jag gick in i väggen i våras, vilket jag nog har nämnt förut. Med flera traumatiska kriser i bagaget blev det till slut för mycket helt enkelt.Många har tyckt att jag har återhämtat mig snabbt efter det som hände i våras.Saken är den att jag inte alls känner mig återställd. Jag har bara lärt mig, genom allt jag varit med om i livet, att det gäller att överleva och då måste man bita ihop och kämpa på.Vad som finns där inom mig borde jag inte belasta någon annan med. Här har jag dock gjort det. Kanske är det därför jag knappt får några kommentarer.Ni kanske inte ens orkar läsa mina inlägg längre.Det är nog  lika bra att lägga ner bloggen. Att skriva för egen-terapi kan jag ju göra ändå. Jag har faktiskt en gammal hederlig papperdagbok som väntat länge på att bli fylld.I den får jag vara hur allvarlig, djup och ledsen jag vill.I den behöver jag inte ta hänsyn till någon.Jag tror att jag ska plocka fram den och fylla den med allt det tungsinta, ledsna, tomma och ensamma som jag känner inom mig och som upptar mina tankar. Någon gång vänder det väl igen och då kommer jag tillbaka och visar mitt rätta jag.Ha det så gott tills dess!


LJUSGLIMTAR

Ibland förundras jag över vad lite som behövs för att vända tungsinnthet till glädje.Till och med i det dystraste mörker finns små ljusglimtar, om vi bara vill se dem.Vi borde alla stanna upp och reflektera över vad vi ser och känner emellanåt. Jag har själv fått erfara vad det kan göra för själen.
Jag "gick in i väggen" tidigt i våras. Med ens var allt nattsvart.Jag ville ge upp.Orkade inte mer.En vän lärde mig då just det där med att öppna ögonen och söka efter ljusglimtarna. Jag tvingade mig att varje dag försöka plocka fram åtminstone två saker som skänkt mig ett ögonblicks glädje under dagen. Det var verkligen inte lätt, men det gick. Jag minns ännu vitsippan som plötsligt stod där framför mig när jag gick min skogpromenad.För ett ögonblick fylldes min själ av vårkänslor. Ljusglimtarna blev med tiden lättare att finna.Till sist var jag frisk nog att börja jobba igen. Sakta, men säkert närmade jag mig ett normalt liv. Efter hand har hjulet återgick börjat rulla fortare och fortare. Tungsinntheten smyger sig allt oftare på mig.
STOPP! Jag tänker inte hamna där igen. Jag vet bättre än så nu. Igår, när jag stannade upp, fann jag återigen ljuset i mörkret. Min dotter, som dagen innan mått psykiskt dåligt,mådde bättre. Hon tog tag i saker som innan verkat omöjliga. Hon kände sig lättad och nöjd med sig själv.Jag blev glad och stolt å hennes vägnar.Det bästa av allt igår var dock det ögonblick då min dotter öppnade dörren till sin bostad för mig. Det första jag då ser är ett stort leende och ett par utsträckta armar.Vilken lyckokänsla att bli mottagen så av sitt lilla barnbarn. Den underbara känslan fanns kvar inom mig hela kvällen och resulterade faktiskt i en liten dikt, som jag tänker publicera här på min blogg.Med dessa ord hoppas jag kunna hjälpa er som fastnat i mörkret och er som är på väg att hamna där.Stanna upp! Se er omkring! Livet är fullt av ljuvliga gåvor.............




FÖRVIRRANDE





Vad komplicerat livet kan vara ibland. Utifrån, med andras ögon, verkar allt så bra. Och den bilden är kanske rätt till stor del. Men djupt därinne döljer sig någonting annat. Något som ligger där och gnager.Ska man nöja sig med presentförpackningen tom på innehåll eller är det just innehållet som är det viktiga? Det bästa vore nog ett komplett paket, men ibland är det svårt att få till.Ska då bekvämligheten, tryggheten och andras krav och förväntningar få råda eller är det hjärtats och själens röst som ska vara vägvisare?"Var nöjd.Var tacksam" säjer en röst. En annan säjer "Sök och Du skall finna.Ta för dig." Ack, så komplicerat och så förrvirrande.Någon som känner igen sig? Någon som har svaret på livets gåta?

Nyare inlägg