GRAVIDITET Å FÖRLOSSNING
HAN slet som ett djur med husrenoveringen. Jobbade dag och natt. Ibland orkade HAN inte gå till jobbet dagen efter. Då stannade HAN bara hemma, utan att höra av sig till jobbet.Ofta var HAN spydig mot mig för att HAN tvingades göra så mycket och att jag var så ohjälpsam och otacksam.Ibland kunde HAN tom vräka ur sig att HAN önskade att jag aldrig blivit med barn eller att HAN ville att jag skulle göra abort. Efter lite fjäskande från min sida mjuknade HAN och bad om ursäkt, och så blev det bra..... tills nästa gång.
Det gjorde ont i mig att det var så här, men jag antog att det berodde på att HAN jobbade för hårt. Det var den ursäkt HAN själv uppgav iallafall.Jag försökte förmå honom att dra ner på takten, men det gick inget vidare. Istället försökte jag dra mitt strå till stacken. Det blev förståss allt svårare ju tjockare jag blev, men jag gjorde så gott jag kunde. Jag dammsög under soffan, trots att magen tog emot.Jag stod på ställningar och målade fönster. Jag lade stengångar i trädgården.
Det var väl då någongång som det började gå snett i graviditeten.Jag fick kraftiga sammandragningar och höll på att föda för tidigt. Jag blev uppmanad att ta det lugnt och vila, i annat fall var jag tvungen att läggas in på sjukhus.Jag försökte dra ner på tempot,men HAN var inte så förstående.HAN tyckte att jag tog det väl lugnt, att jag överdrev. Jag orkade inte med HANs dåliga humör, så för husfridens skull försökte jag hitta en gyllene medelväg. Ibland gick det bra och ibland mindre bra.En sak var i alla fall säker, och det var att den lycka jag tidigare kännt, nu allt mer började grusas av tvivel. Var det bara pga att HAN hade för mycket omkring sig, som HAN var sådan här?Skulle det gå över? Hur skulle allt bli när barnet kommit?
När jag var hos barnmorskan, knappt 4 veckor före beräknad förlossning,hade jag väldigt kraftiga sammandragningar. Det var en fredag och därför ville hon absolut att jag skulle åka till sjukhuset för observation över helgen. Jag ringde honom och sa som det var. Jag sa också att jag skulle gå vägen om mitt arbete innan jag kom hem för att informera dem om läget. När jag kom hem var HAN jättearg för att HAN fått vänta och för att mina arbetskamrater var viktigare än honom. Det spelade ingen roll vad jag sade. Till slut lugnade HAN sig dock såpass så att HAN kunde köra mig till sjukhuset. Väl där blev det fler ctg-kurvor och ultraljud i omgångar. Efter många om och men, beslutades det att det bästa vore om jag födde barnet med kejsarsnitt den dagen eller dagen efter.
Jag ville slippa oroa mig mera, så inom en halvtimma från det att beslutet togs sövdes jag ner. HAN fick vänta i ett rum bredvid tills vår lilla flicka var född. Sedan lämnade de över henne till honom. När jag vaknade till liv, om än omtöcknad, fick jag för en liten stund hålla om min älskade dotter, innan hon togs ifrån mig, för att läggas i kuvös i ambulans till ett annat sjukhus. Mycket märklig känsla. Allt var så overkligt. Så svårt att förstå att jag hade blivit mamma till en liten tjej. Ja, hon var inte stor. Vägde bara 2040 g och var 43 cm lång.
Jag kan inte beskriva med ord vad jag känner just nu emot honom.... men jag är väldigt glad över att du kom ifrån denna terror även om du har haft det tufft. Jag hade inte tvekat en sekund om du bara hade bett om hjälp när du hade det svårt! Att du fick en fin dotter det kan man ju inte missa. Tänker på dej, KRAM Anki
Är det Angelica som är "lilla tjejen" ? ;)
Hur var han mot eran dotter?
Jag blir så arg! Men ändå glad när jag vet att du lämnade honom och att HAN inte förstörde er så mycket på så sett att ni inte kan leva era liv nu och vara bra människor :) Starkt av dig att berätta, beundrar dig. Tack för en super blogg! Din dotter verkar vara en väldigt fin människa :) bra jobbat!
SVAR PÅ JULIAS KOMMENTAR:
Jag har valt att inte använda några namn i mina inlägg.Med tanke på vissa kommentarer och länkar i min blogg (och nära å käras bloggar)kan nog den som är intresserad ta reda på vilka personer jag skriver om.
SVAR PÅ SANDRAS KOMMENTAR:
Fortsätt följ mina återblickar, så kommer din fråga få ett svar.
Det känndes bra att få läsa detta mamma, att du i alla fall blev glad. Eller ja, jag vet ju inte hur han blev. Men detta betöd mycket för mig att läsa. <3
TILL ANGELICA: Kan förstå om det är jobbigt för dig att läsa om det man helst vill glömma, men jag tror, precis som du säjer, att det kan vara till hjälp och förståelse också.Kanske har du inte alltid kännt dig så älskad under din uppväxt, men jag tror att du någonstans vet och förstår att jag alltid har och alltid kommer att älska dig......